Sverige skall köpa in raketartillerisystemet Himars från amerikanska Lockheed Martin till en kostnad av 7 miljarder kronor. Med systemet kan mål upp till 50 mil nås beroende på vilken typ av ammunition som används. Räckvidden för den ammunition som finns idag är mellan 8 och 30 mil.
Syftet med anskaffningen anges vara att den förutom att användas för Sveriges försvar skall ge ”operativ handlingsfrihet” och därigenom ytterst bidra till ”Natos samlade avskräckning och försvar”. (Försvarsmaktens hemsida)
Att det handlar om mer än Sveriges försvar understryks av försvarsminister Pål Jonson i ett pressmeddelande:
”Införandet av raketartilleri visar tydligt att Sverige tar sitt ansvar för säkerheten i Europa”.
SVT:s säkerhetsreporter John Granlund nämner Gotland som en utgångspunkt för att försöka kontrollera delar av Östersjön: ”Det handlar alltså inte längre bara om att försvara det svenska territoriet,” förklarar SVT:s John Granlund.
Gotland nämns som en utgångspunkt för att sätta in Himars mot Ryssland för att kontrollera Östersjön. (DN 7/9)
Sverige skulle därmed kunna undvika att få kriget på eget territorium.
Det understryks också av den norske försvarsanalytikern Tormod Heier, som menar att långräckviddiga artillerisystem som Himars är särskilt viktiga för länder som Sverige, Norge och Finland för att undvika att hamna i närkamp med fienden, då vi har för få soldater för att gå in i utnötande markstrider (DN 8/9)
Frågan är emellertid om denna strategi håller om det kommer till en väpnad konflikt. Av de tre nordiska länderna har bara Finland ett starkt eget territorialförsvar. Både Sverige och Norge har knappa markstyrkor som på långt när inte räcker till för att stå emot ett angrepp.
Det finns även andra risker med en alltför stor satsning på långräckviddiga vapensystem som en sorts genväg för att slippa bygga upp ett eget territorialförsvar. Baser för sådana vapensystem kan bli förstahandsmål för en angripare.
Enligt SVT den 7 september skall de framtida svenska Himarsförbanden främst användas i norr. Man kan lätt tänka sig hur känsligt det skulle vara med sådana förband placerade på Nordkalotten med möjlighet att slå mot ryska kärnvapenbaser på Kolahalvön.
Om Himars skall vara en del av Natos avskräckning kan det också bli fråga om att systemet ställs under Natokommando med risk för att vi dras med i militära operationer som inte ligger i vårt nationella intresse.
De nordiska länderna kan också bygga fast sig än mer i beroende av USA som leverantör, samtidigt som alltfler röster höjs i Europa för nödvändigheten att lösgöra sig från amerikansk dominans.
Himars är heller inte enda lösningen för att skapa långräckviddig kapacitet. Norge valde det Sydkoreanska systemet Chunmoo i stället för Himars.
Slutsatsen borde för vår det bli att vi inte ensidigt bör satsa på offensiva vapensystem från en stormakt utan bygga upp vårt eget territoriella försvar baserat på tillräckliga markstyrkor. På det området har varken Sverige eller Norge kommit särskilt långt de senaste åren. Istället har vi i stort sett bara hemvärn till det egna territoriets försvar.