Nej, världen förändrades inte 24 februari 2022, lika litet som den förändrades 11 september 2001.
Murens fall var trots allt viktigare än tornens fall. Och krig har pågått hela tiden sedan systemkonfliktens slut, i eller i närheten av Europa. 1989–1991 föll ett stormaktsvälde. 2001–2021 fick en annan stormakt en global utmanare. Föreställningen om en unipolär värld var en hallucination. Internationell maktkamp är ett normaltillstånd, som vi har lärt – eller borde ha lärt – oss att leva med.
Småstaten har att navigera i detta vanligtvis kaotiska normaltillstånd. Den kan behöva luta sig mot en eller annan storspelare. Länge var det Frankrike som höll vårt land under armarna, främst ekonomiskt. Under Karl Johan hade vi försäkringar hos ryske tsaren. Under den oskarianska eran sköt Tyska riket upp som stormakten nummer ett i Europa, och vi lutade oss mot den, inte minst kulturellt. Under terrorbalansen gav oss Förenta staterna någon form av trygghet.[…]
Hysterin efter den 11 september gjorde, att vårt land halkade in i ett tjugoårigt krigsäventyr i Afghanistan med många oskyldigt dödade på sitt nationella samvete. Bushs krig mot terrorn blev plötsligt viktigare än försvaret av Sverige. Denna dikeskörning borde ha givit de styrande en tankeställare. Det synes inte ha blivit fallet. Vårt krigsdeltagande där är ännu inte utvärderat.
I detta läge övervägs anslutning till en allians som stred för en sjuk sak i Afghanistan – och i Libyen också, för den delen. Det är inte småstatspolitik, det är inte realpolitik, det är svåraste sortens önsketänkande och inställsamhet. Dock: vi kan inte smickra oss till säkerhet. Läs artikel