På S-kongressen i början av november 2021 avgav dåvarande försvarsministern Peter Hultqvist sin ovillkorliga utfästelse att det blir inga ansökningar om medlemskap i Nato så länge vi har en socialdemokratisk regering: ”Det kan jag lova er alla.” I sin nya bok När allt förändras, Medströms Bokförlag 2025, ger han en förklaring till att uttalandet gick ”för långt”. Förspelet var enligt Hultqvist ”omfattande påtryckningar från ombud i stora delar av landet att dra ner på samarbetet med Nato och USA”. Att tillmötesgå detta skulle leda till att regeringens försvars- och säkerhetspolitik skulle ”haverera”. I kulisserna på kongressen var påtryckningarna många, men Hultqvist och dåvarande utrikesministern Ann Linde lyckades till sist samla en majoritet bakom partistyrelsens linje. Men Hultqvist bestämde sig också för att göra en ”ordentlig markering med ett budskap till dem som trodde att vi försökte smussla in Sverige i Nato i någon sorts glidande process.” Den förklaringen är dubiös. Utfästelsen gjordes uppenbarligen för att avväpna oppositionen som hade fog för sin kritik att den förda linjen innebar en anpassning steg för steg till Nato och därmed en sänkning av tröskeln för ett medlemskap.
Peter Hultqvist har intagit ledande positioner i försvarspolitiska sammanhang under lång tid nu. Han var landets försvarsminister under perioden 3 oktober 2014 – 18 oktober 2022. Då han inte varit försvarsminister har han sedan 2011 ingått i sammansatta utrikes- och försvarsutskottet och varit ordförande i försvarsutskottet. Han har varit och är ledamot av krigsdelegationen, och han har deltagit i flera försvarsberedningar och står bakom den senaste rapporten 2024, Stärkt försvarsförmåga, Sverige som allierad.
Under Hultqvists period som ledande försvarspolitiker har stora saker varit i görning. Två grundläggande brytpunkter, som inneburit att Sverige skiftat ”grand strategy”, har varit medlemskapet i Nato, som Hultqvist starkt bidrog till att lotsa fram, och DCA-avtalet med USA, som initierades från svensk sida medan Hultqvist var försvarsminister.
Peter Hultqvist återkommer gärna till vikten av nationellt försvar i stället för insatsförsvar. När man ser till hans bidrag som försvarspolitiker blir frågan om denna inriktning en given utgångspunkt för bedömningen, som nu alltså kan beakta Hultqvists samlade tankar i boken När allt förändras.
Om man för stunden lämnar åt sidan Hultqvists historik i boken om bakgrunden till försvarets förfall, som är ensidig, hans syn på det ”onda” Ryssland, som är endimensionell, och hans värdering av västliga partners, som är av det optimistiska slaget, så kan man med fördel koncentrera sig på vad som enligt hans uppfattning är viktigt för att bygga ett nationellt försvar.
Värnplikten och en armé värd namnet
Hultqvist tog tag i frågan om den genom den borgerliga regerings försorg på hyllan 2010 lagda, vilande värnplikten. Men han åstadkom bara en hybrid. Han verkade inte för att återställa allmän värnplikt, något som krävs för att bygga ett nationellt försvar. Den hybrida form av värnplikt han var med och utformade, och som består än idag, skadar institutionens goda namn och rykte och försvårar det nödvändiga återställandet. På Hultqvists pluskonto bör emellertid antecknas att han väckte liv i frågan och drev igenom att repövningar som länge hade legat i träda återaktiverades.
Sverige har idag knappt två fullbemannade brigader. Det är inte mycket att ställa upp med. Hultqvist har i etapper drivit frågan om att utvidga antalet brigader, men av allt att döma mött betydande motstånd. I dagsläget talas det om att få till stånd fyra brigader mot 2030-talet. Inte heller detta, om det nu skulle komma att realiseras, är ett betydande framsteg. Armén förblir ynkligt liten. Här får man dock konstatera att Hultqvist i alla fall försökt att driva saken, men inte tagit något större grepp om frågan och inte snuddat vid att ta det nödvändiga steget att driva kravet på allmän värnplikt.
Hultqvist skriver i boken att Sverige bör ha som ”mål att utbilda 20 000 värnpliktiga per år och att nya armébrigader utöver de fyra beslutade måste finnas med i planeringen”. Vi får se hur det blir med det, särskilt om Hultqvist på nytt skulle träda in som försvarsminister i en ny regering efter valet 2026.
