Att i enlighet med DCA-avtalet låta USA agera på svenskt territorium är en för svensk suveränitet ytterst allvarlig sak. Det är fråga om en märklig sorts säkerhetspolitik, som spekulerar i tillit och en vag förhoppning om välvillig behandling i svåra framtida lägen, men utan att detta klargörs i avtalet. Speciellt med avtalet är att det ger USA rättigheter, men inte några däremot svarande skyldigheter. Avtalet innehåller symtomatiskt nog inget om att USA ska lämna bistånd, om Sverige skulle bli attackerat.
Sverige borde inte ha ingått detta på lösan grund vilande avtal med stormakten USA. Det var fördärvlig säkerhetspolitik redan när det undertecknades 2023. Utvecklingen sedan dess har bara bekräftat att en mindre stat inte kan låta tillit till en stormakt som USA ligga till grund för ett avtal, som ensidigt ger den mäktiga staten farligt svängrum inom i bästa fall oklara gränser. Det är ett avtal som kan underminera Sveriges självbestämmanderätt, involvera Sverige i andra staters krig och göra landet till mål vid krigföring mellan andra stater.
Genom DCA-avtalet tillerkänns USA inom vida ramar tillgång till svenskt territorium och rätt att använda detta. Det ligger i sakens natur att USA vill kunna kontrollera sitt genom avtalet generöst tillerkända handlingsutrymme och fritt disponera över sitt agerande inom dessa ramar. Det borde som ett minimum ha legat i Sveriges intresse att stramt dra upp tydliga gränser för vad USA får och inte får göra på svenskt territorium. Det har den svenska regeringen med statsminister Ulf Kristersson och försvarsminister Pål Jonson i spetsen inte lyckats något vidare med.
Joachim Åhman, som är professor i internationell rätt vid Göteborgs universitet, analyserar i Svensk Juristtidning nr 3 2026 rättsligt några av DCA-avtalets många oklarheter, som öppnar för tolkningar, där svenska och amerikanska intressen kan gå stick i stäv.
Han tar upp frågan om ”överlåtelse av beslutanderätt” som regleras i regeringsformen, eftersom det här handlar om inskränkningar i den svenska suveräniteten. Åhman slår fast att Nato eller Natostater inte kan ges rätt att utfärda generella normer eller att ingå internationella överenskommelser, som blir bindande för Sverige. I övrigt krävs överlag riksdagens medgivande till sådana överlåtelser, vilka normalt förutsätter kvalificerad majoritet. Det kan noteras att DCA-avtalet antogs genom att minst tre fjärdedelar av de röstande röstade ja.
Enligt DCA-avtalet ges USA tillgång till sjutton baser på svenskt territorium. Som Åhman konstaterar klargörs inte de exakta gränserna för dessa baser utan det enda som framgår är till exempel ”Boden: regementsområde och övningsområde” eller ”Uppsala: flottiljområde”. Till dessa baser ska USA enligt avtalet ha ”obehindrad tillgång”. Men avtalet anger även att parterna kan komma överens om att endast de amerikanska styrkorna ska få tillgång till delar av baserna. För de delar som USA har exklusiv tillgång till ska USA ensamt kontrollera tillträdet. Det anges vidare att de delar av baserna, som ska brukas för förvaring av materiel, endast får användas av de amerikanska styrkorna. Avtalet definierar inte vilken typ av materiel det kan handla om, men Sverige ska informeras.
Åhman framhåller att oklarheter är kopplade till den obehindrade tillgång som USA får till ett stort antal baser och den exklusiva tillgång man får till delar av dessa baser. Här blir förhållandet mellan svensk och amerikansk myndighetsutövning otydligt. Och vad gäller de delar av baserna som USA ska ha exklusiv tillgång till blir det svårt för Sverige att kontrollera att de amerikanska styrkornas verksamhet bedrivs i enlighet med svensk lagstiftning och andra folkrättsliga förpliktelser.
