Inom EU pågår sedan länge en strid om vem som ytterst ska kontrollera unionens säkerhets- och försvarspolitik, där de större staterna verkar för att flytta fram sina positioner.
Mindre EU-stater som Sverige har på goda grunder hållit fast vid att beslutsfattandet inom EU beträffande säkerhets- och försvarspolitik ska vara baserat på enighet. Det fördragsenliga nationella vetot säkrar den svenska självbestämmanderätten och därmed den demokratiska förankring EU alltjämt har i den svenska riksdagen. Småstatsperspektivet riskerar att lösas upp om avgöranden i känsliga saker som sanktioner, erkännanden och användning av våld ska övergå till majoritetsbeslut, där de stora EU-staterna kan komma nära att få igenom egna krav.
Ska småstatsrealismen nu luckras upp?
Sverige och flera andra av EU:s mindre stater (Österrike, Belgien, Danmark, Finland, Luxemburg, Nederländerna, Rumänien) har tillsammans med tungviktarna Frankrike, Tyskland och Spanien skrivit till Kaja Kallas, Hög representant för unionen i utrikesfrågor och säkerhetspolitik. Brevskrivarna vill att beslut om den gemensamma politiken i dessa spörsmål ska tas fortare och vara svårare att obstruera. Frågeställningen som är gammal har aktualiserats särskilt mot bakgrund av motsättningarna inom EU om stödet till Ukraina.
Att så många mindre stater backar upp detta utspel förvånar, men det siktade inte till en veritabel fördragsändring.
Utrikesminister Maria Malmer Stenergard som är med och trycker på för att få till stånd fler utrikesbeslut med hjälp av kvalificerad majoritet förklarar i en intervju med Sydöstran (11/9): ”Nu ska fokus ligga på att få saker gjorda. Sluta med internt käbbel, som vi tyvärr ser för mycket av, och se till att EU:s medlemsländer kan leverera och inte låta enskilda länder stå i vägen för viktiga beslut hela tiden.”
Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson är inne på samma sak men går närmast längre i en intervju med Politico (23/9), där hon ifrågasätter EU-staternas rätt att lägga in sitt veto i frågor som gäller unionens säkerhets- och försvarspolitik: “I think it should be qualified majority … on foreign policy.”
Frågan aktualiserades då EU:s ledare för en tid sedan övervägde möjligheterna att stödja Ukraina genom att lägga beslag på ryska finansiella tillgångar deponerade i Bryssel, men inte kom överens, bland annat eftersom Belgiens premiärminister hade legala invändningar och inte var beredd att stå där med ansvaret för ett ensamt exponerat Belgien vid kommande konflikter med Ryssland.
Det finns ett antal hakar i utrikesministerns taktiska utspel och den socialdemokratiska partiledarens instämmande intervjusvar.
För det första är Sveriges självbestämmanderätt i frågor som gäller EU:s utrikes- och säkerhetspolitik av central betydelse. Den får inte schackras bort lättvindigt och kortsiktig bara för att man får göra sällskap med opålitliga mellanstora makter som Frankrike och Tyskland. Särskilt tungviktaren Tyskland har länge drivit på för att beslut inom EU inte ska kräva enighet.
För det andra verkar småstatsrealismen vara lagd åt sidan i dessa utspel. Ledande, populistiskt sinnade svenska politiker tycks inte kunna föreställa sig att Sverige kan behöva sätta sig emot känsliga EU-beslut som strider mot våra nationella intressen. Detta framstår som en principlös och föga långsiktigt hållbar linje för en mindre stat, som bör hålla fast vid fördragens krav på enhällighet.
För det tredje så är ambitionen att mer eller mindre kunna köra över medlemsstater med en egen uppfattning, som avviker från den för stunden sammansatta majoritetens, en oroväckande hållning som inte respekterar staternas rätt att suveränt avgöra sina vägval. En sådan ambition kan dessutom förväntas bidra till att försvaga den legitimitet som EU alltjämt må ha, underblåsa missnöjespolitik och så splittring.
Att uppvisa handlingskraft och att framhäva det exekutiva tycks ligga I tiden. Beslutskraft i sig, helst präglad av snabbhet och utan tid för djupare analyser, ges en särskild kvalitet på bekostnad av genomtänkta och långsiktiga ställningstaganden. Kortsiktiga ad hoc beslut, som ger anledning till en presskonferens, får alltför ofta duga.
Sverige bör hålla på alla medlemsstaters självbestämmanderätt i EU. Annars riskerar vi att hamna på ett sluttande plan.
Det är dessutom svårt att ta Stenergard på fullt allvar. Hennes tal om att enskilda länder inte ska få stå i vägen för viktiga beslut kan väl inte gärna vara avstämt med statsminister Ulf Kristersson, som tillsammans med ledare från Tyskland, Nederländerna, Danmark, Österrike och Finland nu går emot EU:s långtidsbudget för åren 2028 – 34, om inte nedskärningar på hundratals miljarder euro görs (Aftonbladet 29/9). De sex ledarna vill lägga mer resurser på försvar och innovation, samtidigt som en grupp om 17 länder, bland dem Spanien och Italien, vill att främst jordbruksstödet ska få växa.
Så ser det ut i EU.
Läs mera:
Eleven EU states move to end the foreign policy veto (euinsider.eu)
Sverige trycker på om frysta ryska tillgångar – gamla invändningar kvarstår (europaportalen.se)