Till bilden hör emellertid att enligt den militära planläggningen ska två brigader avdelas för tjänstgöring utomlands och de kommer således inte att utgöra ett tillskott till det svenska nationella försvaret. Hultqvist har veterligen inte rest invändningar mot detta.
Regementen och övningar
Hultqvist har tagit flera initiativ för att återetablera regementen, bland annat på Gotland. Detta har varit riktigt. Lokala regementen ger en förankring av försvaret hos medborgarna. Även denna inriktning har mött avsevärt motstånd, inte minst från militär håll, där man prioriterar insatsstyrkor med yrkessoldater som är snabbt gripbara och kan sättas in i operationer i utlandet. Hultqvists linje bör stödjas och fler regementen etableras, men framför allt handlar det ju om att regementena ska fyllas med värnpliktiga och reservister som utbildas och övar för försvaret av landet.
Hultqvist har väckt liv i övningsverksamheten, men det har skett både med inslag av närmanden till Nato/USA och med inriktning på nationellt försvar. Hultqvist fäster genomgående stor vikt vid amerikanskt deltagande i övningar och den signalverkan detta har, och han nämner särskilt övningar tillsammans med USA:s tunga B-52 bombplan, vilka knappast bidragit till att dämpa spänningarna i den höga Norden.
Nästa generations stridsflyg
Sverige står inför ett inriktningsbeslut när det gäller utvecklingen av nästa generations jaktflyg. Hultqvists inställning i denna fråga pekar åt rätt håll: ”Med tanke på omvärldsutvecklingen står det utom allt tvivel att svensk kontroll måste råda i projektet. Sverige bör inte låsa sig för utländska alternativ. Vi lever i en tid då beroendet av andra måste minimeras, vilket dock inte utesluter samarbeten.” Hultqvist har också ställt sig skeptisk mot olika förslag som gått ut på att ”outsourca” verksamhet, som bör ägas och kontrolleras av Försvarsmakten.
Armén i Sverige eller utkommenderad för insatser i utlandet
Över lag har Hultqvist ställt sig bakom de insatser av svenska styrkor i Natos regi som nu är aktuella i Polen, Lettland och Finland samt även genom marinen i Östersjön/Atlanten. Han har gjort vissa markeringar om självständighet, men bara på marginalen.
Det är svårt att se hur han kan förena detta med målet att bygga ett nationellt försvar värt att ta på allvar. Men hans svar är i likhet med den borgerliga regeringens att Sveriges försvar börjar i Baltikum och Finland. Hultqvists klockarkärlek till Finland, som han för övrigt delar med den på sin tid så aktivistiske Rickard Sandler, verkar låsa honom när det gäller att självständig pröva vari det svenska intresset består avseende den svensk-finska relationen.
USA, DCA-avtalet och plan B
DCA-avtalet omnämns knappt i boken, men man får klart för sig att Hultqvist initierade ett sådant avtal med USA redan 2016.
Samarbetet med USA var enligt Hultqvist nödvändigt mot bakgrund av den låga nivån på den svenska försvarsförmågan: ”Vi behövde hitta sätt att kompensera för detta.” Hur skulle då detta gå till? Jo, genom att stegvis bygga upp ett fungerande nationellt försvar och samtidigt fördjupa samarbetet med andra länder, och då är det ”bara USA som har den kapacitet som krävs.” Hultqvist framhåller att varje avtal, övning, offentlig markering och möte med USA blir en signal till Moskva.
Hultqvists understryker att samarbetet med USA ytterst syftade till att kunna samverka i kris- eller krigssituationer och utveckla möjligheter att uppträda operativt tillsammans:
”Avtal som skrivs på detta område är ytterst till för att det ska finnas dörrar i händelse av att det värsta inträffar. Vad som gäller i ett skarpt läge kan inte förutses, men utan vänner, förarbete och ett uppbyggt ömsesidigt förtroende är förutsättningarna betydligt sämre. Och då är det för sent att inleda det samarbetet.”
Om plan A är att bygga ett nationellt försvar så formulerar Hultqvist här sin plan B, och en sådan bör en småstat ha. Allt annat vore ansvarslöst. I den ingår att dörrar har öppnats i relation till USA. Men att USA skulle bistå oss, om det värsta skulle inträffa, det kan som Hultqvist konstaterar ”inte förutses”. Lika lite kan det naturligtvis ”förutses” när, hur och med vad USA skulle bistå oss, om nu USA väljer att gripa in. Det kan i så fall handla om alltifrån beklaganden, diplomatiska utspel, stöd av det slag som lämnats Ukraina eller till och med robusta militära insatser.
