Dagboksanteckningarna (The Hans Blix Iraq War Diaries, Cambridge 2025) omfattar tiden 2000-2003 då Hans Blix var chef för FN:s kommission för att undersöka eventuell förekomst av massförstörelsevapen i Irak (UNMOVIC).
Hans Blix förde regelbundna dagboksanteckningar och de var ställda som brev till äldste sonen Mårten och först inte tänkt att publiceras.
Posten som chef för UNMOVIC var ett högst utmanande uppdrag. Hans Blix måste bygga en ny organisation, förankra varje steg hos säkerhetsrådet, söka acceptans för arbetet hos många stater, inte bara de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet. Han måste också från början hantera motsättningar mellan stormakterna och söka så långt möjligt skapa ett förtroende för den nya kommissionen hos Irak. Den förra kommissionen UNSCOM hade inte getts tillträde av irakierna på grund av bristande förtroende. Man ansåg den styrd av USA.
Mellan rapportering till säkerhetsrådet, rekrytering av personal och utformandet av organisationen besökte Hans Blix alla de viktigaste ländernas huvudstäder.
Men framför allt gällde det att bygga uppdraget på klara och tydliga principer som kunde förstås och accepteras av alla parter.
För Hans Blix var det glasklart att grunden var FN:s säkerhetsråds resolution 1284 från december 1999 som gav mandat att genomföra inspektioner (men inte övervakning) och som öppnade för fredlig utfasning av sanktionerna mot Irak. Uppdraget kom således från FN:s säkerhetsråd och ingen annan.
Tolkningen av resolutionen var i början omstridd och USA ville lägga till möjligheten till militär insats, medan Irak inte erkände resolutionen alls. Även när USA ställde sig bakom resolutionen var man i grunden inte för inspektioner. Man ville fortsätta med bombningar och flygförbudszoner (båda folkrättsstridiga och utan FN-mandat). Efter 11 september ändrades detta och USA drev kravet att Irak måste tillåta inspektioner.
En senare resolution 1441 den 8 november 2002 preciserade kravet på inspektioner och att Irak skulle samarbeta aktivt och utan fördröjning. Irak godtog det och sedan kunde inspektionerna börja.
Processen fram till att den nya resolutionen antogs var komplicerad. USA föreslog bland annat att man skulle få direkt delta i inspektionerna. Hans Blix skriver i sina anteckningar att han i så fall skulle avgå om UNMOVIC ”blev bara en fasad för CIA”. Slutligen blev dock resultatet att kommissionen behöll sin självständighet och oberoende och som tidigare fanns inget mandat för militär intervention.
För Hans Blix var det viktigt att man skulle ha som policy att undvika göra inspektioner på ett för motparten kränkande sätt.
Han eftersträvade balans mellan olika intressen och olika parter men inte till priset att uppge rättigheter, och kommissionen skulle arbeta så att man inte framstod som korstågsfarare. Inspektionerna skulle av Irak uppfattas inte som hot utan som möjligheter att bli av med sanktionerna mot landet. Inspektionerna skulle vara krävande men korrekta.
Andra principer som Hans Blix formulerade var öppenhet för information från olika underrättelseorgan men inte utbyte av information: ”vi är inte i spioneribranschen”.
Han använde sig inte av elektronisk avlyssning då han menade att detta var svårt att hantera och kunde rubba förtroendet.
Vid rekryteringen till inspektörer eftersträvades att få med kompetens inte bara från väst- och östsidan utan även från utvecklingsländerna. Man skulle undvika att som den förra kommissionen framstå som styrd av stormakter, främst USA, som satte in eget folkl i kommissionen, och istället lita mer på FN. Hans Blix hade fått information från Rolf Ekéus att USA haft med två personer från säkerhetstjänsten i kommissionen UNSCOM som föregick Hans Blix kommission.
De här principerna kom att lägga grunden för en allmän acceptans av kommissionen hos säkerhetsrådet och till slut även hos Irak. Hos USA fanns dock hela tiden en misstro att Irak skulle slippa undan med sina massförstörelsevapen och amerikanerna höll beredskap för militär intervention antingen genom FN-mandat eller ytterst på egen hand om man bedömde det i var i USA:s intresse.
I slutet av februari 2003 började destruktionen av missiler som var en av de viktigaste åtgärderna, medan B- och C-vapen bedömdes det finnas mycket lite av. Ändå fick Hans Blix signaler från olika håll att USA förberedde militär intervention och samtidigt kom kritik att han inte stödde ett krig.
Under tiden fram till att USA och Storbritannien angrep Irak (20 mars 2003) förhandlades det intensivt i FN om hur Irak skulle behandlas. Det stod klart att USA inte ville vänta på resultatet av flera inspektioner. Hans Blix framträdde på säkerhetsrådets möte den 17 mars och redovisade resultaten av inspektionerna. Inga bevis fanns att Irak hade massförstörelsevapen, även om det fanns några punkter kvar som man skulle utreda vidare. USA var missnöjt med redovisningen, medan Frankrike, Tyskland och Ryssland ville se ett fortsatt arbete med inspektionerna och motsatte sig krig.
Den 20 mars angrep USA och Storbritannien och inspektörerna hade då evakuerats från landet.
Hans skriver i ett efterord att efter 700 inspektioner av UNMOVIC kunde inga gömda massförstörelsevapen hittas och hans slutsats var klar: det fanns inga gömda massförstörelsevapen i Irak.
Dagboksanteckningarna ger en unik insikt i diplomatin och förhandlingarna på högsta internationella politiska nivå. De visar hur FN kan spela en viktig roll och att det går att ena och sammanjämka uppfattningar mellan olika stater. För de allra flesta medlemsländerna spelade FN en avgörande roll och möjliggjorde politisk enighet kring inspektionerna. Stormakterna hade ofta sina egna agendor, men kunde ändå i det stora hela enas bakom kommissionen fram till början av 2003 då USA tycktes bestämt sig för att gå sin egen väg.
Idag är världen på väg att delas upp i stormaktsblock som struntar i FN-stadgan och går sina egna vägar. Men för majoriteten av världens stater finns inget alternativ till FN och här finns lärdomar från Hans Blix arbete med kommissionen: att hålla på folkrätten och respektera alla parter i en konflikt och undvika styrning från enskilda stormakter, för att nå fram till en lösning genom diplomati och förhandlingar istället för att använda militärt våld.
Man kan tycka att folkrätten inte spelade någon roll då USA ändå gjorde som man ville. Dock fick USA betala ett högt pris politiskt. Nästan hela världen fördömde kriget då det var tydligt att några massförstörelsevapen inte fanns och då laglig grund för angreppet saknades.