Att Finland med sin 1 300 kilometer långa gräns mot Ryssland och sin av krig präglade historiska syn på erfarenheterna av grannlandet gick med i Nato är förklarligt. Helsingfors strävar nu efter att så gott det går säkra vad Finland föreställde sig kunna uppnå genom medlemskapet – en eller flera skyddsmakter att lita till.
Finland fullföljer konsekvent satsningen på det egna försvaret, som är själva fundamentet. Men man kombinerar detta med en strategi inom Nato, som ska åstadkomma att landet, om det skulle bli allvar av, inte står ensamt. Finland har härvidlag uppnått två uppställda mål, dels att ett Natohögkvarter placeras i landet, dels att FLF-trupper (Forward land forces) ska stationeras där. Sverige är involverat i båda dessa projekt. USA har till finsk misstämning tackat nej till att bidra till det senare.
Natohögkvarteret i Finland
Den finske försvarsminister Antti Häkkänen höll den 3 oktober 2025 ett tal vid öppningen av den marktaktiska ledningsverksamheten för Natos nordliga område (Multi Corps Land Component Command, MCLCC) i S:t Michel. Natohögkvarteret där ska stärka försvaret i Natos nordliga område och Finlands säkerhet, enligt Häkkänen.
Verksamheten har inletts med en styrka på 10 personer och målet är att runt 50 personer permanent ska arbeta i högkvarteret med personal från allierade länder och Finlands försvarsmakt. ”Högkvarterets uppgift är att bygga det nordliga försvaret så starkt att vi tryggar säkerheten i vårt område också för kommande år”, förklarade Häkkänen.
Högkvarteret är underställt den försvarsgrensgemensamma ledningen i Norfolk i USA och har till uppgift att planera och leda Natoarméns verksamhet i Nordeuropa. Under normala förhållanden kommer högkvarteret att svara för Natos övningsverksamhet och andra fredstida funktioner. I allvarstider ska högkvarteret planera och leda markoperationer och försvarsåtgärder i det nordliga området.
Enligt finska Yle 3/10 ska Natos styrkor samarbeta med nationella marktrupper: ”Vid krissituationer leds hela Nordeuropas landkrigföring från Finland.” Men underställt Norfolk, bör man tillägga.
Häkkänen gav uttryck för viss oro när han gjorde ett par markeringar utifrån ett renodlat finskt nationellt perspektiv. Han framhöll att det är viktigt att Nato arrangerar arméns försvar ur en finländsk synvinkel eftersom Finland har en 1 300 kilometer lång landgräns mot Ryssland:
”Arrangemangen inom armén är ett av våra mest centrala intressen, hur den leds och planeras. Gällande flygvapnet eller marinen är frågan inte lika akut som för arméns del. Vi vill att Nato speciellt tar den finländska synvinkeln i beaktande och att Nato har ett starkt försvar i Norden.”
Överste Ove Staurset från Norge leder Natostaben i S:t Michel tillsammans med finska arméns kommendör Pasi Välimäki. I S:t Michel finns officerare från fem Natoländer, däribland Sverige. I framtiden kommer officerarna att komma från sju länder: Finland, Sverige, Norge, Danmark, Nederländerna, USA och Storbritannien.
Häkkänen underströk I sitt tal: “All Nordic countries are moving under JFC Norfolk’s command … Finland is continuing to develop its own national Defence Forces.“
Enligt Ilta-Sanomat 3/10 framhöll Häkkänen i en intervju att det är ”viktigt för Finland att Natos mer omfattande befälsstruktur upprätthåller en förståelse för Finlands situation, särskilt när det gäller landförsvaret och reservistarmén.”
Det finns utmejslade tankar om nordisk självständighet i försvaret av den höga Norden. Detta har dock motarbetats från olika håll, bland annat på sin tid av Jens Stoltenberg, som avisade autonoma tendenser. Huruvida det för närvarande finns realism i ett sådant projekt är tvivelaktigt. Statsledningarna i de nordiska länderna håller alltjämt, trots Trumpadministrationens negativa signaler och minst sagt skakiga kurs, fast vid förhoppningarna om USA som tilltänkt skyddsmakt, och i de fyra staterna pågår verksamhet enligt DCA-avtalen med USA. Samtidigt återspeglar Häkkänens markeringar en högst berättigad oro för att det egna försvarets intressen inte kommer att beaktas. Det återstår att se om finnarna och de övriga nordiska länderna kan hävda sina intressen i ett läge där högkvarteret är underställt Norfolk och Natos högsta militära befälhavare (Saceur) är en amerikansk general. Sverige borde dela den finska oron, men varken försvarsminister Pål Jonson eller den svenska försvarsledningen har gett uttryck för någon osäkerhet om riskerna med de finska projekten som man låtit sig involveras i.
Som medlem i Nato bör Sverige genom ett par officerare vara företrätt i det finska Natohögkvarteret, som uppenbarligen kommer att ha stort inflytande på planeringen i norr. Uppgiften borde vara att säkra svenska intressen, som helt måste inriktas på försvaret av Sverige med den lilla armén hemmavid. De svenska militärpolitiska etablissemangen har dock en helt annan syn på detta, präglad som den är av föreställningen att Sverige försvaras bäst utomlands.
FLF-styrkor i Finland
Finland ska också få flexibla multinationella styrkor, eller så kallade FLF-trupper (Forward land forces). Försvarsminister Häkkänen och Sveriges försvarsminister Pål Jonson har bekräftat att trupperna kommer att ledas av svenska officerare. Det är ännu oklart var FLF-trupperna kommer att finnas, men det har talats om att styrkorna främst ska placeras i norr och att deras stab skulle finnas i Rovaniemi eller Sodankylä. Det verkar inte som om det kommer att röra sig om några permanenta baseringar i Finland utan att man ska kunna kalla på styrkor vid behov. Numerären är inte fastställd.
Den finska tanken med detta projekt är knappast att man har behov av svensk ledningspersonal eller tämligen begränsade styrkor från ett antal länder (dock inte USA). Finland vill uppenbarligen säkra att om det skulle bli allvar av så ska Finland inte stå ensamt utan Sverige och andra länder som deltar ska med automatik bli djupt involverade och inte kunna undgå att delta i eventuella stridigheter över hela linjen.
Detta ligger inte i Sveriges intresse. Sverige har inga militära resurser att avvara. Och Sverige bör inte låta finsk säkerhets- och utrikespolitik i praktiken avgöra i vilka stridigheter, om några, landet ska involveras i.
Läs mer:
https://www.is.fi/kotimaa/art-2000011536590.html