Ett argument för svenskt Nato-medlemskap var, att vi inte kunde trygga vår nationella säkerhet på egen hand. Vi måste kalla in andra. Den nu förlegade Hultqvist-linjen formaliserade transatlantiska och andra länkar (”samarbeten med andra”). Med ett Nato-medlemskap förespeglades garantier för broderlig hjälp enligt Nato-föredragets artikel fem. Det låg mycket av önsketänkande i allt detta.
Nu framträder så officiella representanter för det militära etablissemanget i Sverige och förklarar, att vårt land som Nato-medlem kommer att garantera andras säkerhet – i Östersjön, Baltikum och Arktis. De går därmed mycket längre än 2009 års så kallade solidaritetsförklaring. Här utdelas recept för en militär anfallsorganisation, som inte sätter Sveriges försvar och säkerhet i främsta rummet. Inriktningen blir primärt offensiv, inte defensiv. Är det rimligt att spela bort Sveriges nationella resurser på detta sätt?