I samband med att målet två procent av BNP för försvaret meddelades gav statsminister Magdalena Andersson sin vision av det framtida försvaret: ett folkförsvar baserat på ett stort inslag av värnpliktiga: ”Vi ska bygga ett folkförsvar av svenska folket, för svenska folket.”
Det var den 10 mars – innan en blixtprocess för att utreda svenskt Nato-medlemskap sparkades igång och där plötsligt ett medlemskap framställdes som självklart från många håll.
Vad som blir av statsministerns folkförsvar vid ett Nato-medlemskap återstår att se, men många krafter både inom landet och i vår omvärld intecknar redan att Sverige har gått med och att man får det svenska försvaret på en bricka att laborera med för syften som är så långt ifrån ett svenskt territorialförsvar man kan komma.
Litauens president intervjuades i Financial Times den 16 april och menade att Sverige och Finland som Nato-medlemmar skulle förbättra säkerheten ur militär synpunkt för de baltiska staterna genom att övervaka och kontrollera den baltiska regionen.
Estlands försvarsminister har på samma sätt ställt tydliga krav på Finland, att det med sitt nya stridsflyg skall skydda det baltiska luftrummet. Något som fick ett kallt mottagande av finska försvarsdepartementet. ”Finland kommer knappast att försvara ett annat land i händelse av krig. Utgångspunkten är att se till Finlands eget försvar först och ge stöd i den mån det finns kapacitet över”, förklarade Janne Kuusela från finska försvarsdepartementet. Samtidigt erkände han att Finland vid ett medlemskap troligen kommer att tvingas avsätta åtminstone en del resurser för Baltikum. (Finska försvarsdepartementet 25/4)
Den tidigare finske ambassadören René Nyberg kom den 14 april med förslaget att Norge, Finland och Sverige tillsammans skulle övervaka Nordkalotten, främst med gemensamma luftstridskrafter vilket vi tidigare kommenterat på den här sajten.
I Sverige har en del försvarsdebattörer tagit till orda när ett Nato-medlemskap nu verkar vara inom räckhåll.
Det handlar då inte om hur ett medlemskap skulle stärka Sveriges eget försvar utan hur vårt territorium skulle kunna användas som uppmarschområde för Nato-styrkor att sättas in på Nordkalotten och i Baltikum (se kommentar tidigare på sajten)
Det är den ena linjen som Nato-anhängarna för fram.
Den andra som förs fram parallellt är att det svenska försvaret, främst flyg, ubåtar och korvetter, fogas in i en integrerad Nato-styrka i regionen.
Politiske redaktören på Dagens industri PM Nilsson menar att om vi blir medlemmar skall vi inte gå in motvilligt utan med ”entusiasm och med en tydlig idé” (DI 25/4).
Denna tydliga idé är att Sverige skall ha en central roll i ”försvaret av norra Europa” som skall bli en ”blir en hel strategisk enhet”.
Vi skall bidra med flygstridskrafter, ubåtar och större marinfartyg. De fyra nordiska flygvapnen skall föras ihop till en organisatorisk enhet. Sverige skall avsätta flygstridskrafter för skyddet av de baltiska staterna.
Nilsson kan säkert ha hämtat stöd för den här linjen både hos Nato och hos de kretsar hos oss som driver frågan om Nato-medlemskap. Men han är troligen blåögd då han talar om något slags mer eller mindre autonom nordisk försvarsstyrka.
Nato utövar en tydlig centralstyrning över hur staterna skall bygga sina militära styrkor så att de passar i ett större sammanhang.
Svenska försvarets fortsatta inriktning kommer vid ett medlemskap att anpassas till Natos långsiktiga plan. Den upprättas av Natos strategiska kommando vart fjärde år och är resultatet av en omfattande politisk och militär process där kraven på medlemsstaternas militära styrkor läggs fram.
Varje medlemsstat kan göra sina avvägningar, men trycket är starkt på att anpassas till insatsförsvar före nationellt territorialförsvar.
Exemplet från Norge visar det tydligt sedan man gick USA tillmötes och accepterade att utgöra en del i försvaret av Nordatlanten och Arktis framför uppbyggnaden av eget försvar. Med beställningen av 52 stycken F-35-plan tog Norge på sig en kostnad av totalt 270 miljarder norska kronor för planens livscykel. Till detta kom krav på baser för planen, luftvärn för flygbaserna och anskaffning av plan för lufttankning av bränsle för att möjliggöra insatser över långa distanser.
Kvar blev inte mycket till Norges eget territorialförsvar och man kan fortfarande knappt få ihop en brigad i markstyrkor.
Vi kan utgå från att Nato vid ett svenskt medlemskap kommer att trycka hårt på att vi skall satsa i första hand på insatsförsvar med flyg, ubåtar och missiler istället för att fortsätta bygga upp ett territorialförsvar för hela landet.
Om Nato syftar till att använda detta för Östersjöområdet eller för att stärka USA i dess rustningskapplöpning med Ryssland i Arktis eller för att sättas in i Centraleuropa eller för interventioner utanför Europa vet vi inte, och vi kan få svårt att stå emot om vi vill se andra prioriteringar. Exemplet Norge visar hur svårt det är för ett litet land att hävda ett nationellt försvar, särskilt om det har en anpasslig regering.
I alla händelser rimmar ett Nato-anpassat försvar illa med statsminister Magdalena Anderssons vision om ett folkförsvar för hela territoriet.