Den finska Försvarsmakten konstaterar (28/8) att inget direkt militärt hot riktas mot Finland men att Ukraina som en del av sitt försvarskrig genomfört attacker med obemannade drönare mot ryskt territorium, som också har ”förirrat” sig in på finskt territorium.
Finland vill knappast bli ett passivt uppmarschområde för ukrainska drönarattacker, som riktar sig mot mål i Ryssland. Huruvida det är bara är fråga om bristfällig ukrainsk koordinering (inklusive eventuell tänkbar rysk avledning) eller något mer avancerat ska här inte spekuleras om. Ukraina har hänvisat till ”misstag” och felkoordinering.
President Alexander Stubb har gått ut med att Finland har kontroll över situationen och har tillgång till de egna resurser som behövs.
Inte desto mindre har Finland nu begärt svensk assistans. Sverige har sagt ja till att göra en insats. Varför det? Projektet framstår bara som underligt och riskfyllt utan att kunna bidra till att säkra några svenska säkerhetsintressen.
Detta är ingen operation inom ramarna för Nato utan en bilateral insats. Den svenska regeringen har fattat beslutet utan riksdagens hörande enligt lagen om operativt militärt samarbete, där det stadgas att regeringen, under förutsättning att Sverige inte är i krig och det inte råder en väpnad konflikt på finskt territorium, får sätta in svenska väpnade styrkor för att i enlighet med internationell rätt stödja Finland med att hindra kränkningar av finskt territorium. Denna en gång (2020) lättvindigt antagna paragraf är långt ifrån ofarlig, då den ger regeringen rätt att involvera svensk militär trupp i kritiska finska beslutslägen, som utanför svensk kontroll lätt kan eskalera och dra in oss i farliga händelseförlopp med små möjligheter att backa ur.
Det är tänkt att Sverige under 2026 genom att bidra med JAS Gripen och en korvett ska stärka särskilt luftbevakningsförmågan och vid behov frigöra det finska försvarets resurser för avvärjningsförmåga.
Enligt Försvarsmakten kan de svenska enheterna ”ställas under finsk ledning för att upptäcka och avvisa hot mot den finska suveräniteten.” Det innebär att de svenska styrkorna kan osjälvständigt komma att underordnas utländsk stats säkerhets- och försvarspolitiska bedömningar i upptrappade lägen.
Försvarsmakten har särskilt framhållit att värnpliktiga inte kommer att utföra några uppgifter i den här insatsen.
Enligt SVT (28/8) får de svenska militära styrkorna ”ställas till Finlands förfogande och agera enligt de mandat och enheter som gäller för Finland.” Mandatet är naturligtvis en ytterst viktig faktor. Innebär detta att svenska enheter ska till exempel avge verkanseld mot främmande objekt om den finska stats- eller militärledningen finner det vara motiverat? Det framgår att de svenska enheterna kommer att utgå från svenskt territorium, men kan komma att baseras i Finland vid behov.
Den långa finska gränsen mot Ryssland är ett öde som Finland har att leva med. Det borde ligga i Finlands intresse att undgå att bidra till att trappa upp spänningarna runt gränsen mer än som redan skett bland annat genom DCA-avtalet, samarbetet med USA och planerade ryska installationer. Den framtida politiken i Helsingfors är emellertid den finska statsledningens ansvar och suveräna avgörande. För den bör Sverige inte ta på sig några bördor eller involveras i dess konsekvenser.
När den finska kommendören Janne Jaakkola i en kommentar vill se det bilaterala samarbetet som ett steg mot Natos gemensamma försvar är det inte ägnat att förvåna. Det är ett legitimt finskt intresse att dra in andra stater i försvaret av Finland. För Sveriges del är dock uppgiften en annan, nämligen att säkra försvaret av det egna landets territoriella integritet och suveränitet utan att låta sig förledas till den ena ad-hoc insatsen efter den andra vid sidan av våra kärnintressen.
Läs mera:
https://www.forsvarsmakten.se/aktuellt/nyheter/forsvarsmakten-ger-finland-militart-stod/
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/svt-erfar-sverige-skickar-militara-forband-till-finland