Vi återpublicerar här en artikel från 24 augusti 2021.
FN:s generalsekreterare António Guterres beskriver konflikten i Syrien som startade den 15 mars 2011 som en ”en levande mardröm”. Hundratusentals människor har dödats och miljoner har drivits på flykt.
President Assad har shiamuslimska allierade, Iran samt libanesiska Hizbollah, båda långvariga bundsförvanter till den syriska regimen och idag djupt involverade i konflikten. På andra sidan finns sunnimuslimska allierade, till exempel Saudiarabien, som har stött rebeller med vapen, medan stormakterna USA och EU under lång tid riktat sanktioner mot företrädare för staten Syrien. Shia-/sunni-konflikten har koncentrerats till Syrien.
Efter första världskriget, då bland annat det osmanska väldet upplöstes, kunde shia och sunni i samförstånd samarbeta och bilda staten Syrien, där turkarna tidigare härskat. Denna mer eller mindre demokratiska statsbildning kom dock att grusas av en fransk militär intervention. Staten återfick sin självständighet först 1946. Fram till 1963 upplevde landet 16 militärkupper och åtta år med parlamentariskt styre innan det panarabiska, socialistiska Baathpartiet tog makten i en oblodig kupp.
Den amerikanska historikern Elizabeth F. Thompson har i boken How the West Stole Democracy from the Arabs. The Arab Congress of 1920, the destruction of the Syrian state, and the rise of anti-liberal Islamism (Atlantic Monthly Press 2020) gett föda till rubriken för denna anmälan. Boken visar hur Väst stal demokratin från araberna, och den borde vara obligatorisk läsning för politiker där. (Här har tidigare anmälts en bok om utvecklingen i Östeuropa efter det första världskriget). Thompsons bok gör att perspektivet breddas.
Den 3 oktober 1918 marscherade prins Faisal in i Damaskus på hästryggen i spetsen för en procession som organiserades för att visa upp det arabiska upprorets bredd och lokala stöd. Detta uppror hade inletts några år tidigare mot det osmanska väldet. Vad Faisal då inte visste var det hemliga Sykes-Picot-avtalet, som hade ingåtts den 16 maj 1916 mellan Frankrike och Storbritannien och som godkänts av Ryssland senare samma år. Det innehöll ett utkast till en uppdelning av det osmanska riket i brittiska, franska, italienska och ryska intressesfärer efter första världskriget. Avtalet offentliggjordes när bolsjevikerna öppnade de tsarryska arkiven. Innehållet publicerades i november 1917. Lenin kom att återkalla godkännandet. Till saken hör att avtalet stred mot ett löfte om en stor, oberoende arabisk stat som Storbritannien hade gett Faisals far 1915, han som startade det arabiska upproret, för att få araberna med sig i kampen mot osmanerna. Efter ankomsten till Europa för fredsförhandlingar önskade president Woodrow Wilson att Sykes-Picot-avtalet skulle kastas i papperskorgen.
Sommaren 1919 hade Faisals administration återställt regeringens grundläggande funktioner och man fick stöd från liberaler som hade motsatt sig ungturkarnas diktatur som ett svek mot den osmanska konstitutionella revolutionen 1908. Alla kristna patriarker i Damaskus visade lojalitet gentemot den arabiska prinsen och i media konstaterades: ”Den arabiska nationen är idag inte en muhammedansk nation, utan en nation av muslimer, kristna och judar.” Och Faisal uppgav i ett tal: ”Därför är den som sår splittring bland muslimer, kristna och judar inte arab.” Shia- och sunnimuslimer kom att samarbeta inför detta gemensamma mål.
Den 8 mars 1920 utfärdade den syriska kongressen sin självständighetsförklaring avseende en stat som omfattade i stort sett de arabisktalande folken som bodde i Stor-Syrien, motsvarande dagens Libanon, Syrien, Jordanien, Palestina och Israel.
Under första världskriget hade de syriska araberna kämpat tillsammans med de allierade i kampen mot den osmanska militärdiktaturen. Och i slutet av kriget kom man att omfamna Wilsons ”principer om frihet för både stora och små nationer, deras oberoende baserat på lika rättigheter och avsägelse av erövrings- och kolonialismens politik”.
Den syriska kongressen hade redan börjat utarbeta en konstitution för en demokratisk, parlamentarisk monarki. Syrien skulle inta sin plats i ett ”civiliserat internationellt samhälle” tillsammans med Polen, Tjeckoslovakien och andra nationalstater uthuggna från de besegrade ryska, österrikiska och osmanska imperierna.
