Försvarsmakten skriver på sin hemsida att Hemvärnet bildar ”en nationell och territoriell bas för försvaret av Sverige – från insatser i fred till väpnad strid i krig – och skapar förutsättningar för övriga Försvarsmakten och alliansen att verka.”.
Det över landet utspridda och till numerären begränsade Hemvärnet är av betydande värde för försvaret av landet med dess inriktning på att skydda, bevaka och ytövervaka.
Men beskedet att Hemvärnet utgör ”en nationell och territoriell bas för försvaret av Sverige” innebär att Försvarsmakten förvandlar en tillgång i försvaret med särskilda uppgifter till försvarets kärna.
Det är att göra Hemvärnet en otjänst. Hemvärnet, baserat på frivillig rekrytering, bör syssla med det som det är bra på och har bäst förutsättningar för.
Förklaringen till denna sneda vinkling kan inte gärna vara någon annan än att landet är tunt på soldater som ska försvara hemlandet. De blygsamma arméenheter vi har inriktas på insatser i utlandet, i Finland och Baltikum. Arméchefen Jonny Lindfors reste till och med till Alaska för övningar där svenska värnpliktiga deltog.
Det har sagts från det militärpolitiska etablissemangets håll att landet ska försvaras av ”territorialförband”, medan arméstyrkorn befinner sig i utlandet. Några sådana förband har vi dock inte sett spåret av. De finns endast på pappret.
Att övervältra ansvaret för detta militära vakuum på Hemvärnet blir fel.
Däremot är det angeläget, ur det nationella försvarets synpunkt, att stärka Hemvärnet med både befäl och meniga. Men ingenting av detta kan ersätta en militär värnpliktsarmé.
Artikeln finns att läsa här: