Tillnyktring återstår – om behovet av värnpliktsförsvar, Anders Björnsson

I början av detta år kunde man i internationell – men inte svensk – press nås av nyheten att Litauen beslutat att utifrån en mycket låg nivå inleda en militär upprustning samt att återinföra värnplikten. Bakgrunden är säkerligen en upplevelse av ökad spänning som Litauen som en av Natos frontstater mot Ryssland måste ha fått. En annan av Rysslands grannar, Finland, har inte ens övervägt att avskaffa sin värnpliktsarmé. Inget av de i Finlands riksdag representerade partier förespråkar en övergång till yrkeshär.

Läs merTillnyktring återstår – om behovet av värnpliktsförsvar, Anders Björnsson

Konsekvenser av ett hotfullt uttalande, Hans M Gabrielsson

Uttalandet i Genève den 3 mars av den Ryska Federationens utrikesminister Sergej Lavrov, att ”Ryssland ser sig förpliktigat att skydda hotade ryska minoriteter i andra länder”, är i sanning hotfullt. Det kan komma att destabilisera de baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen samt därtill sätta Sverige i en svår säkerhetspolitisk knipa. Anledningen är att en stor rysk minoritet sedan många generationer tillbaka lever i Balticum, de är bortåt två miljoner.

Läs merKonsekvenser av ett hotfullt uttalande, Hans M Gabrielsson

Centern: Finland skall inte isolera sig, YLE 7 maj 2014

Militär alliansfrihet är till fördel för Finland, anser Centern som på onsdagen lade fram sina utrikes- och säkerhetspolitiska linjedragningar. Målet för centern är säkerhets- och militärpolitisk stabilitet i Nordeuropa och goda grannrelationer i alla riktningar, säger riksdagsman Seppo Kääriäinen som leder partiets utrikes- och säkerhetspolitiska arbetsgrupp.Läs artikeln.

SvD 8 april: Engströms antydan saknar grund, Anders Björnsson, Sven Hirdman, Henrik Celander

Thomas Engströms insinuation (4/4) att tidningsannonseringen för vår antologi Bevara alliansfriheten – Nej till Nato-medlemskap (Celanders 2014) skulle ha finansierats på otillbörligt sätt saknar all grund.Det är svårt för oss att veta hur detta hjärnspöke hos Engström har uppstått. Boken är en ren förlagsprodukt; den har skrivits och marknadsförts på sedvanligt sätt. Ideella och ekonomiska insatser av enskilda personer har möjliggjort och understött projektet.  Snudd på ärekränkning är det att ge sken av att främmande intressen, implicerande Ryssland, har varit involverade i detta. Ingen av oss skulle ha accepterat någonting sådant. Har verkligen Engström tillgång till för oss okänt material i denna sak? Vi finner att han har torgfört en ren lögn. Han är skyldig en ursäkt.

Anders Björnsson & Sven Hirdman, redaktörer, Henrik Celander, bokförläggare

 

Svar från Thomas Engström i SvD 8 april:  Den undran jag ventilerade i min text har nu fått ett klargörande och glädjande svar, och jag tackar för detta. Allmänt sett är det förstås bra att någon tar sig för att ge ut böcker i en sådan ödesfråga för Sveriges framtid. Min förhoppning är att ja-sidan snart mobiliserar sig i samma utsträckning.

För ett krigsavhållande svenskt försvar, överstelöjtnant Arvid Cronenberg och överste Per Blomquist

I svensk militärstrategisk debatt används ofta ett grundscenario, där Ryssland får kreera rollen av angripare, varvid de svenska stridskrafterna tvingas tillgripa ett slags tidvinnande fördröjningsstrategi intill dess hjälp utifrån hunnit anlända. Det är också utifrån detta synsätt Natovännerna fått sina idéer.

Läs merFör ett krigsavhållande svenskt försvar, överstelöjtnant Arvid Cronenberg och överste Per Blomquist

Nej fredsskadad kan man faktiskt inte bli, Per Svante Säwén i Sundsvalls Tidning

Jag tillhör dem som menar att läget i vårt närområde – läs Rysslands oberäknelighet och många tecken på ett nytt kallt krig – är sådant att vi måste rusta upp vårt försvar. Inte minst gäller det försvaret av Gotland, för ett oförsvarat Gotland riskerar att bli ett brohuvud för antingen Ryssland eller Nato i ett krigsläge, enligt principen alla länder har en armé, antingen sin egen eller någon annans.Läs artikeln.

”Ett land har alltid en armé – sin egen eller någon annans”, Knut Lindelöf

Sverige har nu varit på marsch mot Nato i 21 år.

Jag läser på den officiella hemsidan för Sveriges Nato-delegation i Bryssel att första formella steget togs 1994 då Sverige gick med i Partnerskap för fred (PFF) med inriktning på att förbereda, öva och samordna sina styrkor inför internationella ”krishanteringsinsatser”. Varje land bestämmer visserligen självt vad man vill samarbeta med Nato om, men allt går ut på synkronisering av utrustning, standarder och allt annat praktiskt som behövs för olika krigsföretag jorden runt. Läs artikeln.

Samsyn önskas åter i säkerhetspolitiken, Anders Björnsson

Säkerhets- och utrikespolitik är ett område där man i det moderna Sverige har strävat efter samsyn, alltsedan monarkens diplomatiska prerogativ upphörde att gälla. Partikäbbel kunde godtas i alla andra frågor, men inte när det gällde landets relationer till omvärlden. Den ordningen har varit rådande i ett hundratal år, åtminstone efter det att tyskaktivisterna misslyckades med att föra in Sverige i första världskriget.

Läs merSamsyn önskas åter i säkerhetspolitiken, Anders Björnsson