På DN Debatt den 26 augusti skriver generalmajor Michael Cherinet om problemet att få personal till Försvarsmakten och att få den befintliga personalen att stanna kvar.
Han har inte mycket till åtgärder att föreslå utan det blir mest vaga funderingar så som att vi behöver:
”tydligare förstå varför man söker sig till och stannar i Försvarsmakten – det handlar om alltifrån förmåner i form av pension, träning på arbetstid men också karriärmöjligheter, en god sammanhållning bland medarbetare, ekonomiska incitament och en vilja att bidra till Sveriges och Natos försvar.”
De högst prioriterade åtgärderna sammanfattas av Cherinet i ett par punkter:
Säkerställa kompetens hos unga yrkesofficerare genom att på central nivå matcha kadetters profil mot prioriterade kompetensområden och arbetsleda yngre officerare i central ledning tidigare. Cirka 300 Natobefattningar ska bemannas.
Vidare överväger man att införa en utbildningspremie för personalgrupperna officer och specialistofficer.
För att få personal att stanna längre ska man ”titta närmare på om vi kan förlänga tiden för att studera med särskilda förmåner under grundläggande officersutbildning från ett år till två år. Vi ska också titta på en helt ny militär personalkategori för dessa; specialister.”
Till detta kommer att man skall försöka anställa fler civila.
Mot de här luftiga resonemangen skall man ställa den bistra verkligheten:
”I år består Försvarsmaktens värnpliktskull av 8 500 personer. 2030 ska vi utbilda minst 10 000 värnpliktiga, och därefter öka till 12 000 värnpliktiga till 2032. Hemvärnet ska gå från 20 000 frivilliga till 26 000 inom fem år. ”
Till bilden hör att många väljer att sluta: gruppbefäl, soldater och sjömän stannar i genomsnitt endast tre år och åtta månader.
Grundproblemet som Michael Cherinet inte tar upp är att riksdagens försvarspolitiska beslut sedan 20 år tillbaka baseras på att Sverige skall ha ett insatsförsvar med tyngdpunkt på att verka utanför landets gränser. Först var det som interventionsstyrkor i Afghanistan och sedan Libyen och Mali. Idag är det genom deltagande i Natostyrkor i Finland, Baltikum och Polen samt genom marina Natoinsatser. Det slås aldrig fast att försvaret av Sverige är första prioritet. Därmed kan de politiskt ansvariga motivera att vi har ett litet yrkesförsvar.
Sverige saknar ett eget territorialförsvar. Ett sådant försvarskulle kräva stora markstyrkor. Det kan inte uppnås genom ett yrkesförsvar som inte kan få den numerär som krävs och dessutom skulle kosta orimligt mycket.
Finlands president Alexander Stubb har nyligen förklarat varför Finland fortsatt satsar på ett värnpliktsförsvar (200 000 man). Han säger att är man ett litet land med liten befolkning på en stor yta och omgiven av stora grannar som vill dominera så finns bara allmän värnplikt som lösning:
”Ryssland och Kina har enorma arméer med över en miljon man. Små länder med välbetalda stående arméer har inte tillräckligt med trupper. Därför behöver mindre länder ha värnplikt.”
Detta gäller också Sverige. Återupprättande av ett territorialförsvar byggt på allmän värnplikt framstår som alltmer nödvändigt när allianser vacklar och kanske faller sönder och stormakterna öppet bryter mot folkrätt och FN-stadga.