Den viktigaste delen av det svenska markförsvaret är brigaderna. Vi har i dag trots alla tidigare löften från politikerna endast en och halv brigad utrustade och knappt bemannade. 2030 är den nya tidshorisonten för färdiga brigader. När Tidöregeringen tillträdde för fyra år sedan övertog den något som beskrivits av analytiker som ett försvar i fickformat och det har inte ändrats sedan dess. […]
Med vad ska vi då försvara vårt eget land? Svaret från både politiker och Försvarsmakten är att det hamnar på hemvärnet som ska ha det ”markterritoriella ansvaret för hela Sverige” (Försvarsmaktens hemsida).
Hemvärnet, med sina 22 000 man, ska således försvara landets 450 000 kvadratkilometer, vilket framstår som rent löjeväckande. Hemvärnet är viktigt genom sin lokalkännedom och folkförankring, men har vare sig utbildning, vapen eller numerär för att möta och slå en angripare. Med den nya försvarsdoktrinen ska insatser i Natos styrkor utomlands ha prioritet före det egna landets försvar. […]
En av de viktigaste frågorna borde vara vem som ska försvara Sverige. För att Nato ska komma komma till undsättning krävs både konsensus bland 32 stater och att de sedan är beredda att skicka militär hjälp och inte bara diplomatiskt eller civilt stöd. Att USA ska ställa upp är högst osäkert.
Om vi skulle få militärt stöd kommer svenska regeringen ha minimalt inflytande på hur och var kriget förs. Det avgörs i stället i Washington, Berlin, London och Paris utifrån dessa makters egenintressen.
Finland har klargjort att man aldrig kan förlita sig på sådana ”garantier” och har därför behållit ett starkt territorialförsvar. Sverige borde komma till samma insikt. Läs artikel