[…] Samtidigt har Ryssland minskat tröskeln för att kunna använda kärnvapen och mullrar gentemot Ukraina. Kina rustar för att nå samma kapacitet som de två stora (ca 5000 stridsspetsar var).
På flera håll i Europa höjs röster för att skaffa europeiska kärnvapen, nu när USA är opålitligt. Häpnadsväckande också i Sverige, t ex från Johan Wennström, gästforskare i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan
Antikärnvapenrörelsen behövs alltså mer än någonsin. Det fanns på 1950-talet långtgående planer på svenskt atomvapen, förordade av försvaret, de borgerliga partierna och en tvehågsen socialdemokrati.
Då startade ett motstånd. Socialdemokraten Inga Thorsson var drivande och en Aktionsgrupp mot svenskt atombomb grundades av Per Anders Fogelström, Barbro Alving och den nu bortglömde liberale journalisten Bertil Svahnström. Alva Myrdal stärkte motståndet, då hon 1961 blev ansvarig för nedrustning under utrikesminister Östen Undén. […]
Nu leds Sveriges utrikespolitik av en utpräglat USA-orienterad politiker, försvarsminister Pål Jonsson. Från hans sida kommer inget motstånd mot kärnvapen. Tvärtom fick han igenom det så kallade DCA-avtalet som tillåter USA att ha 17 baser i Sverige. Och detta utan någon klausul mot kärnvapen på svensk mark. Våra grannländer Danmark, Norge och Finland skrev däremot in förbud mot placering av kärnvapen i sina motsvarande USA-avtal.
Klarast är – som vanligt – Finland. Där fastställs det i lag att ”det är förbjudet att införa kärnvapen till Finland.” Läs krönikan