Nedanstående text ingår i Anders Björnssons nya essäsamling Sätta världen på fötter. Rapsodiskt om brytpunkter i Sverige och Europa under fem sekel (Bokförlaget Korpen) som utkommer om några månader. Den texten utgör en bearbetad och utvidgad version av Björnssons förord till Gustaf Jansons roman Lögnerna, som utgavs faksimilt år 2015 (Hägglunds).
Gustaf Janson (1866–1913) har, av litteraturforskaren Bo Bennich-Björkman, kallats ”Sveriges Jack London”, en ”primitivst”, fjärran från ”asfaltromantik”.[1] Han skrev för en bred publik. År 1889 inledde han sin skrivarbana på allvar, som journalist vid nystartade Stockholms-Tidningen, som tio år senare hade en daglig upplaga på 100.000 exemplar. Det var en småfolkets tidning. Hans bestseller Affären Costa Negra, en äventyrsroman med en yankee i huvudrollen, skulle gå som följetong där 1909–1910, innan den blev vida spridd i bokform.
I berättelsesamlingar som Ön, Hårda tag, Öns herre skildrade Gustaf Janson svensk skärgårdsbefolkning och dess utsatta läge – här finns väl inte så litet av Strindbergsepigoneri. Han vågade även kliva in i den historiska romanens riskfyllda scenerier, såsom före honom Zachris Topelius, exempelvis i Fortunas gunstling. Historisk originalberättelse från 1600-talet.[2] Tendensen i hans författarskap var genomgående antikapitalistisk, socialistisk, och han svärmade, liksom Jack London, för den kärva vildmarken. Realist och romantiker. Berättelsen I mörkret från storstrejkens år 1909 öppnar med gastkramande scener från en gruva, där instängda arbetare inväntar döden. Det är inget att förundras över att hans kontakter med arbetarrörelsen var goda. I den jämngamle litteratören Algot Ruhe (som översatte Henri Bergson, Walther Rathenau, Werner Sombart till svenska) hade han en frände.
Jansons grundhållning är tydligt pacifistisk. Denna demonstrerade han framförallt i två antikrigsromaner, Abrahams offer från 1901, med motiv från Boerkriget där sympatierna, som hos de flesta progressiva, definitivt låg på boernas sida, de som försvarade sin frihet och sitt fosterland mot de brutala engelsmännen, och Lögnerna, som utkom från trycket kort före hans bortgång. Lögnerna är, som läsaren snart finner, en pamflett mot imperialistiska erövringståg och en appell för medkänsla med de angripna, kuvade.
Det var ingalunda självklart, att Janson skulle välja den litterära banan. Han föddes i ett arbetarhem på Östermalm, var i unga skolår klasskamrat med Hjalmar Söderberg. Han visade visserligen rätt tidigt artistiska talanger som målare och även som författare till verser och berättelser. Emellertid tyckte fadern, en åkare, att han skulle passa som bokhållare, under det att sonens håg stod till journalistiken. Innan han kom till Stockholms-Tidningen, hade han gjort ett par misslyckade sejourer på andra huvudstadsblad.
Ruben G:son Berg skrev i Ord & Bild (1913) i ett eftermäle, att det som kännetecknade hans ”hurtiga berättarkonst” var ett gott humör och en optimistisk radikalism. Som Berg påpekar hänger spänningen i Jansons böcker vanligen inte på intrigen:
”Det är icke den moderna detektivhistoriens invecklade teknik, med brott och hemligheter och förundransvärda hemligheter, alltsammans hopknutet med en detaljerad beräkning, som låter irrvägar och felstigar bli bekanta en efter en, alla skenbart löpande i riktning mot målet, tills den slutliga hufvudvägen varder uppenbar och spänningen löser sig i tillfredsställelse med gåtans lösning. Gåtan, det lockande och oförklarliga, är inte nerven i dessa äfventyrsböcker, vare sig som teknisk illfundighet eller som psykologiska finesser. För den förra var han inte nog kallt matematisk, för de senare saknade han intresse.”
I Lögnerna finner man inte så mycket traditionell epik. Det är en bok som återger stämningar, attityder, också tankegångar och medvetandeprocesser. Den förefaller mig modern på ett oväntat sätt.
Det är inte omöjligt att Gustaf Janson arbetade ihjäl sig. Han hade tidiga framgångar, bosatte sig i den intellektuella, någorlunda burgna medelklassens Djursholm; umgänget var tämligen vidlyftigt och inkomster var någonting som han måste skaffa sig dagligen, han hade ingenting att falla tillbaka på. Sonen, Gösta Gustaf-Janson, blev också han en bästsäljande författare – genomlysare av det svenska borgerskapets många egenheter. I en minnesbok, Att vända åter. Memoarer 1902–1921 (1981), säger han att Lögnerna, som utkom tidigt på våren 1912, är faderns ”utan jämförelse starkaste verk”
Vad handlar Lögnerna om?
Boken handlar om det första Libyenkriget, eller Tripoliskriget, som det var känt för samtiden och som skulle bli världshistoriens första krig med insats av bombflyg. Det bröt ut 1911, hundra år före det andra Libyenkriget, vars bakgrund är noga utredd av Ola Tunander.[3]
Italienarna, först 1861 enade som ett statsfolk, hade under en länge tid förberett en attack på den afrikanska kontinenten, med fokus på Libyen. Första optionen hade varit Tunisien, där det bodde många italienare, men Frankrike hade 1881 gjort detta territorium till sin egen koloni. Libyen var, sedan Suleiman den präktiges ackvisition i mitten av femtonhundratalet, en stor provins inom ett alltmer försvagat osmanskt imperium, och inga andra av de europeiska kolonialmakterna visade något primärt intresse för landområdet – märkligt nog, kan man kanske tycka, med tanke på de oljerikedomar som doldes där (och som skulle bli en drivkraft för Italiens och andra västmakters utlösande av det andra Libyen-kriget). Frankrike, Storbritannien, också Ryssland hade tidigare kapat åt sig – formellt eller reellt – delar av Konstantinopels landmassa. Italien, som ingick en trippelallians med Tyskland och Österrike-Ungern, ville tillgodose sig på liknande sätt. Tyskland och Frankrike hade just kämpat om Marocko i vad Jörn Leonhard kallar en ”imperialistisk omfördelningskonflikt”.[4] Nu tycktes det stå italienarna fritt att agera.