Med denna uppenbara osäkerhet utgör plan B bara en chansning på att USA lämnar bistånd på något sätt. Det innebär att kraften måste koncentreras på plan A, att bygga ett eget nationellt försvar, kärnan i svensk suveränitet.
Problemet med plan B är inte bara att den är ytterst osäker i sig utan att den tar kraft från plan A och möjligheterna att bedriva självständig svensk diplomati och säkerhetspolitik. Den inverkar negativt på plan A genom sina krav på följsamhet till villkor som inte styrs av svenska intressen. Den kan kräva en offensiv hållning där i stället en defensiv grundval är rätt med svenska ögon sett. Plan B kräver tribut och lojalitetsbetygelser. Den leder lätt till en anslutning till stormaktens utrikespolitiska mål som kan gå stick i stäv med småstatens. Den kan i krislägen göra småstaten till ett förstahandsmål till följd av att den fogas in i stormaktsstrategier, där den tilldelas rollen som uppmarschområde, logistikhub och bas för militära operationer utanför territoriet. Att plan B, trots sin inbyggda osäkerhet, kan ha en viss preventiv verkan, kompenserar inte för dessa bindningar, snedvridningar och risker. En annan plan B är möjlig och realistisk. Den har som enkel grund att västliga stormakter kommer att bistå oss om det ligger i deras eget nationella intresse. Sannolikheten för det ökar om vi på allvar och med kraft genomför plan A så att den svenska armén blir en faktor att räkna med.
Hultqvist diskuterar inte närmare dessa spörsmål. Han noterar att genom Trumpadministrationen har förhållandet till USA gått från att vara djupt tillitsfullt till att präglas av ”osäkerhet”. Hultqvist förväntar sig att detta kommer att leda till att Nato får en alltmer europeisk tyngdpunkt med tydligare regionalisering och, för svensk och nordisk del, allt viktigare samarbete inom Norden, med Baltikum, Polen, Frankrike, Storbritannien och Tyskland. Det låter väl plausibelt, men gör inte plan A mer robust.
Utlandsmissioner i Afghanistan och Mali
Hultqvist har år efter år varit positiv till att skicka svensk trupp till Afghanistan och han beklagar i boken västs nederlag och reträtt. Han var drivande i att skicka svenska soldater till Mali för att ingå i den franskledda insatsstyrkan Takuba, som utgjorde en del av den franska militära operationen Barkhane. Även den reträtten beklagar Hultqvist. Att Sverige deltagit i dessa interventioner har varit skadligt för de berörda staterna och har inte tjänat svenska intressen. Det är bara för väl att de är avslutade. Hultqvists syn på dessa stormaktsinterventioner, där reträtterna enligt honom innebär att allt som hade uppnåtts går förlorat, visar att han inget lärt. Det reella skälet för svenskt deltagande, som uppenbarligen varit att lojalt ställa sig in och försöka plocka poäng hos en stormakt, nämner han inte.
Sverige och Finland
En av Hultqvists ständiga käpphästar har varit det svensk-finska försvarssamarbetet, som han ägnat oerhört mycket tid (hundratals sammanträden). Han förklarar i boken att han inte varit främmande för ett ”försvarsförbund” med Finland. I boken radar Hultqvist upp ett antal tentativa frågor: ”Vad hade Finland gjort om en attack riktats mot Gotland? Vad hade Sverige gjort om den finska gränsen plötsligt blivit en krigsskådeplats eller om Åland attackerats? Hade det funnits något annat val än att hjälpa varandra? Jag har svårt för att tro det efter allt arbete med fördjupad gemensam planering och övningsverksamhet.”
Nog skulle de två småstaterna i ett sådant läge ”hjälpa varandra”. Men att ge sig in i ett krig är någonting helt annat. Det är en frågeställning som i ett sådant läge rimligen kyligt skulle prövas utifrån det egna nationella intresset med beaktande av olika faktorer: Vad är det för slags politik den attackerade staten fört som lett till ett så katastrofalt utfall? Hade det inte kunnat undvikas? Kan man ha förtroendet för det andra landets statsledning? Finns det förutsättningarna för en gemensam försvars- och säkerhetspolitik som överbryggar olika geopolitiska lägen, prioriteringar, svagheter och styrkor? Med vilken försvarsförmåga kan respektive land bidra? Och är verkligen någon av statsledningarna när allt kommer omkring verkligen beredd att dra in landet i ett krig som inte behöver vara det egna landets krig? Knappast.
