Riksrevisionen kritiserar Försvarsmaktens styrning och prioritering då motstridiga krav kolliderar

Utgivarna

Riksrevisionen har helt nyligen granskat Försvarsmaktens verksamhet. En rapport som fokuserar på logistik och hälsovård har vi kommenterat (https://www.alliansfriheten.se/nato-tar-plats-framfor-forsvaret-av-sverige-nar-regeringen-duckar-om-prioritering/). Den andra rapporten, Tänk långsamt, agera fort – Försvarsmaktens styrning av resurser, ska vi beröra här.

En förtjänst hos den första rapporten är att den följer beslutskedjan ända upp till regeringen och belyser allvarliga brister i inriktningsbesluten på den nivån, som kan få förödande konsekvenser. Den andra rapporten handlar nästan uteslutande om brister i Försvarsmaktens interna styrning och berör knappast i vilken utsträckning dessa bör kopplas till brister i regeringens direktiv till myndigheten. Men denna problematik som alltså tydliggörs i den första rapporten är naturligtvis relevant även beträffande problemen, som tas upp i rapport nr 2 utan att det yttersta ansvaret tydliggörs.

Av Riksrevisionens sammanfattning framgår i huvudsak följande:

Försvarsmaktens resursstyrning är inte effektiv. Styrningen leder inte till tydliga prioriteringsbeslut, när resurserna inte räcker till. Målkonflikter avgörs inte tidigt utan förs vidare nedåt i organisationen. De hanteras först vid genomförandet. Prioriteringar framstår i och med det inte som medvetna val, utan som ett resultat av hur verksamheten anpassas över tid.

När prioriteringar inte görs, då planeringen bestäms, dyker de i stället upp längre ner vid genomförandet, där handlingsutrymmet är begränsat. Det leder till förseningar, minskad omfattning, undanträngning och andra anpassningar. Det innebär att det i efterhand är svårt att förstå vilka val som faktiskt har gjorts, vilka alternativ som har övervägts och vilka konsekvenser som har accepterats.

Riksrevisionen ser en risk i ett växande gap mellan vad som planeras och vad som faktiskt kan genomföras.

Försvarsmaktens interna styrning omfattar ett stort antal styrdokument och när många mål och krav gäller samtidigt ökar behovet av att styrningen tydligt anger vad som ska gå först, vad som kan vänta och vad som inte längre ryms. När sådana avvägningar inte görs tydliga riskerar styrningen att öka behovet av lokal tolkning och löpande anpassning, snarare än att stärka ledningens förmåga att fatta och följa upp prioriterade beslut.

En samlad konsekvens är att styrningen fungerar bättre som ett system för att hålla verksamheten i gång, än som ett system för att fatta och ompröva svåra beslut om resurser. Detta försvagar både Försvarsmaktens möjligheter att styra verksamheten och möjligheterna att bedöma om tillförda resurser används effektivt.

Riksrevisionen är onekligen inne på något viktigt här. Vad är mest angeläget att prioritera? Många drar i Försvarsmaktens resurser, inte minst Nato, som är måttligt intresserad av försvaret av Sverige. Inom Försvarsmakten finns det egna agendor, där vissa är helt inriktade på utlandsinsatser. Regeringen vill ge en bild av en på hemmaplan förtroendeingivande och kraftfull Försvarsmakt, trots att landet befinner sig i ett militärt vakuum med en armé i fickformat, som prioriteras för uppdrag i utlandet. Dessa skarpa frågor om den verkliga inriktningen ställs sällan tydligt utan tenderar att mörkas bort.

Riksrevisionen lämnar flera rekommendationer till Försvarsmakten. Vi begränsar oss här till att lyfta fram denna: Tydliggör hur prioriteringar ska göras när mål, uppdrag och resurser inte ryms samtidigt. Det bör framgå vem som ansvarar för att göra prioriteringar, på vilka grunder de ska göras och hur bortval, senareläggningar och accepterade konsekvenser ska dokumenteras.

Det är inget dåligt råd. Men det bör nå även högre upp, till regering och riksdag, då försvaret av Sverige genomgående behandlas styvmoderligt utan att det klargörs tydligt vem som är ansvarig för denna felaktiga inriktning, vilka grunder den är baserad på och vilka allvarliga konsekvenser den kan få.

Om hur arbetet med integrationen i Nato förhåller sig till uppgiften att bygga ett eget nationellt försvar, sägs det inte mycket explicit i rapporten.

Riksrevisionen konstaterar dock att Försvarsmaktens målbild omfattar utvecklingen av krigsförbanden, Natointegrering, stöd till Ukraina samt satsningar på personal, materiel och infrastruktur. Samtidigt understryker revisorerna att det framgår bara i begränsad utsträckning hur olika krav ska vägas mot varandra när de kolliderar, eller vad som ska ges företräde när allt inte kan genomföras samtidigt. Det innebär att målkonflikter bara i begränsad utsträckning blir föremål för tydliga avvägningar i styrningen.

Revisorerna går inte närmare in på hur kraven på att bygga ett nationellt försvar sammanställs med satsningarna på Natointegreringen i Försvarsmaktens målbild. Det förra har dock de facto låg prioritet medan det senare främjas. Det nationella försvaret ska klaras av med hemvärn och så kallade territorialförband som knappast existerar. Vilken avvägning av krav ligger till grund för detta miserabla läge?

Konkret anser revisorerna att ett strategiskt område som Natointegrering inte bara bör beskrivas som ett mål, utan också ha tydliga regler för prioritering och omprövning. Ett strategiskt dokument bör alltså klargöra hur strategiska vägval ska göras när flera mål inte kan förverkligas samtidigt.

Det finns en uppenbar sådan målkonflikt mellan att utveckla ett eget nationellt försvar och att ge sig hän Natointegreringen som det förlösande. Den nuvarande faktiska prioriteringen av det senare alternativet är i längden knappast hållbar. Det följer redan av att en stat behöver en aktningsvärd armé för försvaret av det egna landet om den vill vara att räkna med. En omprioritering och omprövning är alltså påkallad. Ledande svenska militärpolitiska kretsar är dock inte inne på det, trots att strategin även utifrån deras egna utgångspunkter borde korrigeras i ett läge där Natos hittillsvarande dominant och vår DCA-partner USA kalibrerar om sin strategi rejält utan att någon vet vart det bär hän.

Rapporterna kan läsas här:

Tänk långsamt, agera fort – Försvarsmaktens styrning av resurser | Riksrevisionen

Brister i försvarets resursstyrning, logistik och sjukvård | Riksrevisionen