Enligt artikel 4 i Natos stadga gäller följande: ”Parterna ska samråda närhelst en part anser att någon parts territoriella integritet, politiska oberoende eller säkerhet hotas.” Den danska statsledningen anser såvitt man kan förstå att Danmark är utsatt för sådant hot från USA:s sida. Danmark har emellertid inte begärt konsultationer med övriga medlemsstater för att få till stånd ett beslut om gemensamt försvar mot ett eventuellt amerikanskt angrepp. Ingen annan medlemsstat har heller gjort det, trots att det vore fullt möjligt. Detta bottnar uppenbarligen i en politisk bedömning av hur man bör förhålla sig till den hotfulla stormakten. Men ett sådant beslut är naturligtvis också omöjligt att uppnå. Nato fattar beslut i konsensus och USA skulle vägra att lämna sitt medgivande. Förmodligen skulle även övriga medlemsstater göra det. Och hur skulle ett hypotetiskt beslut om militärt stöd till Danmark kunna tillämpas när de allierades stridskrafter står under befäl av en av USA:s president nominerad general, som samtidigt är befälhavare för United States European Command? Europa har onekligen försatt sig i en knipa.
Däremot är det naturligtvis teoretiskt möjligt att vid sidan av Nato etablera en koalition av villiga stater, som förklarar sig beredda att garantera Danmarks territoriella integritet med ”all necessary means”, som det brukar stå i resolutioner då FN:s säkerhetsråd auktoriserar våldsanvändning. Några tecken på att det finns förutsättningar för att bilda en sådan koalition bland de europeiska staterna har inte visat sig, men det skulle onekligen vara av värde redan om ett antal större europeiska stater placerade trupp på Grönland som ett generellt bidrag till försvaret av ön.
Företrädarna för Europas större stater, president Macron, förbundskansler Merz, premiärminister Meloni, premiärminister Tusk, premiärminister Sánchez och premiärminister Starmer, gjorde den 6 januari i år ett uttalande, tillsammans med Danmarks statsminister Frederiksen, om Grönland.
Ordval och nyanser har uppenbarligen genom förhandlingar vänts och vridits på, balanserats och utmejslats med omsorg för att sända de rätta signalerna till Washington, vilket i sådana här sammanhang brukar innebära enligt den minsta gemensamma nämnaren. Slutresultat kan inte gärna leva upp till Danmarks förväntningar, men osvuret är bäst. Danska regeringen, som valt en klart försiktig och återhållsam linje, har fått till stånd ett möte i Washington med USA:s utrikesminister Marco Rubio. Om det kan ge Danmark något är högst osäkert, och ingen vet heller om uttalanden av Rubio har någon verklig bärkraft.
Stödet till Danmark är i uttalandet uttunnat i ett läge, där president Trump gång på gång gjort klart att USA kommer att lägga beslag på Grönland på ett eller annat sätt.
Inget sägs om USA:s krav och hot. Regeringscheferna uttalar inget explicit stöd för Danmarks territoriella integritet mot USA:s hotfulla anspråk, trots att den amerikanska statsledningen redan kränkt FN-stadgans grundläggande norm att stater ska ”avhålla sig från hot … riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende” (artikel 2 (4).
I uttalandet talas det om ökad närvaro, aktiviteter och investeringar för att bevara Arktis säkert och för att avskräcka motståndare. Men dessa ordalag handlar ju inte om Danmarks motståndare USA. Alla sådana åtgärder avser de facto, i vart fall hittills, Ryssland.
De sju statsledarna anser att säkerhet i Arktis måste uppnås kollektivt med Nato-allierade, inklusive USA, genom att upprätthålla FN-stadgans principer, inklusive suveränitet, territoriell integritet och okränkbara gränser. Sedan kommer det som ska vara själva poängen: detta är universella principer, ”and we will not stop defending them”.
Det blir i bästa fall till en halvmesyr. Danmark är inte på allvar hjälpt av ett allmänt försvar för universella principer. Danmark är utsatt för ett folkrättsstridigt hot i strid mot FN-stadgan. Hotet är konkret och handlar om den danska statens suveränitet, territorium och gränser. Det är dessa handfasta saker som behöver skyddas, inte allmänna principer.
