I de upphetsade ropen på svenskt Nato-medlemskap hörs inget om hur vår försvars- och säkerhetspolitik kommer att förändras vid ett beslut om att gå med.
Medlemsförespråkarna från Wallmark och Bildt till Margot Wallström talar om nödvändighet av att visa solidaritet med Finland . Vad man menar med solidaritet och vad en sådan linje får för konsekvenser säger man inte.
Regeringen vill inte heller säga öppet vilken roll man ser för Sverige vid ett medlemskap.
De tidigare statsministrarna Löfven och Persson är inte övertygade om att Nato innebär ökad trygghet för oss.
Finland gör sitt val utifrån sin historia och sitt geografiska läge med en 130 mil lång landgräns mot Ryssland.
Finland har ett eget starkt försvar och har förklarat i sin säkerhetspolitiska rapport som kom den 13 april att man även vid ett medlemskap kommer att själv behöva ta huvudansvaret för sitt försvar. Man skall fortsätta bygga upp det nationella försvaret.
Finland kommer dock inte att komma till vare sig vårt eller de baltiska staternas försvar.
I flera år har såväl finska statsmän som den finska militärledningen deklarerat att militärt stöd inte kommer på fråga. Man kommer inte att försvaga sin egen rygg mot Ryssland för att hjälpa andra länder.
Förre centerledaren och utrikesministern Paavo Väyrynen uttalade sig nyligen skarpt mot ett finskt Nato-medlemskap och talet om att militärt stöd till andra stater:
”Skulle vi kunna ha råd med att sända en betydenade del av vår armé för att försvara Estland? Det kommer inte att ske”, skriver han i Iltalehti (27/3).
Detta konstaterade även expertutredningen om Finlands säkerhetspolitiska val från 2016 där svenske ambassadören Mats Bergquist deltog tillsammans med tidigare finske ambassadören René Nyberg och två andra:
”Om det blir aktuellt att tillämpa artikel 5 för att försvara Baltikum är det bara de större länderna som kan bidra med betydande militär styrka. Med andra ord skulle Finlands bidrag under alla omständigheter vara militärt begränsat. Natos spjutspetsstyrka (VJTF) kan komma att fylla en viktig funktion vid en artikel 5-kris i de baltiska staterna. Som eventuell Natomedlem kan Finland sikta in sig på att stå för en begränsad spetsinsats…”
Det är alltså de större länderna som har någon förmåga att vid krig hjälpa baltiska staterna.
Svensk hjälp kommer inte heller att vara till större nytta med det fortfarande starkt reducerade försvar vi har för vare sig Finland eller de baltiska staterna.
Tanken från Nato är istället att svenskt territorium efter medlemskap skall användas som uppmarschområde och för att utgångsgruppera stridskrafter för operationer på andra sidan Östersjön. Svenskt luftrum blir viktigt att använda för att säkra insatser i Estland, Lettland och Litauen.
Övningar med sådan innebörd har genomförts på svensk mark under de senaste åren efter speciella avtal för enskilda överflygningar. Till exempel har amerikanska bombplan korsat svenskt territorium för att genomföra attackövningar i Estland.
En seniorforskare på Utrikespolitiska Institutet har uttalat sig för Dagens Nyheter (13/4) om betydelsen av det svenska luftrummet och markterritoriet:
”För Natos del skulle det kunna bli svårt att försvara ett allierat Finland utan Sverige. Gränsövergången mot medlemslandet Norge är mer svårtillgänglig”, sade han och fortsatte: ”Redan idag är det ett problem för Nato att försvara Baltikum om man inte kan använda svenskt territorium.”
Den här rollen, att Sverige skall tillhandahålla sitt territorium, inte främst för eget försvar, men som transportled för Nato att sätta in militär styrka på andra sidan Östersjön, är en gammal älsklingstanke hos en del Nato-förespråkare och militärer. Förre chefen för Försvarshögskolan, generalmajor Karlis Neretnieks:
”För att hjälpen ska vara effektiv krävs att Nato har operationsfrihet i hela Östersjöområdet. Svenskt territorium och luftrum är där av avgörande betydelse.”(Svenska Dagbladet 2/12 2017)
Svenska regeringen måste tala klarspråk om vad ett medlemskap skulle innebära.