Åhman behandlar utförligt de straffrättsliga aspekterna och frågor om jurisdiktion. DCA-avtalet ger USA omfattande möjlighet att utöva straffrättslig jurisdiktion över medlemmar i de amerikanska styrkorna, inte bara i amerikanska domstolar på amerikanskt territorium, utan också på svenskt territorium. Sverige har avstått sin företrädesrätt att utöva straffrättslig jurisdiktion och kan bara återkalla detta avstående i ärenden av särskild betydelse. Men även i sådana ärenden finns det enligt Åhman goda möjligheter för USA att hävda att en handling har utförts i tjänsten, något som ger USA rätt att utöva jurisdiktion.
När det gäller ordning och säkerhet kan amerikansk personal ges polisiära befogenheter för att upprätthålla disciplin inom styrkorna även utanför baserna. Vidare kan det beslutas att baserna ska utgöra skyddsobjekt och att amerikansk personal anlitas som skyddsvakter med de befogenheter på svenskt territorium som sådana vakter normalt sett har. Det finns enligt Åhman en risk för att USA inte har samma tolkning av DCA-avtalet som Sverige har och att USA anser sig ha rätt att vidta åtgärder som inte omfattas av den svenska uppfattningen. Hur en sådan situation ska hanteras är oklart.
De amerikanska styrkorna har rätt att upprätthålla disciplin och ordning på baserna, där de amerikanska styrkorna befinner sig, och, enligt överenskommelse med svenska myndigheter, i ”samhällen i närheten” av baserna. De amerikanska styrkorna får vidare utöva de rättigheter och befogenheter som krävs för basernas användning, kontroll och försvar. I detta ingår att vidta åtgärder för att upprätthålla eller återställa ordningen och skydda bland annat amerikanska styrkor ”på eller i den omedelbara närheten av” baserna. Det anges inte att användning av sådana befogenheter förutsätter överenskommelse med Sverige, men det kan möjligen tolkas så. Åhman framhåller att det enda som uttryckligen anges är att amerikanska myndigheter ska samordna säkerhetsplaner med svenska myndigheter. Vidare anges att ”under exceptionella omständigheter” får de amerikanska styrkorna, i enlighet med gemensamt godkända säkerhetsplaner, vidta åtgärder ”bortom den omedelbara närheten”.
Åhman framhåller avslutningsvis att när beslutanderätt får överlåtas enligt grundlagen finns det normalt krav på att riksdagen ska fatta beslutet med kvalificerad majoritet. Anledningen till detta är att sådana överlåtelser utgör ett särskilt intrång i den svenska suveräniteten. Den offentliga makten, som enligt regeringsformen utgår från det svenska folket, läggs här till viss del hos någon annan. När detta görs är det viktigt att den makt som den utländska aktören ges rätt att utöva är så tydligt definierad som möjligt och att det framgår hur maktutövningen ska kunna ske inom ramen för den svenska rättsordningen. Åhman konstaterar att det i dessa avseenden finns en hel del oklarheter när det gäller de åtaganden som Sverige har gjort i förhållande till USA.
Åhman lyfter genomgående fram att av DCA-avtalet följer att all verksamhet som omfattas av avtalet ”ska bedrivas med full respekt för Sveriges suveränitet, lagstiftning och internationella rättsliga förpliktelser”. Denna skrivning, som återfinns i avtalets inledning, är något att ta fasta på när svensk suveränitet ska försvaras.
Åhmans artikel finns att läsa här: https://svjt.se/svjt/2026/357
Som vi redovisat på den här sajten ligger DCA-avtalet inte i träda. Vissa genomförandeavtal har träffats och andra är under arbete. Eventuella förhoppningar om att avtalet åtminstone skulle ha pausats med tanke på USA:s återkommande krav på att lägga beslag på Grönland, överfallet på Venezuela, aggressionskriget mot Iran samt laglösa och aggressiva politik i övrigt har så långt inte satt några spår. Statsledningens allt sämre underbyggda tillit till USA tycks bestå.
Vi har på den här sajten diskuterat DCA-avtalet i ett bredare perspektiv än det rent rättsliga, bland annat i följande artiklar:
Kan Sverige riva DCA-avtalet om det behövs? – BEVARA ALLIANSFRIHETEN
Tillit är inte en bra grund för militäravtal med USA – BEVARA ALLIANSFRIHETEN