När Nobelpriset delas ut har Svenska Freds höga förväntningar på att det ska sätta ljuset på något av det viktiga fredsarbete som pågår varje dag världen över, ofta långt ifrån rampljuset och den formella makten. Vi hoppades att gårdagen skulle uppmärksamma internationell rätt i en tid då den utmanas, eller lyfta civilsamhällets insatser i Palestina, Israel eller Sudan. Efter flera års genomtänkta val, som visat på förändringsteori, maktanalys och civilsamhällets betydelse för fred, blev vi och många med oss tagna på sängen när Nobelkommittén meddelade årets pristagare.
När de i år utsåg María Corina Machado till mottagare av fredspriset hyllades hon som en orädd förkämpe för demokrati i Venezuela. Samtidigt var vi många som blev överraskade och inte hade djupare kännedom om hennes gärning, utan lyssnade till kommitténs motivering och hyllning. Men bakom dessa hyllningar visade det sig att det finns många viktiga frågor och invändningar som kräver svar.
För många i Latinamerika är Machado en symbol för motstånd mot diktatur och kamp för demokrati. Samtidigt blir det allt tydligare att hon är en politisk aktör som också ger sitt stöd till Trump och Israel, och med en agenda som står långt ifrån fred, nedrustning och försoning mellan folk. Inte minst väcker hennes okritiska ställningstaganden för Israel, USA:s folkrättsvidriga attacker mot fartyg i Karibien och för en militär intervention av Venezuela en mängd frågor om hur Nobelkommittén gjort sitt val.
Svenska Freds ser det generellt alltid som problematiskt att fredspriset tilldelas enskilda makthavare, såsom i fallet med de tidigare pristagarna Abiy Ahmed Ali, Aung San Suu Xyi och Barack Obama. Läs artikel