Om den huvudsakliga rollen för oss blir att upplåta vårt territorium för Nato-styrkor som sätts in på andra håll, så är det något svenska folket har rätt att få veta och ta ställning till.
Det kan uppfattas som solidariskt, men det innebär också uppenbara faror som man inte nämner. Kan solidaritet vara en säker grund för ett lands medlemskap i en militärallians? Är det inte så att varje land främst måste se till sina egna nationella säkerhetsintressen?
Vi får en direkt utsatt position vid kris eller krig, även om vi inte blivit angripna. Vårt territorium kommer av Ryssland att ses som strategiskt viktigt att tidigt angripa för att slå mot Natos uppmarsch och kraftsamling.
Vi kan också se hur en sådan underställd, riskfylld position allt tydligare etableras i Norge och Danmark. Under västligt stormaktstryck öppnar våra två grannländer alltmer upp för utländska baser på det egna territoriet. Det sker i strid mot tidigare offentliga deklarationer om att hålla landet fritt från främmande makts militära baser. Att man rör sig med uttryck som ”mobila” och ”temporära men återkommande” baser ändrar inget i sak. Norge och Danmark lutar sig oerhört tungt mot Nato eller, för att tala klarspråk, USA. Det är mycket av klientstater över dessa våra grannar. De stöter sig inte gärna med sin ”skyddsmakt” utan inordnar och anpassar sig. Särskilt Norge, med sin närhet till strategiska ryska militära installationer på Kolahalvön och sina arktiska intressen att bevaka, har en utsatt belägenhet, där man släppt efter allt mer på egen självbestämmanderätt och satsat korten djärvt i ett stormaktsspel man knappast kan påverka. Man får hoppas att det går Norge väl, att landet har tur (det behöver småstater ibland). Men det är ingen väg för oss att gå.
Vi blir också utan att vara angripna lätt en del i ett stormaktspel där svenskt territorium blir en bricka att laborera med inför en uppseglande kris eller vid ett skymningstillstånd.
I debatten idag är det som om inga alternativ finns och som om all erfarenhet från kalla kriget är borta. Vi kunde spela en dämpande roll trots att kapprustningen pågick och Sovjet invaderade både Ungern och Tjeckoslovakien.
Ser man till det geostrategiska läget för vårt land har inte mycket förändrats i vår region.
Ryssland ligger där det ligger och står rustat mot ett likaledes upprustande Nato.
Vi har kanske i ännu högre grad än tidigare intresse av att hålla spänningarna nere i vår region även om Ukraina inte är Baltikum, och framför allt inte Finland. För Ryssland är de baltiska staterna inte lika viktiga som Ukraina, eller för den delen Georgien, två länder som var centrala delar av Sovjetunionen.
Vägledande för den svenska linjen var att vi med alliansfriheten som grund skulle utgöra en buffertstat mellan öst och väst.
Det behovet kvarstår.
Då kunde vi underbygga den positionen med ett starkt försvar som gjorde vår alliansfrihet trovärdig och som medförde att båda sidor kunde acceptera den svenska bufferten och i det stora hela respektera den.
Det var en för alla parter win-win-situation.
Det är fullt möjligt att återskapa den situationen genom att vi fortsätter den nu beslutade uppskrivningen av försvarsanslagen till två procent av BNP, bygger ut värnplikten till att bli allmän och obligatorisk och återbefäster Gotland.
Detta bör kompletteras med en tydlig försäkran om fortsatt alliansfrihet.
Vi säkrar stabilitet både i vår egen politik och i närområdet. Det låg mycket i statsminister Magdalena Anderssons uttalande direkt efter angreppet på Ukraina att vi inte skulle byta linje och öka osäkerheten om var Sverige står. Liknande hade tidigare statsminister Stefan Löfven förklarat för ett par år sedan då han försvarade alliansfriheten.
Alla parter vet sedan decennier vad en svensk alliansfrihet innebär och hur vi har eftersträvat att hålla spänningarna nere.
Inga behöver befara obehagliga överraskningar och farliga vändningar.
Den buffertstatroll vi haft har aldrig varit villkorad av någon stormakt och skall inte vara det i framtiden heller.
Det är ett svenskt beslut utifrån vad som bäst tjänar vårt lands överlevnad och vad som har störst möjlighet att hålla oss utanför krig.