Allmän värnplikt är ett demokratiprojekt, Ingela Edlund, andre vice ordförande, LO

Värnplikten kan fungera som en påminnelse för alla som växer upp i Sverige om att de bär ett gemensamt ansvar för vårt land och vår demokrati, oavsett klass, kön, bakgrund och intresse, skriver Ingela Edlund, LO:s andre vice ordförande. Vid Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen tidigare i veckan blev, tack vare utrikesminister Margot Wallström, den allmänna värnplikten en fråga på allas läppar. För oss i LO finns det inte stor anledning att tveka, det är helt enkelt dags att återinföra allmän värnplikt i någon form. Men Sverige av i dag är inte som Sverige av i går. Vi har utvecklats och förändrats, och så har även vår omvärld. Tyvärr har också klassklyftorna, segregationen och arbetslösheten förändrats, till det sämre. Läs artikel

Är Finlands sak vår? Ledare i Skaraborgsbygden

Finlands sak är oftast vår. Det konstaterades undertecknad i september då debatten om NATO-medlemskap åter tagit fart i de politiska finrummen.

Den svåra frågan är huruvida det är en självklarhet att ett svenskt medlemskap i militäralliansen NATO de facto innebär en långsiktigt trygg stabilitet kring Östersjön och i Nordeuropa. Frågan är intimt kopplat till relationen Sverige – Finland. Båda staterna har under lång tid stått utanför varje militärallians. Det försvarspolitiska samarbetet mellan länderna har succesivt ökat. I en gemensam debattartikel skrev Sveriges statsminister Stefan Löfven (S) och hans centerpartistiska kollega i Finland, statsminister Juha Sipilä, om staternas gemensamma säkerhetspolitiska position /citat/:

”Finland och Sverige är båda utanför militära allianser. Vi anser att alliansfriheten tjänar oss väl och är en erfarenhet att beakta också då vi bedömer de aktuella utmaningarna. Den bidrar också till stabilitet och säkerhet i norra Europa som helhet.

Men vi har inte valt en isoleringslinje. Vi är aktiva medlemmar i den Europeiska unionen. Samarbete med de övriga nordiska och de baltiska länderna är av särskild vikt. Fastän vi inte är medlemmar i Nato har vi en nära samarbetslinje i förhållande till organisationen. Vi har också en stark transatlantisk länk.”

Samtidigt markerar de båda regeringarna att Sverige och Finland står enade i kampen för respekt för folkrätten, och för varje lands rätt att göra sitt eget säkerhetspolitiska val. Läs ledaren

Sverige fördjupar sitt fredstida försvarssamarbete med Danmark, regeringen.se

Den 14 januari undertecknade försvarsminister Peter Hultqvist tillsammans med sin danske kollega Peter Christensen en överenskommelse om ett fördjupat samarbete på försvarsområdet.

– Jag är mycket positivt till att idag ha undertecknat ett avtal om fördjupat samarbete med vårt nära grannland Danmark. Våra länder har sedan tidigare ett utvecklat samarbete och tar ett steg ytterligare i syfte öka den operativa effekten inom våra maritima- och flyginsatser i fredstid, säger försvarsminister Hultqvist.

De områden som står i fokus i avtalet är:

  • ett ökat informationsutbyte,
  • upprättande av säker kommunikation,
  • ökat övningsutbyte
  • och under vissa förutsättningar, skapa förutsättningar för ökad tillgång till varandras territorium under fredstida förhållanden. Läs regeringens information

Natodebatt: Låt misslyckandet i Libyen bli en läxa, Otto Widmark på SSUs Tvärdrag

Sveriges internationella anseende som en främjare av demokrati, fred, mänskliga rättigheter, nedrustning och kärnvapnens avskaffande skulle sannolikt förlora trovärdighet om vi ansluter oss till en militärallians som i yttersta ledet bygger på avskräckning genom kärnvapen. Utrikesminister Margot Wallström har varit tydlig med att Sverige ska verka för kärnvapennedrustning. Frågan är aktuell och viktig med tanke på vad som händer i Europa, USA:s modernisering av sin kärnvapenarsenal samt spänningar i Öst- och Sydasien.

