Försvaret under vems kontroll i Danmark respektive Sverige?

Utgivarna

De danska forskarna Niels Byrjalsen, Kristian Søby Kristensen och Anders Wivel tar i boken Forsvar, sikkerhed og demokratisk kontrol (Aarhus Universitetsforlag 2026) upp grundläggande frågor om makten, kontrollen och inflytandet över det danska försvaret. Motsvarande spörsmål är av direkt relevans även för det svenska försvarets del.

Problematiken har flera aspekter, externa och interna. Vi fokuserar här på hur medlemskapet i Nato med styrka slår igenom på den nationella nivån.

Författarna konstaterar att hänsyn till utländska planer och beslut kommit att prägla dansk försvars- och säkerhetspolitik. Det har blivit oklart vem som i realiteten kontrollerar utvecklingen: ”Er det regeringen, Folketingets udvalg, forligspartierne (partierna som träffar försvarsuppgörelser), Forsvaret eller internationale allierede, der ’ejer’ beslutningerne?” Ja, vem har kontrollen i sin hand?

Ett exempel som forskarna tar upp är Natos detaljerade och militärpolitiskt styrande förmågemål (”capability targets”). Dessa snärjer även Sverige. Vilken inverkan har de:

”Med den prioritet, som styrkemålene nu har i dansk forsvarspolitik, er resultatet, at mange centrale målsætninger for udviklingen og indretningen af dansk forsvar gives af NATO’s forsvarsplanlæggere. Den proces, der leder til afgørende danske beslutninger, er dermed afkoblet fra Folketingets forsvarspolitiske beslutningsproces. Styrkemålene kan tilmed ikke debatteres offentligt, da de er hemmelighold.”

Så är det i princip också i Sverige. Även hos oss är dessa ”capability targets” sekretessbelagda. De är i och för sig förhandlingsbara, och formellt sett kräver de svensk acceptans, men det förutsätter att statsledningen håller en stabil nationell kurs. Det kräver något annat än att ”go all in” i Nato enligt statminister Ulf Kristerssons grundtema.

Effekten blir att utländskt inflytande slår igenom i dansk försvarspolitik: ”NATO’s styrkemål sætter konkrete, men hemmelige, mål for udviklingen af dansk forsvar.”

Det är fråga om en maktförskjutning, där tyngdpunkten i beslutsprocessen rör sig bort från det inrikespolitiska förhållandet mellan parlamentet och regeringen och i riktning mot ”den udenrigspolitiske relation mellem regering og internationale partnere.”

Utvecklingen i Sverige följer denna trend, där det nationella sätts på undantag och internationella aktörer med Nato i spetsen ges ett allt större inflytande på riksdagens bekostnad.

Författarna framhåller att det ständiga ”hemlighållandet” och den eftersträvade ”förtroligheten” inom mycket snäva kretsar är faktorer som i hög grad komplicerar Folketingets arbete. Det demokratiska kravet på öppenhet har på ett långtgående sätt fått ge efter.

I grunden har detta enligt vår uppfattning ett samband med vilket försvar man avser att bygga. Koncentration på expeditionskårer som snabbt kan rycka ut och sättas in någonstans i Finland eller Baltikum enligt Natos övergripande planering? Eller ett nationellt folkförsvar som mobiliserar den egna befolkningen för försvar av det egna territoriet? Det senare kräver öppenhet och insikt i såväl taktik som strategi, även om en hel del måste hemlighållas. Vi är för det senare alternativet. Där är vi dock inte på långt när. Det nuvarande ständiga hemlighållandet är hur som helst skadligt för försvarsviljan och möjligheterna att utveckla ett försvar byggt på svenska intressen.

Exemplet med Natos förmågemål visar enligt forskarna tydligt åt vilket håll utvecklingen går. Tidigare kunde en allierad stat som Danmark få Natos rapport om de egna framstegen att nå förmågemålen avklassificerad som hemlig och därmed också själva förmågemålen offentliggjorda. Rapporten publicerades sedan av den danske försvarsministern. Denna praxis stoppades med hänvisning till den säkerhetspolitiska situationen 2022. Även inrikespolitiska skäl torde ha bidragit. Ledande militärpolitiska politiker ville nog inte visa att kejsaren var naken.

Natos förmågemål är centrala, men då de är hemligstämplade kan de inte debatteras offentligt – ”heller ikke af de folkevalgte forligskredsmedlemmer, der er pålagt fortrolighed for at få de hemmelige dokumenter at se.”

Danmark kännetecknas enligt författarna av en sluten och informell politisk och administrativ kultur på det försvars- och säkerhetspolitiska området. Det betyder att befolkningens kunskap om försvarspolitiska beslut är begränsad och att detsamma gör sig gällande även på politisk nivå i parlamentet. De politiska förhandlingarna sker företrädesvis i snäva kretsar baserat på förtrolig information. Detta leder till en skiljelinje mellan de som deltar och de som står utanför. Den politiska kunskapsnivån utanför den innersta kretsen blir låg och förutsättningarna för att för att pröva hållbarheten i de faktiska beslutsfattarnas dominerande kunskapsmonopol undermineras.

Som forskarna konkluderar inskränks den demokratiska debatten om dansk försvars- och säkerhetspolitik. Detta sker då omfattande beslut med stora politiska och ekonomiska konsekvenser ska träffas. Den omfattande sekretessen innebär att man riskerar reducerad legitimitet i det försvarspolitiska beslutsfattandet och dålig kvalitetssäkring av besluten.

Som författarna understryker sätter den typiska krispolitikens logik med hög hastighet, stora beslut och undantag från den normala politikens normer och förfaranden hård press på Folketingets kontrollmöjligheter. Natos ökade inverkan på dansk försvarsplanering flyttar samtidigt delar av beslutprocessen bort från Danmark. Utvecklingen i Sverige är i stort sett densamma. Exekutiven flyttar fram sina positioner och till regeringen delegeras makt att sätta in svensk militär för insatser i utlandet.

Den militärfackliga expertisen blir i än högre grad en priviligierad gruppering för problemformulering som styr politiska val. Dessa val blir mindre transparenta, både vad gäller beslutsprocessen och ansvar. Dessutom insnävas rummet for politisk debatt: Hur kan man som parlamentariker sätta Natos förmågemål, försvarschefens kommandon, och EU:s olika körplaner för försvarsinvesteringar till debatt, när Danmark befinner sig i en allvarlig kristid?

Det kan och bör man naturligtvis när så är påkallat. Det var militärpolitiska och militära ledare som inte för så länge sedan körde det egna landets försvar i botten.

Likheterna mellan Sverige och Danmark är slående.

Forskarna anser att läget är bättre i Sverige och framhåller särskilt betydelsen av vår parlamentariskt förankrade Försvarsberedning. Det är fullt möjligt att det ligger en del i det, även om hemlighållandet dominerar även här. Men de krav som framförts under senare tid på att avskaffa Försvarsberedningen bör försvarsvänner definitivt gå emot.

Boken kan läsas här:

Forsvar, sikkerhed og demokratisk kontrol (unipress.dk)