Det började inte med färdiga planer eller stora anslag, utan med två veckors mönstring vid ett fyrtiotal läger i de svenska skogarna. Utåt sett var detta en ”hälsokontroll” för de många norska flyktingar som befann sig i Sverige vid denna tid. I praktiken blev det ett sätt att välja ut värnpliktiga och genomföra inledande militärutbildning inför senare insats i Norge.
Efter mönstringen byggdes flera typer av förband upp parallellt. En ”rikspolis” med militärpolisiära uppgifter kompletterades av en betydligt större ”reservpolis” organiserad som lätt infanteri samt en kustartilleriliknande ”hamnpolis”. Tillsammans utgjorde dessa förband en vältränad styrka som efter omkring ett och ett halvt år uppgick till knappt 15 000 man.
Det norsk-svenska samarbetet kring polistrupperna drevs i hög grad av idé- och initiativrika personer snarare än av statliga institutioner och myndigheter. Arbetet vilade mer på enskilda individers optimism, tro och övertygelseförmåga än på formella beslut. En framträdande person på den svenska sidan var Harry Söderman, chef för Statens kriminaltekniska anstalt. Läs artikel