Hultqvists linje att försvaret av Sverige börjar i Finland bidrar inte till att stärka Sveriges nationella försvar. Vi har utöver jaktflyg i stort sett inget att bidra med, och flygvapnet kan inte avdelas för annat än nationella insatser. Finland har starka egna militära resurser att hantera sin 1 300 kilometer långa gräns mot Ryssland utan symbolisk svensk inblandning, som bara kan vara förknippad med onödiga risker för vår del.
Numera är för övrigt på tal att Sverige ska skaffa sig långräckviddiga kryssningsrobotar och raketer, som kan nå mål långt in i Ryssland. Sådana offensiva vapensystem ligger knappast i Sveriges intresse, då de bjuder in till duellstrider med en mäktig motståndare som en småstat har ringa chans att få ut annat än förödelse av och som riskerar att göra landet till ett förstahandsmål.
Hultqvist framstår här som en idealist av samma slag som Rickard Sandler, vilken på sin tid, full av iver att engagera Sverige i finsk-ryska krig, isolerades i regeringen och tvangs lämna den 1939. Med ett försvarsförbund menar Hultqvist att det skulle varit svårare för Finland att välja bort JAS Gripen för att i stället köpa amerikanska F 35-plan. Han har fel. Finland sökte en skyddsmakt och då var småstaten Sverige med sin ringa försvarsförmåga inget alternativ. Men den styrkan hade med finska ögon sett USA, och det av USA dominerade Nato, och en tribut i form av på förhand destinerade investeringar i amerikanskt jaktflyg ansågs vara värd pengarna. När nu USA börjar dra sig undan från engagemang i norr (flygövning och FLF-styrkan) kan den finska kalkylen försämras.
Hultqvistdoktrinen 1 respektive 2.0
Den så kallade Hultqvistdoktrinen förblir oklar i boken. Hultqvist trycker emellertid på följande (där kursiveringarna sammanfattar dennes byggstenar):
Det nationella försvaret måste stärkas, strategin med ett insatsförsvar behövde rivas upp och ersättas med uppbyggnad av ett nationellt försvar, och en försvarsstrategi med fokus på försvaret av svenskt territorium var helt nödvändigt att återupprätta.
Detta är ju helt riktiga utgångspunkter, men de har bara i ringa mån infriats. Arméchefen Jonny Lindfors har korrekt beskrivit Sverige som ett militärt vakuum med styrkorna i utlandet.
Samverkan som leder till integration med andra länder var en viktig del av ”kärnan” i strategin. Man klarar sig inte ensam utan det krävs vänner och i händelse av krig måste man kunna agera gemensamt. Här har samarbetet med USA, Storbritannien och Nato särskild tyngd.
Detta låter sig sägas, men lämnar öppet huruvida det finns reella förutsättningar för att ”agera gemensamt” och – om detta skulle vara fallet – hur och när ett sådant gemensamt agerande skulle komma till stånd och vad det närmare besett skulle innebära. Att ha ett osäkert gemensamt agerande som ”kärna” i strategin framstår som mindre välbetänkt. Kärnan kan inte vara annan än det egna nationella försvaret, och i brist på sådant försvar finns knappas några förutsättningar för gemensamt agerande. En annan sak är att om möjligheten till gemensamt agerande framstår som plausibel, detta kan verka krigsavhållande, men det är inget att bygga på.
Samarbetet med Finland är ett sätt att tala klarspråk gentemot Ryssland att vi inte utesluter antagonistiska handlingar från deras sida.
Man noterar de återhållna ordalagen här och att Finland inte nämns i det andra kursiverade stycket ovan. Det verkar som om Hultqvist har samma grundsyn som finnarna när det handlar om skyddsmakter.
I övrigt understryker Hultqvist behovet av tydlig redovisning och kommunikation om försvarssamarbeten och klarspråk i relation till Ryssland. Allt skulle ske inom ramen för fortsatt alliansfrihet. Varken Sverige eller Finland hade intresse av att öka spänningsläget och skulle inte i något sammanhang kunna pekas ut som skyldiga till ökade spänningar. Politiken handlade om att balansera den säkerhetspolitiska situationen i hela vår region där integrationen i väst skedde med den utgångspunkten och därmed vidgade vårt manöverutrymme och bidrog till avskräckning.