Bortsett från tvister om hur man skulle straffa Tyskland framkallade planer för Syriens framtid den bittraste kampen bland statsmännen som samlades vid fredskonferensen i Paris 1919. I Mellanöstern, Asien och Afrika hade folken anammat Wilsons vision om att avsluta kolonialtiden och säkerställa något slags demokrati. Men Wilson var tvungen att övervinna hårt motstånd från ledarna för de segrande brittiska, franska, italienska och japanska imperierna. Och han ingick många kompromisser, men i fallet Syrien stod Wilson på sig och insisterade på syriernas rätt till självbestämmande.
Ledaren för den franska koloniallobbyn var en man som kom att spela en avgörande roll för Syriens framtid: Robert de Caix. Något yngre än premiär- och krigsministern Georges Clemenceau hade han uppfostrats med berättelser om preussarnas belägring av Paris 1870. Sedan 1890-talet hade han använt sin röst som en ”framstående” journalist för att kräva att Frankrikes prestige skulle återställas genom kolonial expansion. År 1914 hade han hjälpt till att utöka den koloniala lobbyn till att omfatta bland andra Frankrikes ledande affärsmän. Han lockade med historier i pressen om Frankrikes historiska anspråk på Syrien som gick tillbaka till korstågen. Han ansåg att ”araber var efterblivna, och Frankrike borde därför kolonisera Syrien.”
Wilson drabbades av en stroke i slutet av1919. Och sedan demokraterna förlorat makten i den amerikanska kongressen, kom USA aldrig att ansluta sig till Nationernas förbud, som i stort var Wilsons skapelse. Han blev en lame duck. Ironiskt nog röstade vissa amerikanska senatorer emot medlemskapet i Nationernas förbund, eftersom de fruktade att det skulle möjliggöra kolonial expansion. ”När denna liga bildas kommer fyra stormakter att styra hälften av jordens invånare som underlydande folk – med våld”, förklarade senator William Borah. ”Man måste antingen ge dem oberoende, erkänna deras rättigheter som nationer att leva sina eget liv och bilda en egen regering, eller förneka dem detta med våld.”
I London hade Faisal tecknat ett samförståndsavtal med den brittiska sionistledaren Chaim Weizmann, vari välkomnades judisk invandring till Palestina, betraktat som en del av Syrien.
När den arabiska delegation med prins Faisal i spetsen anlände till Versailles i januari 1919, i tron att man skulle behandlas i nivå med folk som befriats från det österrikisk-ungerska riket, visste man inte att Clemenceau och den brittiska premiärministern Lloyd George redan hade riggat det diplomatiska spelet mot dem: om Storbritannien fick ockupera Irak och Palestina måste Frankrike quid pro quo kolonisera Libanon och Syrien. Detta köpslående – “imperial contracting.”– drevs först och främst av deras behov av olja men också för att tillfredsställa opinionen i Frankrike och Storbritannien.
President Wilson kom aldrig i Versailles att fokusera på Syrienfrågan, annat än att när den republikanska senatsledaren Henry Cabot Lodge försökte att skära av mattransporter till muslimer och Wilson svarade redan nästa dag med ett telegram som argumenterade för att alla hungriga människor måste erbjudas mat, eftersom det inte gick att skilja muslimer från kristna. Cabot Lodge hade samtidigt anklagat Wilson för att följa Leon Trotskijs politik.
Faisal kom att kräva självständighet endast för Syrien och medgav att globala intressen talade för att Palestina och Irak tillfälligt styrdes under utländskt mandat. Och han erkände att syrier, eftersom de var mer avancerade än araber i Hijaz (en landsdel i nordvästra Saudiarabien utmed Röda havet) inte borde styras från Mecka. Han försäkrade därtill konferensen att eftersom araber och judar båda var semiter skulle det inte finnas någon grundläggande konflikt.
I samtal med Clemenceau, då denne “erbjöd” Syrien fransk trupp, svarade Faisal: “Nej, nej, Syrien har inget behov av utländsk trupp för beskydd. Och skulle vi får behov av sådan, skulle vi inte tveka att be om sådan hjälp.” Clemenceau insisterade på att Frankrike inte kunde dra tillbaka sina trupper nu. ”Det skulle se ut som att våra soldater hade dragit sig tillbaka från stridsfronten”, förklarade han. ”Allt Frankrike behöver är ett litet antal soldater.”
Samtidigt hade nu Robert de Caix blivit Clemenceaus rådgivare. I januari 1920 förlorade Clemenceu presidentvalet till Paul Deschanel.
Vid fredskonferensen blev araberna av världskrigets segrarmakter att behandlas värre än den tyska fienden. Det blev A Peace to End All Peace.
