Komplettering
De nordiska ländernas utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik har skiftat åtskilligt under perioden från sekelskiftet 1900. Samsyn har förekommit men knappast varit genomgående.
Det självständiga Norge, styrt av höger- och vänsterpartier, alltså konservativa och liberaler, under de första trettio åren efter unionsupplösningen förbisåg yttre hot mot landet och inriktade militären på att bekämpa en inre fiende, det vill säga arbetarrörelsen. Under ett mellanspel med bondepartiet som ledande regeringskraft och major Vidkun Quisling som försvarsminister (1931–33) ockuperade norska staten danskt territorium, Erik Rödes land på Östgrönland, men förlorade genom internationell skiljedom.
Svenska regeringen tog parti för ålänningarna, som ville anslutas till Sverige efter första världskriget. Finland hotade med att ingripa militärt, om så skulle ske, men vann i skiljedomstol. Under mellankrigstiden närde finska akademiker och politiker stormaktsdrömmar (Großraum Finland) om att erövra Fjärrkarelen och bedrev ”frändefolkspolitik” gentemot Estland. Resultatet blev, att Viborgs län definitivt hamnade i Ryssland, som under en tid ockuperade andra delar av Finland (Porkalaparentesen).
Danmark höll länge fast vid sin koloni Island (som historiskt sett tillhört det norska kungariket). Landet bedrev under 1980-talet destruktiv fotnotspolitik inom Nato men har nu blivit ett av alliansens mest aggressiva medlemsländer, med planer på Nato-bas på Bornholm i strid med ingången överenskommelse med Sovjetunionen efter andra världskriget.
*
Några Nato-lögner som framfördes under kampanjen:
Att inget Nato-land någonsin har utsatts för väpnat angrepp. Förenta staterna ansåg sig ha blivit bli det den 11 september 2001 och såg därför till att Nato-stadgans artikel 5 utlöstes.
Att Nato är en ren försvarsallians som inte angriper andra länder. Men Nato bedrev angreppskrig i såväl Serbien (1999), där syftet var att bomba fram en ny stat, det vill säga rucka på den europeiska säkerhetsordningen, som i Afghanistan (2001–2021) och i Libyen (2011). I båda fallen var syftet regimförändring. Irakkriget 2003 var också i praktiken ett Nato-krig, med tanke på att tre av de deltagande länderna i invasionsstyrkan ingick i Nato. Även där eftersträvades och åstadkoms regimförändring. Inget av dessa krigsmål är tillåtet.
Att utvidgningen av Nato efter kalla kriget och Tysklands enande har skett genom beslut av självständiga stater. Men dessa har ansökt om medlemskap; beslut om att uppta nya medlemmar ligger hos organisationen själv. Den hade kunnat avböja. Med de successiva utvidgningarna har spänningsnivån i Europa obestridligen höjts.
*
Bör man inte vara realist? Om den socialdemokratiska partiledningen kunde göra en helomvändning i frågan om svensk Nato-anslutning, måste den väl också kunna göra en vändning i kurdfrågan. Skamtröskeln är redan överskriden. Sedan må man tycka, vad man vill om kurdstödet. Andersson och Linde hade inte sett det komma. Det tycks börja med vapenembargot. Svensk utrikespolitik bestäms av Sveriges regeringar, utan påtryckningar …