I ett efterföljande stycke förklaras den stat, som nu hotar Danmark och militärt har intervenerat i Venezuela, vara ”an essential partner in this endeavour”, det vill säga upprätthållandet av de omnämnda principerna.
Uttalandet avslutas med den i och för sig riktiga åsikten att Grönland tillhör dess folk, och att det är för ”Denmark and Greenland, and them only, to decide on matters concerning Denmark and Greenland”. Men det blir inte mer än en åsikt, och problemet är ju att Trump är av annan uppfattning.
Uttalandet är i linje med den fogliga passivitet, som kännetecknat de ledande europeiska politikernas hållning gentemot Trumpadministrationen och bekräftats av reaktionen på den militära aggressionen mot Venezuela. Målet när det gäller Grönland tycks vara en förhandlingslösning med långtgående danska eftergifter, vilket i och för sig verkar rimma med vad som framkommit om den danska inställningen. Problemet här är dock inte brist på dansk förhandlingsvilja eller beredskap att göra eftergifter, utan att Trump vill grabba åt sig Grönland eftersom USA behöver ön och han vill ha den. Situationen är paradoxal med en mindre stat, Danmark, som under decennier befunnit sig i ett hegemoniskt förhållande till en stormakt, USA, till vilken den erlagt tribut i utbyte mot skydd, men nu hotas av beskyddaren med militärt våld.
Danmark prövar nu olika vägar för att nå någon sorts lösning för att undgå att utsättas för våld, väl medvetet om att när det gäller så är den politiska omgivningens stöd, trots medlemskap i såväl EU som Nato, begränsat av alla tecken att döma. Danmark har pressats förr av stormakter och bör enligt egen bedömning välja den linje som bäst kan säkra landets territoriella integritet.
I ett nordiskt uttalande om Grönland samma dag, den 6 januari, av utrikesministrarna i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige är ordalagen mycket försiktiga.
De fem utrikesministrarna öppnar med några ord om sitt engagemang, som nordiska stater, arktiska stater och medlemmar av Nato, för säkerheten, stabiliteten och samarbetet i Arktis, om satsningarna på att förbättra avskräckningen och försvaret i regionen och om ökad närvaro av Nato där ”in close consultation with the United States and other NATO allies”.
Ministrarna framhåller som sin åsikt att säkerheten i Arktis vilar på respekt för FN-stadgans fundamentala principer och internationell rätt, innefattande gränsernas okränkbarhet, och tillägger att Danmark, och därmed Grönland, var med och grundade Nato och har historiskt arbetat nära tillsammans med USA om säkerhet i Arktis, inklusive genom ett försvarssamarbetsavtal från 1951, som erbjuder möjligheter ”for increased security cooperation”.
Uttalandet mynnar ut i att ministrarna kollektivt upprepar uppfattningen “that matters concerning Denmark and Greenland are for Denmark and Greenland to decide alone”.
Uttalandet är återhållet och får antas återspegla den gemensamma nämnaren. Danmark har godtagit texten som är inriktad på en förhandlingslösning. Utrikesministrarna ger uttryck åt generella åsikter till stöd för Danmark. Men ministrarna invaggar inte danskarna i någon sorts falsk tro att de kan räkna med verkligt stöd i sin konflikt med USA. Inget i uttalandet eller i övrigt tyder på att Finland, Island, Norge eller Sverige har för avsikt att delta på dansk sida i en faktisk konfrontation med USA om Grönland (då skulle nog neutralitet gälla!).
Mot bakgrund av det svaga uttalandet från de större europeiska staterna, som avböjer att fronta mot USA, är det i det här läget en förnuftig linje av de nordiska staterna, präglad av återhållen småstatsrealism, att inte gå längre, särskilt som en försiktig hållning tycks dominera den danska synen.
De har alla fem staterna satsat på USA, inte minst genom DCA-avtalen, investeringar i amerikanskt krigsmateriel och andra militära arrangemang med USA. Konflikten om Grönland visar hur farligt det är för en mindre stat att bjuda in en stormakt som USA tätt inpå sig.
Sverige bör orientera sig i riktning mot en självständig linje med en egen försvars-, säkerhets-, och utrikespolitik, som håller det amerikanska inflytandet på behörigt avstånd och det tioåriga DCA-avtalet i schack.
Uttalandena kan läsas här:
Joint statement by the Nordic Foreign Ministers on Greenland – Government.se