Professor Olivier Corten, en av världens mest framstående experter på FN-stadgans våldsförbud och författare av en grundläggande kommentar om förbudet, The Law against War, varnar i ett uttalande för den illavarslande händelseutveckling som nu utspelat sig inför våra ögon i Venezuela och framhåller nödvändigheten av att förenas brett till försvar för en internationell rättsordning.
”Mot bakgrund av den militära intervention som just ägt rum, i förening med bortförandet av en statschef och hans maka, med det cyniska tillkännagivandet att man lägger beslag på en främmande stats råvaror och med det uttryckliga hotet om andra liknande handlingar, kan man inte längre nöja sig med att erinra om att den internationella rätten redan i det förflutna blivit kränkt av ett flertal stater (som i Jugoslavien, Irak, Libyen, Palestina eller i Ukraina), och ej heller om att denna rätt i övrigt skulle ha respekterats globalt i andra länder. Vad som står på spel är säkerligen denna rättsordnings själva existens som referensram (till och med som begrepp) som passar för att reglera internationella relationer och för att hindra (eller åtminstone lägga band på) det nakna våldet från att härska. I det avseendet är det ganska slående att konstatera frånvaron, i vart fall hittills, av hänvisningar till relevanta rättsregler i de amerikanska myndigheternas rättfärdigande uttalanden, och svagheten (för att inte säga frånvaron) av sådana hänvisningar i ett antal reaktioner från andra staters sida. Som om själva den juridiska begreppsapparaten skulle ha förlorat inte bara allt inflytande utan även all relevans. Men denna utveckling, så historisk den än må vara, är inte oåterkallelig. Än en gång krävs, till undvikande av att den går i fullbordan, att det skapas en så bred enighet som möjligt, i Europa, i resten av världen och inom USA självt, för att försvara själva existensen av det som återstår av en internationell rättsordning.”
Den franska originaltexten kan läsas här:
Avec l’intervention militaire qui vient d’avoir lieu, assortie de l’enlèvement d’un chef d’État et de son épouse, de l’accaparement cyniquement annoncé des matières premières d’un État étranger et de la menace explicite d’autres actions similaires, on ne peut plus se contenter de rappeler que le droit international a déjà été violé dans le passé par de multiples États (comme en Yougoslavie, en Irak, en Libye, en Palestine ou en Ukraine), ou encore que ce droit serait par ailleurs globalement respecté dans d’autres domaines. Ce qui est en jeu, c’est bien l’existence même du droit comme cadre de référence (voire comme discours) apte à réguler les relations internationales et à juguler (ou au moins tempérer) le règne de la force brute. Il est assez frappant à cet égard de constater, jusqu’ici en tout cas, l’absence de référence aux règles juridiques pertinentes dans les discours justificatifs des autorités étasuniennes, et la faiblesse (voire l’absence) de cette référence dans nombre de réactions de la part d’autres États. Comme si le discours juridique lui-même avait perdu non seulement toute influence mais aussi toute pertinence. Mais cette évolution, toute historique qu’elle soit, n’est pas irréversible. Encore faut-il, pour éviter qu’elle s’accomplisse, qu’une union aussi large que possible puisse se dresser, en Europe, dans le reste du monde, et à l’intérieur des États-Unis eux-mêmes, pour défendre l’existence même de ce qui reste d’un ordre juridique international.
https://lnkd.in/e2nXv-vJ