Detta kan man ju vrida och vända på, men att Hultqvist inte redan 2016 informerade om att han vid ett möte i Pentagon med företrädare för försvarsdepartementet i USA ”på listan över kommande projekt” satte upp ett Defence Cooperation Agreement stämmer inte riktigt med den angivna öppenheten.
Beträffande Hultqvistdoktrinen 2.0, med Sverige i Nato, blir det enligt Hultqvist en fortsättning av det slags operativ samverkan som han stegvis försökte skapa som försvarsminister, där det ena benet är ”uppbyggnaden av det nationella försvaret” och det andra ”den fördjupade operativa samverkan och den militära planeringen i vårt närområde”.
Samarbetet i närområdet kommer som en självklarhet att inlemmas i Natos samlade planering, konstaterar Hultqvist, och Sverige och de nordiska länderna bör aktivt driva på i denna riktning. I det arbetet bör man utgå från att alla avtal som har tecknats med USA gäller, men att tyngdpunkten förskjutits mot ökat europeiskt ansvar. Avtalen ska inte brytas eller urvattnas.
Detta ger inga klara anvisningar om hur Hultqvist ser på prioriteringen av det ”nationella försvaret” gentemot Natos samlade planer och krav ”capability targets”, som Sverige förväntas leva upp till och som nu är antagna men hemliga! Hultqvist har inte kommenterat planerna, men det är sannolikt så att de är förankrade hos honom.
Budskapet från Hultqvists sida är uppenbarligen att det inte finns några skäl att hålla tillämpningen av DCA-avtalet på låg nivå, trots den bristande tilltron till USA:s tillförlitlighet.
Omsvängningen till Natomedlemskap
Hultqvist lyfter fram den ryska inmarschen i Ukraina 2014 och 2022 som starkt bidragande faktorer till att han svängde om i Natofrågan. Till det lägger han den skrivelse Ryssland tillställde Sverige och andra västliga stater den 17 december 2021, som baserades på intressesfärer och som ifrågasatte Sveriges suveräna rätt att bestämma över sin säkerhetspolitik.
Det är i och för sig inga dåliga skäl. Det ryska aggressionskriget och de ryska anspråken på intressesfärer motiverade onekligen en prövning av den egna säkerhetspolitiska belägenheten, särskilt mot bakgrund av att det egna försvaret var ytterst klent och att detta faktum blev till en styrande faktor. Den riktiga slutsatsen borde ha varit att verkligen börja bygga ett starkt territorialförsvar.
Hultqvist framhåller som en ”avgörande fråga” för honom hur den militära planeringen i Norden skulle se ut om alla nordiska stater utom Sverige var med i Nato. Då skulle Sverige, menar han, uppfattas som en ”svag punkt” både av Nato och Ryssland, och det nordiska försvarssamarbetet riskerade att försvagas. Det skulle uppstå ett ”svenskt vakuum”. En osäkerhet kring det gemensamma agerandet vid kris eller väpnat angrepp var en ”tydlig riskfaktor” och något som kunde utnyttjas av Ryssland.
Resonemanget är förvrängt. Sverige utgjorde redan från början ett militärt ”svenskt vakuum” och det åtgärdades inte genom medlemskapet i Nato. Det åtgärdas genom att bygga ett nationellt försvar. Osäkerheten om det ”gemensamma agerandet” vid kris eller väpnat angrepp består oavsett medlemskap i Nato. Det förhåller sig så även om medlemskapet kan bidra till att öka sannolikheten för att stater skulle komma att lämna bistånd.
Övrigt
Avslutningsvis bör nämnas att Hultqvist inte talar mycket om diplomati eller fred. Han har knappt en sida om det under rubriken Fred är målet. Det grundläggande budskapet där är att det är militär styrka och avskräckning som gäller i dagens värld: ”Peace in our time är sorgligt nog inte längre en realistisk förhoppning.” Det ryska agerandet ”borde fortsatt göra det omöjligt att utveckla någon form av normala relationer.” Han tycks inte se mycket att bygga på i svensk socialdemokratisk tradition med diplomati, brobyggande, balansering och målet att dämpa spänningar utan påminner mer om en politiker som Labourpartiets Ernest Bevin, en kalla krigare av rang då han på sin tid verkade som engelsk utrikesminister.