Moderaternas utrikespolitiska talesperson, f.d. försvarsminister Karin Enström, har anfört Moskvas kärnvapenretorik som ett argument för svensk Natoanslutning. Detta ’kärnvapenskrammel’ inbegriper bland annat den ryska Danmarksambassadörens hot om att danska krigsskepp skulle bli mål för ryska kärnvapen ifall Danmark närmar sig det USA-ledda robotförsvaret i Europa. Hur detta skulle motivera en svensk Nato-anslutning är oklart när Danmark alltså inte står fritt från hot trots Natomedlemskap sedan 1949. Läs artikel

Dyrt och farligt, Flamman

I samband med den årliga konferensen Folk och Försvar går debattvågorna åter höga kring ett eventuellt svenskt Nato­medlemskap.
Den 7 januari propagerade 25 försvarsdebattörer för ett svenskt Natomedlemskap. Man har fått gott om mothugg från prominenta Natokritiker.
När Folk och Försvar inleddes, skrev de svenska och finska statsministrarna också en gemensam debattartikel där man betonade fortsatt samarbete mellan de nordiska länderna. Det blev också känt att Sverige och Danmark skrivit ett avtal om fredstida militärt samarbete.
Det svensk-finska utspelet kan tolkas som en markering mot Natovännerna.
Vad skulle konsekvenserna bli av ett svenskt Natomedlemskap? Flamman har talat med några erfarna Natomotståndare.
Lars Ingelstam är professor i teknik och social förändring, och sedan länge engagerad i den säkerhetspolitiska debatten. Den senaste tiden har han varit huvudsekreterare i ”Natoutredningen” – en oberoende utredning kring Natomedlemskapet. Den initierades våren 2015 av dramatikern Stina Oscarson och utrikespolitikveteranen Pierre Schori (S), och i dagarna utges den bok som är resultatet: Sverige, Nato och säkerheten. Läs artikel

En försvarspolitik vilande på lösan sand, Lars Wedin, KKrVA

Den så kallade solidaritetsförklaringen är en grundbult i den svenska försvars- och säkerhetspolitiken. I korthet innebär den att vi skall stödja andra länder och kan förvänta oss stöd om vi blir anfallna. För enkelhets skull återges den nedan:

Regeringen står bakom den av Försvarsberedningen deklarerade solidaritetsförklaringen som omfattar EU-medlemmar samt Norge och Island. Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.
(Källa: Ett användbart försvar. Regeringens proposition 2008/09:140. Sid 9.) Läs artikel

 

Så kan personalbristen i försvaret lösas, Sven Wergårdf d överste och brigadchef vid I 15

Försvarsmaktens uppgift är att skydda svenskt territorium och svenska medborgare mot olika hot samt försvara hela Sverige mot väpnat angrepp i alla dess former och över hela Sveriges territorium. Ett värnpliktsförsvar torde genom mångfald, uthållighet och folklig förankring innebära en högre potentiell förmåga hos militärmakten än ett försvar med enbart yrkessoldater. En kombination torde vara att föredra – se Danmark och Norge.

Finland har valt ett värnpliktsförsvar och anser att detta är mer kostnadseffektivt än ett försvar med yrkessoldater. Danmark och Norge har ett modifierat värnpliktsförsvar.

Det var av allt att döma ett dåligt beslut att deaktivera värnplikten. Beslutet måste omprövas. Det enda positiva var att beslutet innebar att värnplikten var vilande. Detta principiella och mycket viktiga riksdagsbeslut fattades vidare med bara ett fåtal rösters övervikt.

Insatsorganisationen av idag har stora brister vad gäller bland annat personalförsörjningen. Detta gäller främst de så kallade tidvis tjänstgörande. Svagheterna utgör bland annat bristande bemanning inom olika viktiga delar av försvarsmakten. Försvarsdepartementet har 2015 tillsatt en särskild utredning för att se över Försvarsmaktens personalförsörjning. Utredare är Annika Nordgren Christensen och utredningen skall överlämnas i slutet av september 2016.

Nedan listar jag vissa önskvärda åtgärder i personalförsörjningen som torde förbättra det svenska försvaret: Läs artikel

Generaler och överstar som motarbetar det nationella försvaret, Carl Björeman

Flera före detta Warszawapaktsstater och sovjetrepubliker, vissa med långa landgränser till Ryssland, har varit Nato-medlem_mar i över ett decennium utan att krig har utbrutit. Det är befängt att tro att svenskt Nato-medlemskap skulle betyda reellt ökad krigsrisk.

Dessa två meningar är av central betydelse när det gäller att förstå innebörden av den stort uppslagna artikel på DN-debatt (7/1) som bär rubriken ”Låt inte rysskräcken hindra oss från att gå med i Nato” och som har undertecknats av inte mindre än 25 skribenter, varav tre generaler och två överstar.

Skribenterna hävdar således att det är riskfritt för Sveriges säkerhet att gå med i Nato. Tvärtom – påstår de – har den då stärks.

