Sverige övergav sina stormaktsambitioner för två hundra år sedan och borde ha gjort det minst ett hundra år tidigare. Sveriges stormaktstid, inklusive den karolinska tiden, framstår som en parentes i vår statliga utveckling. Annars har vi alltid varit en junior spelare, vilket passar ett land med liten befolkning och stor yta.
Vi var mycket illa skickade att spela en stormaktsroll också av den anledningen att landet under senmedeltiden och även Vasatiden upptogs av stormannaträtor, gränsande till inbördeskrig, som åderlät befolkningen på energier. Detta gjorde även Stora nordiska kriget (1700–1721). Först en eftersträvad och ihållande fred gav oss en civilisatorisk chans.
Under ett par tre hundra år hade Sverige fiender på alla håll. Och det var, om uttrycket tillåts, ohållbart. Den Bernadotteska politiken gick ut på att vi inte skulle ha fiender någonstans, det vill säga vi borde ha avspända relationer till alla våra grannar och alla som vi av olika anledningar behövde umgås med. Detta innebar ett systemskifte. Först försvann danskarna, sedan polackerna och med Karl Johan också ryssarna som akuta hot. Landet förminskades (det gjorde också de danska och polska väldena, välkommet för den tyska och ryska expansionismen), med skandinavismen uppkom en fredlig stornationalism, genom samverkan mellan de tre nordiska kungadömena – litet grand som det finsk-svenska närmandet idag, som inte går ut på erövring utan på stabilitet. 1800-talets liberaler var huvudsakligen neutralistiskt sinnade.
Det känns viktigt att understryka att det är Republiken Finland som i detta nu har initiativet i att forma ett slags nordisk måttfullhet – ingen alldeles lätt uppgift. Bakgrunden är säkerligen landets dystra erfarenheter av småstatsaktivism under 1900-talet. Med en annan utgång av första världskriget hade Finland för överskådlig tid blivit en kejsartysk lydstat, med en vald tysk furste på tronen, enligt 1772 års svenska författning. Den vita segern i inbördeskriget hade gjort de finska eliterna stormodiga och svärmiska. Inte minst agraren Urho K. Kekkonen, som sedermera omorienterade sig likt en Bernadotte, trodde under trettiotalet fullt och fast att Finland hade ett starkt kort mot grannen i öster. Stalins överfall på Finland den 30 november 1939 var brottsligt, finska politikers oresonlighet inför det läget var oklok.
Svenskaktivismen däremot hölls på mattan av politiker från de flesta läger i vårt land. De svenska agrarerna, bondeförbundet, under Bramstorp var närmast pacifistiskt sinnade: för dem kom mjölken före svärdet. Arbetarrörelsen hade verksamt bidragit till att det inte blivit något ”broderkrig” mellan Norge och Sverige 1905. Frisinnade slogs för nykterhet, kommunisterna gick i Moskvas ledband. Högern gjorde sig av med de värsta fanatikerna, som fick husera i småsekter vilka appellerade främst till en överklass på reträtt. Detta är en aspekt av den svenska modellen: den var föga krigisk och i utrikespolitiken försiktig; den band sig aldrig vid andras öden, och den som försökte ändra på denna inriktning fick gå (som Rickard Sandler, den socialdemokratiske utrikesministern). Sveriges ”andra stormaktstid” skulle ligga på industrins område och senare på välfärdens.
Någonting har hänt. Idag är det inte Sverige utan Finland som förvaltar det småstatsrealistiska arvet. Finlands statsledning vinnlägger sig i varje ögonblick om att ha goda relationer med en nära och fjärran omvärld. Det är kanske inte en så hjältemodig attityd, men vilket utrymme för hakkapeliter finns det i dagens värld? Finland lägger stor omsorg vid den folkliga försvarsviljan, och dess politiker och militärer inser att kvantitet i ett skarpt läge kan omvandlas till kvalitet. Allmänna värnplikten är orubblig. Samtidigt gästas Helsingfors av ryska statsmän och Moskva av finska. Här ligger Sverige i ett självförvållat bakvatten. Våra regeringar (och oppositionspolitiker) har gripit tillbaka på en irrationell stormaktsmentalitet: nu gäller det inte honnörsord som den rena lutherska läran utan sådana som mänskliga rättigheter och feminism, demokrati och solidaritet. En del högrankade militärer hakar på. Samtidigt ligger den svenska försvarsorganisationen för fäfot.
Vårt arv – Bernadottelinjen – har till viss del förskingrats. Man förankrar sig på ett håll och undviker att försäkra sig åt ett annat. Är det modigt? Knappast. Är det farligt? Antagligen. Förstärkningen av vår försvarskraft låter vänta på sig. Vi krigar i främmande land med de obetydliga resurser vi har. Det har sagts tidigare på denna sajt: det gränsar till äventyrspolitik! Vi försvär oss åt ideologier, medan den nationella endräkten krackelerar. Vad vi behöver – återigen – är fredspolitik, folkförsvar (som den svenska opinionen gillar), förtroende i alla läger (också dem vi ogillar).