De italienska statsbyggarna intalade sig att de hade en civilisatorisk, humanitär mission att utföra bland de nordafrikanska folken. Turken, sultanen, var den tidens storskurk – den tidens Khadaffi, fast i en något större skala (dock utan olja). Militärhistorikern Lars Ericson Wolke har redogjort för händelseförloppet efter det italienska angreppet på tidiga hösten 1911:
”En italiensk marinbrigad tog snabbt kontrollen över Tripoli och här landsattes sedan en expeditionskår på 45 000 man. Men den 23 oktober förändrades allt. Ett våldsamt motanfall av turkiska och arabiska trupper riktades mot de svagt befästa italienska positionerna i Tripoli. Först efter mycket hårda strider kunde angreppet slås tillbaka. Då hade italienarna förlorat hela 500 döda och 250 sårade. Hälften av italienarnas döda var 250 fångar som massakrerats av sina tillfångatagare.
För de italienska soldaterna var det en chock att de också sågs som fiender av den arabiska och berbiska befolkningen. De hade blivit intalade att de skulle hälsas som befriare från den turkiska ockupationen.
Italien valde att, trots omfattande internationella protester, trappa upp insatsen. Över 100 000 italienska soldater sattes in för att ockupera också de inre delarna av Tripolitanien, den västra delen av Libyen. Men trots att man angrep djupt in i Libyen och erövrade en rad städer och byar så kom aldrig den förväntade kapitulationen. Italienarnas försök att locka ut den turkiska flottan ur dess skyddade basområde i Dardanellerna till en avgörande strid misslyckades och man fick nöja sig med att besätta en del turkiska öar i Egeiska havet. Men när uppblossande konflikter på Balkan [det första Balkankriget] tvingade Turkiet att splittra sina krafter, så var man tvungen att släppa Libyen. På sommaren 1912 slöts fred i Lausanne och Italien tillerkändes Libyen. I gengäld förband sig italienarna att dra tillbaka sina trupper på de Egeiska öarna så snart de sista turkarna lämnat Libyen. Men först vid världskriget utbrott 1914 drogs de sista turkiska förbanden bort från Libyen och fram till dess fanns det italienska trupper på öar i Egeiska havet.
Nu hade Italien nått sitt mål, Libyens erövring, om än med en oerhört mycket kostsammare insats än man hade räknat med. Minst 4 000 italienska soldater hade dött och 5 000 sårats. Dessutom hade kriget kostat en summa motsvarande nästan hälften av den italienska statens skatteintäkter under ett år.”[5]
Vad kriget hade kostat nordafrikanerna kan vi bara föreställa oss. Den 1 november 1911 sattes bombflyg in mot vad som ansågs vara ”turkiska” ställningar, gerillaförband, sjukhus och oaser i det inre av Libyen. Det var folkmordsliknande operationer. Men invånarnas motstånd mot ockupanterna upphörde ej. Först efter tjugo års strider hade Italien lagt under sig hela landet. Befolkningen skulle komma att halveras under italienskt styre.
I Gustaf Jansons roman sitter den libyske shejksonen Djafar Ibn Hamkal och samtalar med den turkisk-osmanske emissarien, kapten Fermel bey, medan de italienska aggressorerna ödelägger Tripolis. De resonerar om motståndet mot angriparna, och Djafar vill ha svar på många och stora frågor: ”Jag vill veta”, säger han, ”hur Europa, som är den näst minsta världsdelen, och vars alla nationer sinsemellan äro söndrade, likväl förmår misshandla och förtrycka icke blott enskilda folk utan hela racer. Kan du säga mig det?”
Det är den typen av moraliska problemställningar, som Gustaf Jansons roman oupphörligen väcker. De vann djup anklang i tidens opinion, och det har sagts, att Gustaf Janson blev aktuell för Nobels fredspris. Men han hann dö.
Lögnerna utgavs på det folkbildande billighetsförlaget Ljus. Boken kom samtidigt ut i London under titeln Pride of War och i Leipzig som Lügen. Geschichte vom Kriege. År 1926 publicerades en starkt förkortad version på polska. I detta sammanhang kan det vara värt att hålla i minnet, att en av nittonhundratalets främsta anti-interventionister var en amerikan, den liberale publicisten Walt Lippmann (1889–1974). Janson och han stod inte långt ifrån varandra, förutom i ålder.
[1] Lars Lönnroth & Sven Delblanc, Den svenska litteraturen. 2. Genombrottstiden. Stockholm: Bonniers 1999, s. 561.
[2] Serialiserad i kalendern För Svenska Hem. Illustrerad Familjetidskrift. Stockholm: 1897 (andra årgången).
[3] Se hans skrift Libyenkrigets geopolitik. Lund: Celanders 2012.
[4] Jörn Leonhard, Die Büchse der Pandora. Geschichte des Ersten Weltkrieges. München: C. H. Beck 2014, s. 58.
[5] Lars Ericsson Wolke, ”Bomba och bränn dom”. Taktik och terror under 100 år av flygkrig. Lund: Historiska Media 2009, s. 21f.