Läs merGeneraler och överstar som motarbetar det nationella försvaret, Carl Björeman

Till argumentfloran i Nato-debatten

Till sajten alliansfriheten.se kommer då och då korrespondenser. Vi tar oss här friheten att publicera ett brev som i tesform diskuterar frågor som är av stor betydelse för den aktuella diskussionen om vårt lands säkerhetspolitik. Författaren skriver:

”1. Det vulgärargument för Nato-medlemskap som retar mig mest är det moralistiska, att Nato försvarade friheten och demokratin på 50- och 60-talet, medan Sverige fegt höll sig undan. Så enkelt var det inte. De som framför argumentet blundar för, eller är för unga för att minnas, att Nato då inrymde en ren fascistdiktatur och periodvis 1–2 militärdiktaturer och att flera länder länge förde en kolonialpolitik som var allt annat än demokratisk.

2. Om Sverige inte valt alliansfriheten 1945, hade Finland då fått behålla sin något ’finlandiserade’ självständighet eller hade det integrerats helt bland folkdemokratierna?

Läs merTill argumentfloran i Nato-debatten

Hans Blix anförande på Konferensen ”Sverige på väg in i Nato?” Riksdagen 25/11 2015

Jag tackar för inbjudan att tala vid detta möte och vill gärna förklara varför jag liksom de inbjudande organisationerna är emot förslagen att Sverige ska söka ansluta sig som medlem i NATO. Jag vill också säga att jag anser att regeringen behöver göra flera förtydliganden beträffande det s.k. värdlandsavtalet, om den ber riksdagen godkänna att Sverige slutligt binder sig till det.

Kanske kunde man likna avtalet vid ett stort värdshus med massor av rum och anordningar för militära gäster från andra länder eller NATO och deras utrustning och vapen. De kan släppas in genom beslut av oss själva för gemensamma övningar, eller vid kriser eller krigstillstånd. Hittills har vi vid gemensamma övningar behövt tillverka och utlämna särskilda nycklar för rum och anordningar som behövts för gästerna. Det nya med avtalet, som jag läser det, är att man kan besluta att lämna ut en eller ett fåtal färdiga nycklar som kan öppna alla eller många rum. Det förutsätter bara att ett fåtal beslut. Säkert är det en bekvämare och snabbare metod än den som tillämpats.

Det finns dock en risk att gäster under någon dag av åskväder knackar på dörren och säger ’Vi är här nu!’ och väntar på snabba besluten. Det borde klargöras att några utrymmen för kärnvapen inte finns i värdshuset och inte heller i fredstid utrymmen för förvaring eller uppställning av resurser för fientliga eller hotfulla handlingar riktade mot andra länder. Det borde också klargöras att viktiga beslut fattas av regeringen ev. med Riksdagen. Läs anförandet

“Natomedlemskap behövs inte”, Österbottens Tidning

Alliansfriheten tjänar Finland och Sverige väl och bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa, skriver Finlands och Sveriges statsministrar Juha Sipilä (C) och Stefan Löfven i en gemensam debattartikel.

Artikeln publicerades i Dagens Nyheter och Lännen Medias tidningar. Statsministrarna betonar försvarssamarbetet mellan Finland och Sverige och säger att den militära alliansfriheten har hög trovärdighet.
Artikeln publiceras samma dag som Folk och Försvars säkerhets- och försvarspolitiska rikskonferens inleds i Sälen i Sverige. Dagens Nyheter publicerade i fredags en opinionsmätning som visade att 50 procent anser att Sverige bör stanna utanför Nato medan 34 procent vill att Sverige ska gå med. 16 procent är osäkra.Läs artikel

Det behövs avspänning istället för krigsaktivism, Anders Björnsson

Den svenska aktivismen har sina upp- och nedgångsfaser. Inför 1914 misslyckades de med att få Sverige att ta parti för det mest krigiska lägret. Inte heller 1939–40 blev det någon svensk krigsförklaring, önskad av flera höga militärer, för Finlands sak. Som Arvid Cronenberg visar i sitt bidrag till antologin Försvaret främst (Celanders 2015) lyckades den svenska statsledningen stå emot påtryckningar från flera stormakter för att då få med Sverige i storkriget. Ingen gång under 1900-talet har det funnits ett stöd i folkdjupen för ett svenskt krigsdeltagande. Aktivismen har verkat i motvind. Men den har inte gett upp.

Under senare år har aktivisterna piggnat till och har rentav noterat vissa framgångar. Insatsförsvaret var en delseger, yrkesarmén en annan. Att neutralitetsoptionen sedan ett tiotal år tillbaka har försvunnit ur den säkerhetspolitiska liturgin måste också anses som en fjäder i hatten. Omsorg om landets egen försvarskraft har inte stått på aktivisternas dagordning. De har applåderat folkrättsligt tveksamma insatser från Sverige som ockupationen av Afghanistan och blixtkriget mot Libyen. Allt detta har skapat ett för Sverige prekärt säkerhetsläge. Kan Sverige längre försvara sitt land? Varför bör vi kriga i andra länder?

Läs merDet behövs avspänning istället för krigsaktivism, Anders Björnsson