När jag på morgonen den 22 augusti sömndrucken bläddrade igenom Dagens Nyheter var det en artikel i kulturdelen som med ens gjorde mig klarvaken. Artikeln var skriven av Jonas Gummesson, tidigare försvars- och säkerhetspolitisk reporter på Svenska Dagbladet, och den handlade om vad som kan ha föregått den svenska regeringens brådstörtade kappvändning i fråga om svenskt Natomedlemskap.
Av artikeln framgår att USA tidigt spelat en mycket pådrivande roll för Finlands, och därigenom även för Sveriges, beslut. Gummesson hänvisar bland annat till ett uttalande av Jake Sullivan, USA:s nationelle säkerhetsrådgivare, vid Aspen Security Forum i juli i år. Denne beskrev där Finland och Sverige som ”två historiskt neutrala länder som presidenten började närma sig förra hösten”, alltså redan 2021. Joe Biden var uppenbart mycket angelägen om att få med både Sverige och Finland i Nato, och i början av oktober hade han kommit så långt att den finländske presidenten, Sauli Niinistö, började tala om att Natodörren för Finlands del måste hållas öppen. Så här beskriver Gummesson förloppet: ”Sakta men säkert började Finland röra sig mot Nato och drev ett motsträvigt S i Sverige framför sig.”
Men hur gick det till när USA gjorde dessa framstötar? Vad sades i dessa kontakter och diskussioner? Och vad var det – egentligen – som fick Magdalena Andersson och den socialdemokratiska partiledningen att till slut överge den svenska alliansfriheten? Så sent som den 8 mars hade hon ju, påpekar Gummesson, fortfarande hävdat att ett svenskt Natomedlemskap skulle ha en destabiliserande effekt på säkerhetsläget i Europa.
Att den ryska invasionen av Ukraina den 24 februari, som Andersson många gånger upprepat, var ”en säkerhetspolitisk vattendelare” som i ett enda slag förändrade allt kan alltså inte vara hela sanningen. Att Ryssland är en aggressiv imperialistisk stat som inte respekterar folkrättens och FN-stadgans våldsförbud fick ju omvärlden – vad gäller Ukraina – klart för sig redan 2014-2015, i och med annekteringen av Krim och det militära stödet till separatisterna i östra Ukraina.
Märkligt nog har dock Gummessons artikel inte gett något större eko i svenska medier. Förutom ett kort inslag i radions Studio ett har här rått en närmast bedövande tystnad, som om hela denna fråga vore alldeles för ovidkommande för att tillåtas störa den nu gående valrörelsen.
Men vad kan då Joe Biden ha sagt till Finland och Sverige? Vilka var hans argument och djupaste bevekelsegrunder? Och under vilka former framförde USA dessa propåer?
Jonas Gummesson ger själv inga konkreta svar i sin DN-artikel. Han önskar bara att våra medier skulle anstränga sig mer för att kasta ljus över dessa frågor, som säkert är just de frågor även många andra svenskar ställer sig.
För det är ju så – och detta är min egen tanke, inte Gummessons – att tystnad och tigande kan få mången medborgare att dra sig andra händelser till minnes, händelser i vårt nära förflutna. Som när den svenska regeringen, efter begäran från USA, bistod CIA vid utvisningen av de båda egyptierna, Ahmed Agiza och Mohammad Alzery, från Bromma i december 2001. Och där det i efterhand talats om ett eventuellt amerikanskt hot om handelsblockad mot hela EU om inte Sverige gav med sig.
Eller när Sverige 2010, efter Wikileaks’ avslöjanden om amerikanska krigsförbrytelser i Irak och Afghanistan, i stället för att ge Julian Assange uppehållstillstånd och hans skapelse Wikileaks status som konstitutionellt skyddad utgivare i vårt land, inte bara inledde en brottsutredning mot Assange utan dessutom vägrade honom en garanti mot att bli utlämnad till USA. Flera västliga stater, som var nära allierade till USA, hade vid den tiden utsatts för starka påtryckningar, och så även Sverige. Om detta skriver FN:s dåvarande specialrapportör om tortyr, schweizaren Nils Melzer, i sin bok ”Fallet Julian Assange” som jag nyligen översatt till svenska.
Melzer berättar också där, med stöd av diplomatiska depescher från 2007-2008 som offentliggjorts av Wikileaks, om Sveriges ”informella kanaler för informationsutbyte” med amerikanska säkerhetstjänster, kanaler som var så hemliga att inte ens hela den svenska regeringen varit informerad därom, än mindre den svenska riksdagen och de svenska medborgarna.
I en av dessa depescher från den amerikanska ambassaden i Stockholm stod att läsa: ”På grund av inrikespolitiska överväganden är omfattningen av detta samarbete inte allmänt känt inom den svenska regeringen, och det vore gagneligt att hålla denna kooperation fördold, eftersom ett offentligt erkännande av samarbetet skulle kunna utsätta regeringen för inrikes kritik.”
Jag vet förstås ingenting om ifall dessa ”informella kanaler” fortfarande är i bruk och om de i så fall har någon som helst bäring på den senaste händelseutvecklingen. Jag vill bara, efter att ha läst Jonas Gummessons artikel i DN, få veta hur det gick till när mitt kära fosterland övergav sin hittills så lyckosamma, tvåhundraåriga alliansfrihet och ansökte om att, vid sidan av USA och Turkiet, bli medlem i kärnvapenalliansen Nato.
Jag har nämligen svårt att acceptera att vi medborgare ska hållas ovetande om förhållanden som så kraftigt kan komma att påverka våra barns och barnbarns framtid.