Riksrevisionen har granskat hur det militära och civila försvarets upprustning genomförs. Riksrevisionen presenterar resultaten i två rapporter. Här kommenteras den ena som rör logistik och sjukvård för det militära försvaret.
Myndigheten riktar allvarlig kritik mot regeringen för bristfällig övergripande styrning av det svenska försvaret. Som Riksrevisionen framhåller är det ohållbart att regeringen inte styr riket och tar ansvar för prioriteringar som ”kan vara avgörande för Sveriges överlevnad”. Sådana helt centrala beslut kan en ansvarsfull regeringen inte delegera. Riksrevisionen understryker allvaret:
”Det är dock viktigt att regeringen styr riket vid alla konfliktnivåer, och detta inkluderar att prioritera vilka delar av landet som inte får hamna under en angripares kontroll samt vilka risker som är acceptabla att ta. Att regeringen lämnar ansvaret för prioriteringar som kan vara avgörande för Sveriges överlevnad till en myndighet är problematiskt. Det är också problematiskt utifrån ett totalförsvarsperspektiv, eftersom prioriteringar av vissa områden kan kräva åtgärder av det civila försvaret såsom evakuering och prioritering av vissa samhällsfunktioner. Det är inte säkert att militära prioriteringar sammanfaller med Sveriges totala behov, och det är enligt Riksrevisionen endast regeringen som kan och bör avgöra vilka behov i totalförsvaret som ska prioriteras.”
Rapporten tar upp att Försvarsmakten har haft och har flera och delvis motstridiga uppgifter.
Den övergripande slutsatsen är att arbetet inte är effektivt. Revisionen radar upp brister vad gäller logistik- och sjukvårdsstödet samt pekar på obalans mellan stöd- och verkansdelar i Försvarsmakten.
Idag efter Nato-inträdet gäller som Riksrevisionen skriver att det finns tre huvuduppgifter:
Försvaret skall säkerställa förmåga till nationellt försvar, bidra till militära operationer tillsammans med allierade samt möjliggöra transitering och basering av utländska förband och förhandslagring i Sverige. Detta ”medför en ökad komplexitet också när det gäller organisation och resurssättning av logistik och sjukvård”.
Regeringen har inte gått in med tydliga mål och prioriteringar mellan uppgifterna, vilket är en viktig orsak till problemen som rapporten tar upp. Var skall den styrande tyngdpunkten ligga?
I sin sammanfattning tar Riksrevisionen upp sju punkter som rekommendationer för Försvarsmakten. Det gäller att man skall säkerställa central styrning och överblick av arbetet med logistik och sjukvård, uppföljning av satsningar, analysera flaskhalsar i logistiken med mera.
Till regeringen ställer Riksrevisionen en enda rekommendation:
Regeringen måste ta ansvar att identifiera och prioritera geografiska områden och samhällsfunktioner som särskilt behöver försvaras vid ett väpnat angrepp.
Här pekar revisorerna på en allvarlig svaghet i hela försvarsplaneringen, som påverkar alla områden. Utan att man säger det i klartext handlar det om att Sverige i stort saknar ett eget territorialförsvar. Inriktningen mot att uppfylla Natos krav på insatser utomlands och omställningen till ett uppmarsch- och transiteringsområde för utländska styrkor har satts före ett eget nationellt försvar.
Det kan därför inte komma som en överraskning att vi saknar en plan för hur landet skall försvaras, då Försvarsmakten inte har direktiv att bygga upp ett territorialförsvar. Istället säger ledande militärpolitiker att hemvärnet skall fylla den funktionen, vilket knappast är trovärdigt.
Ansvaret för prioriteringen är politiskt som revisorerna skriver:
”Vår bedömning är att regeringen har en för passiv roll i relation till inriktningen av operationsplaneringen. Det är viktigt att beslut om vilka geografiska områden som är prioriterade och vilka risker som ska tas vid försvaret av Sverige vid ett väpnat angrepp fattas av regeringen.”
Som Riksrevisionen tar upp baserat på bedömningar av företrädare för Försvarsmakten är det knappast den myndigheten som skall göra prioriteringar som innefattar avvägningar på en övergripande nationell nivå, till exempel mellan olika krav kopplade till Nato och totalförsvaret. Det kan handla om konkreta frågor som vilket lands förhandslagring i Sverige som är viktigast att prioritera. Detta kan innebära att frågor som i grunden är av politisk eller sektorsövergripande karaktär i praktiken förväntas hanteras av Försvarsmakten.