För att vi ska kunna stå kvar här på jorden krävs bokstavligt talat två saker: avspänning och folkbeväpning. Avspänning är motsatsen till avskräckning, det är förtroendebyggande. Folkbeväpning är motsatsen till anfall, det är försvar. Vi försvarar det vi håller kärt, men inte främst med militära medel utan med politiska. Det militära är vår sista försvarslinje, den som vi inte ska behöva ta i bruk. Territoriets okränkbarhet är alltid vårt eget ansvar; vi ansvarar inte för andras och inte heller för andras bedömningar och beslutsfattande.
Detta är den demokratiska ståndpunkten. Man känner stolthet över sitt eget och respekterar fullt ut hur vår omvärld ser på saker och ting. När omvärlden uppträder på ett sätt, som akut eller i förlängningen skulle hota vår existens, vårt land, vår bygd, måste vi emellertid säga ifrån, även om hoten skulle vara avlägsna i geografisk mening. Avstånden har krympt, genom revolutioner i samfärdseln och genom militärtekniska innovationer. Kriget i Ukraina berör oss, därför att vi inte själva vill vara med om något liknande. Absolut inte. Ryssland måste upphöra med sin aggression!
Hur då?
Få krig vinns på slagfältet. Tyskland var militärt obesegrat, när det i november 1918 måste ge upp sin krigföring. Landet hade förlorat militärt, långt innan det kapitulerade i maj 1945. Politiken bestämde utgången i bägge fallen. Politiken måste synbarligen gripa in också i det pågående Ukrainakriget, resultatet av ett övergrepp från den anfallande sidan av samma dignitet som en gång kriget i Vietnam och Indokina. Kriget i Vietnam avgjordes inte på slagfältet, om det nu fanns ett sådant, utan i de politiska rummen och i den politiska offentligheten.
Rysslands invasion av sin granne har varit lika kontraproduktivt för den invaderande parten som Förenta staternas brottsliga krig i Vietnam och dess grannstater. Efter krigsslutet 1975 följde en period av avspänning, en försvagning av det militära tänkandet. Den hade föregåtts av förhandlingar mellan de stridande parterna. Det vietnamesiska folkets stolthet var en viktig komponent, men omvärldens bemödanden behövdes för att få ett slut på den amerikanska aggressionen. Vietnameserna hade inte hotat någon. Ukrainarna hotar ingen.
Men denna rättfärdighetsdoktrin räcker inte. För att bomber ska sluta falla krävs inte flera offensiva vapen utan att man sätter sig ned och talar. Klasskonflikter löstes inte varaktigt genom den ena sidans seger utan genom överenskommelser om en förnuftig och godtagbar samlevnad. Kalla det kompromisser, där alla parter – de kan vara fler än två – är beredda att ge upp något. Förintelse kan inte vara målet; förhandling bör vara instrumentet.
Ja, bör inte omvärlden tala om för Rysslands regering på skarpen, att den med omedelbar verkan måste gå till förhandling? Detta utan villkor. Inte heller motsidan bör kunna sätta upp några förhandsvillkor. Vapenvila – istället för offensiver och motoffensiver. Det som vinns kommer att vara mer än det som annars skulle gå om intet. Den enväldige härskaren i Vatikanen har insett detta. Han äger ett schweizergarde men inga bataljoner. Han, eller någon av hans företrädare, är sannolikt beredd att medla.
Detta skulle inte innebära ett berättigande av Rysslands angrepp på det suveräna Ukrainas territoriella integritet. Men det vore att erkänna fakta. Ryssland kan inte gå under, men Ukraina kan gå under. En segrarnas fred à la Versailles är inte möjlig, och inte acceptabel för någondera sidan. Man får inte diktera; man måste eftersträva förtroende, inte underkastelse. I en seriös förhandling kan alla vinna någonting genom att ge upp något annat. USA gick ut ur Vietnamkriget som förlorare, också som förnedrat, men upphörde förvisso inte att vara en mäktig – ibland övermäktig – aktör på världsarenan.
Protesterna mot USA:s krig i Indokina kom inte minst från landets egna värnpliktiga soldater. Många av dem deserterade. Sedan ströks värnplikten, i detta och andra länder. Sverige följde senfärdigt efter. Detta var en första klassens dumhet, ur världsfredens synvinkel. Det var en garanti för fortsatta krig världen över. Dessa krig har urholkat länders ekonomier men ingalunda stärkt deras försvarskapacitet. Den ryska härens demoralisering under den folkrättsvidriga invasionen av Ukraina bär syn för sägen. Också det ryska folket kan vrenskas. Man ska inte tro något annat.
Det är med andra ord upplagt för pre-emptive negotiations. Också svenska påtryckningar för att få till stånd sådana kunde vara verksamma. Sverige som ordförandeland i EU borde utnyttja sin position. Påtryckningar är inte sällan mer lönande än hot. Hot kan utlösa panikreaktioner. Både Moskva och Kiev befinner sig nu i utsatta lägen, och panik är det sämsta utfallet av alla. Självklart är Rysslands eventuella beredvillighet den viktigaste komponenten i dramat, men också Ukrainas uppbackare och understödjare bör besinna allvaret. Förhandling är inte detsamma som kapitulation, utan motsatsen till kapitulation.
Också den som vinner freden har rätt att känna stolthet.