Faisals gode vän T. E. Lawrence (”Lawrence av Arabien”) hade publicerat en varning i The Times att det inte kunde bli fred i Mellanöstern utan respekt för arabiska åsikter och löften till araberna. Men Lloyd George saknade män och pengar. Han behövde överföra brittiska trupper från Syrien till Indien, Egypten och Irland, där nationalistiska protester rasade. Han planerade också att avsluta Storbritanniens månatliga subventioner till den syriska staten. Det uppgavs att Faisal skulle behöva söka ekonomiskt stöd från fransmännen. Faisal blev chockad över en sådan ”orättvis återgång till imperialistisk politik”. Att Storbritannien svek sitt löfte till araberna blev en vändpunkt. Det försvagade Faisal och släppte lös motkrafter.
I det franska parlamentet godkändes budgeten för en invasion av Syrien med 478 röster mot 83. Robert de Caix hade vunnit. Och Frankrike gav den syriska staten följande ultimatum:
- Ge Frankrike kontroll över Rayak-Aleppo-järnvägen och dess stationer,
- Avskaffa militär värnplikt och minska arméns storlek från och med 1 december 1919.
- Acceptera det franska mandatet, vilket inte kommer att innebära annektering eller direkt administration.
- Acceptera valutan utfärdad av det franskkontrollerade Syrien.
- Straffa dem som är skyldiga till fientliga handlingar mot Frankrike.
Faisal upptäckte en hemsk sanning, när han samlade en panel av militära ledare för att diskutera förberedelserna för krig. De rapporterade att armén hade så få kulor och så liten utbildad personal att en strid mot fransmännen bara skulle pågå några timmar. Och han såg sig tvingad att acceptera de franska kraven, varpå många inom och utom kongressen såg honom som en förrädare. Men accepten kom fram för sent och Frankrike intervenerade. Och Robert de Caix från Paris uppmanade general Gouraud att påskynda invasionen, trots att användningen av våld för att införa ett mandat uttryckligen kränkte andan i artikel 22 i Versaillesfördraget, som krävde att mandat tilldelades enligt folkets önskemål.
I strid med Wilsons fjorton punkter ockuperade Frankrike och Storbritannien Stor-Syrien och delade det mellan sig i staterna Libanon, Syrien, Palestina och Jordanien. De motiverade ockupationen med att araberna inte var redo att styra sig själva, och förklarade bedrägligt ockupationerna som tillfälliga ”mandat”.
General Gouraud, ledare för den franska ockupationen, erinrade i ett tal om att han som ett barn av den franska revolutionen skulle ge frihet och framsteg till Syrien.
Efter arton månader av fransk ockupation, den 8 mars 1920, antogs den syriska självständighetsförklaringen, vilken förordade rättsstatens principer, inte en uppmaning till uppror som den amerikanska förklaringen från 1776. Dokumentet bekräftade syriernas rätt till en oberoende stat enligt internationell lag, med en lista över sju förklaringar från brittiska, franska och amerikanska tjänstemän som erkände den syriska rätten till självständighet. Därtill åberopades artikel 22 i Versaillesfördraget, som bekräftade ”löftet att ge folket dess självbestämmanderätt”. Syrien hade också hävdat sin rätt i det så kallade Damaskusprogrammet som hade lämnats till den amerikanska delegationen i Versaille. I förklaringenn noterades att arton månaders militär ockupation hade gjort stor skada för Syrien, ekonomiskt och politisk, och hade orsakat stor oro inom befolkningen, vilket hade lett till uppror. Den bördan måste nu upphöra, framhölls det. ”Vi förkunnar därför enhälligt vårt lands, Syriens, självständighet med dess naturliga gränser, inklusive Palestina, baserad på en civil, representativ regeringsform som skyddar minoriteters rättigheter och avvisar sionisternas krav i Palestina på ett nationellt hemland. Vi har meddelat prins Faisal, son till Hans Majestät Kung Hussein, att nationen, mot bakgrund av hans kamp för att befria landet, erkänner honom som sin konstitutionella monark med titeln Hans kungliga höghet, kung Faisal I.”
Den 15 mars 2020 fick Faisal besked från Paris och London, förmedlat genom Gouraud: ”Den franska regeringen, i full överenskommelse med den brittiska regeringen, kan inte ge kongressen i Damaskus rätt att bestämma framtiden för Syrien och inte heller för Palestina, Mesopotamien och Mosul. Dessa regioner erövrades från turkarna av de allierade arméerna och deras framtid, under granskning av fredskonferensen just nu, kan bara bestämmas av de allierade makterna som agerar tillsammans. Den franska republiken är därför skyldig förklara att den anser kongressens handlingar som ogiltiga.”
