Sverige skall öka försvarsbudgeten från 2.6 till 3.5 % av BNP och i ett kommande steg ytterligare ökning till 5 %.
Enligt statsminister Kristenssons uttalande på en presskonferens den 13 juni med Natos generalsekreterare Rutte skall 3.5 % avse försvarets kärnkrav medan ytterligare 1.5 % skall gälla försvarsindustri och andra ”försvarsrelaterade” satsningar. Några dagar senare träffades en överenskommelse i Bryssel mellan Natos försvarsministrar om nya kapacitetsmål för Nato-medlemmarna. Hur stor del av dessa hundratals miljarder kronor som kommer att användas för svenskt försvar och hur mycket som kommer att öronmärkas för Nato är inte känt.
Den 19 juni presenterade alla riksdagspartierna tillsammans en överenskommelse om ökning av försvarsutgifterna. Där sägs inte mycket om Natos kapacitetsmål annat än att uppfyllandet av Natos förmågemål ska tidigareläggas och kompletteras, däribland förstärkning av olika slags luftvärn, ökad operativ tillgänglighet i stridsflygssystemet, stärkt markstridsförmåga samt förmåga till långräckviddig bekämpning.
Kapacitetsmålen i sin helhet är under strikt sekretess medan de enskilda ländernas kapacitetsmål inte är det. 2018 och 2020 publicerade den danska regeringen sina kapacitetsmål, dock med viss maskning, så att allmänheten kunde ta del av det. På samma sätt publicerade Nederländerna sina kapacitetsmål 2020, men helt utan maskning. Det visar att det finns möjlighet för enskilda länder att ge ut information om de egna målen. Norge är ett annat exempel.
I regeringens redovisning till Stortinget står det bland annat: ”De prioriterte kapabilitetsmålene for Norge, i det nære tidsperspektivet frem mot 2030, består av én tung infanteribrigade, i samarbeid med Sverige etablere én flernasjonal mobil divisjonskommando med taktisk understøttelse, øke evnen til anti-ubåtkrigføring, integrere maritime helikopter, implementere den første kapabilitetspakken for bakkebasert luftvern, øke beredskapen på F-35 kampfly med evne til å håndtere fiendtlig luftvern, og videreutvikle evnen til understøttelse av allierte operasjoner i regionen og evnen til vertslandsstøtte.”
Svenska regeringen har dock valt en annan linje och lämnar ingen information om hur försvarsmedlen skall fördelas mellan Sveriges nationella behov och Natos planer.
Hur fördelningen görs är av stor vikt med tanke på hur tydligt regeringen och försvarsledningen i olika sammanhang framhäver Natos behov, till exempel i den nya försvarsdoktrinen där Natos behov prioriteras före Sveriges.
Sverige har idag två brigader och skall 2030 ha ytterligare två. Förra ÖB har föreslagit att två brigader skall ställas till Natos förfogande genom att placeras i östra Finland eller Baltikum. Idag har Sverige en bataljon i Lettland och ytterligare svenska styrkor kan placeras där och vid behov även sättas in i andra baltiska stater eller Polen.
Svenskt flyg planeras för patrullering och övervakning i Arktis och styrs då av Nato från kommandot i Norfolk.
Sverige saknar eget territorialförsvar och vad som finns är endast hemvärn och på sikt något som kallas territorialstyrkor och som inte existerar idag.
Fördelningen mellan Natos behov och svenskt behov för ett territorialförsvar är alltså av stor betydelse. Sverige som transitland och uppmarschområde för främmande länders styrkor och med 17 baser till USA:s förfogande enligt DCA-avtalet gör oss till ett möjligt förstahandmål vid en konflikt.
Det är ett högst legitimt krav att regeringen skall ge så stor insyn som möjligt i hur försvarssatsningarna görs och Nato-samarbetet ser ut.
Det duger inte att som försvarsminister Pål Jonson uttalade att man mottagit Natos kapacitetsmål men att ”de är sekretessbelagda och att vi inte kan ge några detaljer.”
Sverige bör följa Norges, Danmarks och Nederländernas exempel och informera den egna befolkningen.
Det är inte så att vi som en småstat bara har att följa vad stormakterna i Nato beslutar.