Nato är den viktigaste politiska frågan sedan andra världskriget. Nu plötsligt ska man få igenom ett beslut om medlemskap när en sansad diskussion är omöjlig. Det ska gå snabbt och enhälligt. Enhälligheten betyder att regering och partier är ense. Det brukar gå att ordna. Det finns en gammal krigstradition i Finland.
Att Finland bakom den offentliga retoriken skulle stå enigt om Nato är lika osannolikt som att det fanns någon enighet bakom riksdagens enhälliga tillbakavisande av fredsoppositionen 1943. Finland har en tradition att fordra enhällighet utåt. Det är en gammal militär logik som inte har något med vanliga människor att göra. Folk är inte eniga om de inte tvingas till det. […]
Just nu säger politiska opportunister att tryggheten i Nato är större än vad en anslutning kunde föra med sig av militära maktdemonstrationer. Jag ser det så här: Natoanslutning är en åtgärd vars konsekvenser är helt okända. Det är en spektakulär internationell politisk händelse. Ingen vinner på om denna upptrappning leder till sammanstötningar och krig med (taktiska) kärnvapen som sista argument.
Det är med en viss förstämning man noterar entusiasmen för militära lösningar. I stället borde FN stödas, liksom institutioner och tjänster för fred och konfliktforskning. Pengar kan användas bättre än till vapen och militär upprustning vars grundläggande psykologi är densamma som de kriminella gängens maktstrider i förorterna. Läs artikel