Kung Faisal upplöste parlamentet och en revolt utbröt som möttes av franska kulor. Tids nog ockuperades Damaskus och kungen såg sig besegrad, blev avsatt av fransmännen och tvingades gå i exil. Han utnämndes senare till kung av Irak, på förslag av kolonialministern Winston Churchill.
Företrädare för den ockuperade syriska staten vände sig till Nationernas förbud, som leddes av en engelsk tjänsteman – en anti-wilsonian – och denna uppgav att förbundet inte hade någon rätt att ingripa eftersom Syrien fortfarande var en del av det osmanska riket.
I juni 1925 tillkännagav den tidigare utrikesministern Abd al-Rahman Shahbandar bildandet av Syrian Union Party på operahuset i Damaskus. I hans upphetsade tal lovades befrielse från det ”despotiska” mandatet och återförening av Syrien. Och tillsammans med bland andra drusiska frihetskämpar uppmanade han syrier att bekämpa fransmännen för att upprätthålla ”principerna från den franska revolutionen om mänskliga rättigheter”. Denna gång, i motsats till juli 1920, erbjöd sig tiotusentals syrier frivilligt att bekämpa fransmännen, som svarade med ett massivt bombardemang av huvudstaden. Från sin tillflykt till det drusiska territoriet utropade Shahbandar en provisorisk regering och Syriens självständighet. För en tid blev han lika känd i Mellanöstern som Mustafa Kemal från Turkiet och Saad Zaghlul i Egypten. En amerikansk inflytelserik bekant till Shahbandar var särskilt imponerad av syriernas kunnande inom gerillakrigföring och av det stora stödet till soldaterna. Trots det led man nederlag. Och från Nationernas förbund hördes inget, annat än de Caix som hävdade att syrierna ännu inte var mogna nog att styra sig själva.
Mitt i denna förvirring och sorg, spirade frön av diktatur och antiliberal islamism. Ett sista försök att återförena veteraner från det syrisk- arabiska riket gjordes 1931 vid en religiös sammankomst i Jerusalem. Bakgrunden var att den heliga staden i Palestina 1929 hade drabbats av dödliga upplopp, utlösta av en tvist om tillgången till judiska och muslimska heliga platser. Som svar sammankallade muftin i Jerusalem en panislamisk kongress med betydande stöd från indiska muslimer. Och den pakt som kom att ingås 1931 hänvisade inte som 1920 till demokrati, lagstiftande myndighet eller medborgerliga rättigheter. Målen om enhet och oberoende förblev desamma, men metoderna för att uppnå dessa mål lämnades öppna. Nationalismen lossnade från liberalismen.
Iraks kung Faisal var entusiastisk över tanken att hålla ett uppföljningsmöte i Bagdad, men det förhindrades av britterna. Den 3 oktober 1932 upptogs dock Irak formellt som en självständig stat av Nationernas förbund. Kung Faisal dog i september 1933.
Muhammad Rashid Rida, som hade samarbetat med Faisal tidigare, gav nu ut en bok med ett politiskt budskap. Rida föreslog islam som en universell doktrin som skulle ersätta Wilsonism som ett verktyg för världsfred. Arabisk enhet var nyckeln till att stå emot Europa. Araber fick aldrig kompromissa med sin suveränitet. Islam mot kristendom. Författaren var starkt kritisk mot Faisals förräderi.
Rida hade redan varnat Lloyd George i ett brev från 1919 att om Sykes-Picot-avtalet genomfördes skulle det väcka muslimskt hat mot Storbritannien. Uppdelningen av Syrien mellan Storbritannien och Frankrike skulle ses som ett bevis på att i den europaregisserade efterkrigsvärlden var ”rätt, rättvisa och frihet endast avsedd för kristna”. Rida kom att inspirera till grundandet av Muslimska brödraskapet 1928, varvid deklamerades att den västerländska civilisationen, en gång briljant inom vetenskap, ”nu är konkursmässigt och håller på att gå under. Dess grunder faller sönder. Dess politiska grunder förstörs av diktaturer.” Det fanns inget utrymme i detta program för den islam-liberala kompromiss som Rida tillsammans med Faisal hade förhandlat fram 1920 i Damaskus. Tjugo år med franskt styre hade totalt förändrat Syriens politiska landskap och drivit fram en skarp gräns mellan liberaler och islamister.
Efter det att Frankrike lämnat Syrien i början av 1950-talet, skulle Syrien skriva om sin konstitution och lägga till sociala och ekonomiska rättigheter på listan över medborgerliga rättigheter som först slogs fast 1920.
Denna historia bekräftar vad en recensent av Thompsons bok skrev: ”Kritiken från Washington, London och Paris om avsaknaden av demokrati i dagens Syrien, kan liknas vid att Jack the Ripper skulle klaga över det stora antalet mord i London.”