Statsminister Ulf Kristersson har i anslutning till kriget mot Iran utvecklat en egen folkrättslig doktrin: ”Lyckas det är det tillåtet.” Han har tagit steg på steg i riktning mot att godta en uppluckring av folkrättens våldsförbud.
Det började med att han skrev på sin hemsida den 28 februari, då kriget mot Iran hade inletts av USA och Israel:
”Sverige står bakom våra allierade. Vi uppmanar till återhållsamhet, att skydda civila och följa folkrätten.”
I detta första uttalande förklarade statsministern alltså att Sverige ”står bakom” USA. Samtidigt uppmanade han till att följa folkrätten. Det motstridiga i dessa två budskap var uppenbarligen avsiktligt. Att Sveriges allierade USA redan hade börjat bomba Iran i strid mot folkrätten var han ju väl medveten om.
Statsministern började utveckla sin syn, då han intervjuades i Aktuellt den 2 mars, där den folkrättsliga frågan togs upp:
”Men om man ser på själva attacken, anser Du att det var rätt av USA och Israel att attackera? Eller var det fel?
Ja, om det vore så svartvitt. Enkelt. Det är klart att det är svårt att se att det här faller inom den traditionella folkrätten eller folkrättens traditionella tolkning, även om en del ser vissa öppningar för det. Men inte heller Irans agerande faller inom folkrätten. Jag tror ärligt talat att vi kommer att värdera de här anfallen och kriget utifrån det resultatet det till slut får. Jag tror att det är svårt att se det på något annat sätt. Ingenting talar för att traditionell diplomati skulle förändra den regim som nu har styrt Iran så länge. Det har prövats länge … men jag tror de flesta inser att det är väldigt stora risker … oöverskådliga risker som det här kriget kan föra med sig. Så jag tror vi på lite avstånd kan konstatera att resultaten kommer att säga väldigt mycket om hur människor i efterhand betraktar legitimiteten i detta.”
Statsministern för här ett resonemang som är farligt för en mindre stat. Enligt honom befinner vi oss i en gråzon utan enkla svar. Visserligen anser han att det är svårt att se att attacken faller inom folkrättens traditionella tolkning. Men han ser framför sig att ”vi” kommer att värdera attackerna utifrån de resultat de till slut får och att resultaten kommer att prägla synen i efterhand på ”legitimiteten”.
Tankelinjen som antyds är att attackerna formellt sett nog har skett i strid med folkrätten. Men att ”vi” ändå kan vinnas för att lämna vårt stöd då attackerna kan bli försvarbara (legitima) beroende på utfallet. En regimförändring är såvitt man kan förstå ett resultat som skulle fungera legitimerande i statsministerns föreställningsvärld, där antalet dödade och sårade iranier eventuellt ska beaktas vid värderingen i efterhand, liksom möjligen spridningen av kriget i regionen.
Tankegångarna är uppenbarligen inspirerade av Natos olagliga bombkrig mot Jugoslavien 1999, där begreppet ”legitimitet” kördes fram som ett demagogiskt koncept för att skapa oklarhet om vad det i realiteten handlade om, nämligen ett lagbrott mot FN-stadgan. Dåvarande statsministern Ingvar Carlsson formulerade då tillsammans med en kollega i en artikel i New York Times vad som behövde sägas om lagbrottet: ”NATO:s flygattacker mot Jugoslavien har inte bemyndigats av Förenta nationerna. Det förekom inte ens ett försök att erhålla sådant bemyndigande. De utgör följaktligen angreppshandlingar mot ett suveränt land; och som sådana slår de mot själva hjärtat i den internationella rättsordningen och mot FN:s auktoritet. Då detta är handlingar utförda av världens militärt mäktigaste länder blir denna skada oöverskådlig.” Detta har direkt bäring på USA:s och Israels bombningar av Iran.
Under intervjun med Kristersson tas folkrättsfrågan upp flera gånger:
”Men utifrån det Du säger ska jag tolka det som att Du anser att det finns visst stöd för det amerikanska och israeliska agerandet.
Jag säger att det finns en väldigt stark förhoppning bland iranier i Iran, men också svenskiranier, att få ett slut på det enorma lidandet … bara de senaste månaderna har vi sett förfärliga saker i Iran som är oacceptabla för resten av världen. Men ställer Du frågan faller det här inom ramen för traditionell folkrätt så är svaret som de alla flesta skulle ange nej på den frågan.
Det är som Du är inne på en komplex situation. Men vad är det som gör att det är så svårt att sätta ner foten för den svenska regeringen i den här frågan och säga att ja, så där var det okej att agera. Eller så var det inte okej att agera.
Det är inte så meningsfullt ärligt talat. Ibland måste man ha två tankar i huvudet samtidigt. Om vi kan ge Iran en bättre framtid …iranierna i Iran en bättre framtid … detta stolta land som så många svenskar har en relation till, så vore det helt fantastiskt. Det tror jag de allra flesta har lätt att förstå. Jag tror också att många har svårt att inte se alla risker som nu finns i en spridning av detta. Så det är därför jag säger hur det här kriget kommer att avslutas kommer att säga mycket om hur vi värderar de här insatserna.”
Enligt statsministern är det inte ”meningsfullt” att ta ställning mot bombkriget utan man måste ha två tankar i huvudet samtidigt. Vilka är då dessa två tankar? Den ena är att det vore fantastiskt om ”vi” kan ge Iran en bättre framtid. Med ”vi” kan inte gärna avses någon annan än det allierade och av oss stöttade USA, som statsministern uppenbarligen hoppas ska ”ge” landet en bättre framtid genom att bomba det sönder och samman för regimförändring. Den andra tankegången är antagligen problemet med den ”traditionella folkrätten”, som statsministern dock hoppas kommer att klaras ut genom att ”insatserna” i efterhand med rätt resultat vinner legitimitet.
FN-stadgans våldsförbud har flagrant överträtts genom brutala bombattacker, som av allt att döma nu trappas upp och redan har lett till ett stort antal dödade och skadade i Iran, varav många civila. Statsministern vill inte ta ställning, det är inte svartvitt, inte enkelt och inte meningsfullt. Värderingen får ske i efterhand och överträdelsen kan då möjligen legitimeras.
Statsministern bidrar till att luckra upp FN-stadgans våldsförbud i ett läge där det redan är hårt attackerat genom angreppet mot Ukraina, angreppet mot Venezuela, hotet att lägga beslag på Grönland samt Israels aggressionskrig mot Gaza och Libanon. En sådan linje ligger inte i Sveriges intresse.
I Agenda den 8 mars fick Kristersson frågan om Sverige står bakom Trumps anfall och om stödet för Trumps agerande.
”Hur det här kriget kommer att avslutas kommer nog att säga mycket om det. Lyckas det är det tillåtet.”
Det är en agenda för laglöshet. Våldsutövning som är framgångsrik går före den lagliga världsordning, som USA var drivande i att lägga grunden för efter det andra världskriget. Att statsministern håller öppet vad ”framgångsrik” här innebär, är ingen förmildrande omständighet. Det illegala och brutala bombkrigets resultat visar sig här och nu i ett snabbt växande antal dödade och skadade. Detta kan inte återställas genom demagogiskt och principlöst tal om en värdering i efterhand. Statsministerns linje öppnar för en farlig utveckling, som berör oss på flera plan. Den slutsatsen ligger närmast till hands att hans kortsiktiga hållning bottnar dels i den överlag svaga reaktionen i Europa, bortsett från Spanien, dels i trycket från USA som han till varje pris vill hålla sig väl med.