Riksdagen ställer sig bakom regeringens proposition om fortsatt svensk trupp i Irak för 2020. (Det formella beslutet tas den 17 december.)
Ändå finns bland riksdagsledamöterna en oro och misstänksamhet för vartill hela operationen syftade och vad de svenska soldaterna egentligen gjorde i Irak. Det kom till uttryck i år, liksom föregående år, i krav på regeringen att informera riksdagen och återrapportera om insatsen. I år skärptes kravet genom att utrikesutskottet preciserade att regeringen skulle avrapportera kvartalsvis, och man påpekade att det tidigare endast avgivits muntliga rapporter.
Den här tveksamheten inför Sveriges deltagande i den USA-ledda koalitionen (Operation Inherent Resolve, OIR) fanns med från början då S+MP-regeringen i slutet av 2014 framlade den första propositionen om att delta med soldater i Irak. Allianspartierna ställde då frågor om det fanns folkrättslig grund för insatsen och menade att regeringen inte var tydlig om folkrätten.
Moderaternas Karin Enström yttrade i riksdagsdebatten den 3 juni 2015, då den första svenska truppen till Irak diskuterades:
”Den folkrättsliga grunden för den svenska insatsen utgörs enligt propositionen av Iraks inbjudan till det internationella samfundet att bistå med stöd för att bekämpa Isil samt de bilaterala överenskommelser som Irak ingår med deltagande stater om bland annat styrkornas uppgifter.
En insats med svensk väpnad styrka, som folkrättsligt grundas i en inbjudan till det internationella samfundet, saknar alltså den entydiga folkrättsliga grund som ett mandat från FN:s säkerhetsråd utgör. Det innebär att regeringen presenterar en ny princip. Det är i någon mån ett trendbrott, vilket kan få konsekvenser för beslutsgrunderna när det gäller framtida svenska fredsfrämjande insatser. Jag och mina medmotionärer tycker att det här är en så viktig principiell fråga att regeringen borde kunna vara mer tydlig.”
Kerstin Lundgren från Centern riktade samma kritik mot förslaget:
”Det handlar om den folkrättsliga grunden. Det här är ett annorlunda upplägg där en inbjudan från Iraks regering i ett brev utgör grunden, inte för att vi är specifikt inbjudna utan för att det är en mer allmän hälsning. Det är naturligtvis inte en entydig folkrättslig grund. Vi brukar ju säga att det ska vara ett tydligt mandat från FN:s säkerhetsråd. För just den här insatsen finns det inte ett sådant tydligt mandat.”
Oppositionens oro var berättigad, då OIR inte hade mandat från FN:s säkerhetsråd och då regeringen istället hänvisade till inbjudan från Bagdadregeringen som saknade kontroll över stora delar av territoriet. Möjligen fanns en tvekan också mot OIR:s uttalade avsikt att även intervenera militärt i Syrien, vilket skulle stå i strid med folkrätten. Det var en berättigad varning från oppositionen att beslutet kunde innebära ett trendbrott och en markant avvikelse från det som varit den svenska linjen: att militär insats måste ha mandat från FN:s säkerhetsråd.
Den svenska styrkan placerades först i Erbil, i det kurdiska området i norra Irak, med uppgiften att utbilda de kurdiska styrkorna. Sedan två år tillbaka har de svenska soldaterna fått uppgiften att skydda baser i olika delar av Irak. Nu är det den amerikanska Taji-basen som skall försvaras och eventuellt andra baser i landet.
Då svensk trupp verkade i de kurdiska områdena fanns hela tiden risk att den skulle bli indragen i konflikten mellan Bagdadregeringen och de kurdiska miliserna och senare även mellan de kurdiska miliserna och Turkiet, som gjort upprepade folkrättsstridiga interventioner i området.
Med de nya uppgifterna om att skydda koalitionens baser i centrala Irak följer också risken att dras in i konflikten mellan Iranstödda miliser och USA. I somras ledde detta till att de svenska soldaterna tillfälligtvis måste dras undan från sina områden.
Idag pågår en våldsam intern konflikt i Irak mellan regeringen och demonstrerande folkgrupper som kräver att regeringen avgår och att fri-och rättigheter införs. Vart detta leder och vilka grupper och utomstående som kan tänkas blanda sig i vet ingen.
Riksdagens krav på rapportering och öppenhet om insatsen är således berättigat, samtidigt som det är klart att det inte är Sverige utan USA som styr vad koalitionen gör och hur styrkorna skall fördelas i landet. Det uttrycktes också klart av Kenneth Forslund (utrikestalesman för socialdemokraterna) i riksdagsdebatten den 13 december: det är USA som ledder koalitionen. Iraks regering har inget att säga till om när det gäller vare sig placering av de utländska styrkorna eller deras verksamhet. Därmed är möjligheterna små att få insyn och utöva påverkan så länge vi är kvar i koalitionen. USA har överordnade egna nationella intressen i regionen som avgör de militära insatserna. Svenska regeringen lyfter fram att vi tillsammans med 30 andra länder i koalitionen deltar i den militära arbetsgruppen och arbetsgruppen för stabiliseringsinsatser, men dessa organ är bildade endast för att USA skall kunna styra koalitionen.
Kampen mot IS är den officiella grunden, men lika mycket har det handlat om att olagligt intervenera i Syrien och då på ett sätt som syftar till att försvaga den syriska regeringen. För insatsen i Irak har president Trump även talat om att det gäller att bekämpa Irans inflytande.
Varken regeringen eller riksdagens utrikesutskott vill tala klarspråk om att Sverige befinner sig med militär i ett land där interna, regionala och internationella intressen står emot varandra i öppet krig eller som potentiella konflikter. Utrikesutskottet benämner det som ”den mycket osäkra och oförutsägbara utvecklingen i landet”.
Än mindre säger regeringen något om att Sverige genom deltagandet i koalitionen också stöder USA:s folkrättsstridiga militära intervention i Syrien.
Riksdagens krav på utvärdering och avrapportering skall ses mot bakgrunden av att mätbara mål och slutdatum saknas för insatsen. Regeringen formulerar målen i luftiga oprecisa termer som inte ger riksdagen mycket att luta sig mot:
”Sveriges politiska, utvecklingspolitiska och humanitära engagemang på andra områden samt utvecklingen i sin helhet inom ramen för det internationella samfundets engagemang i Irak måste vägas in i resultatutvärderingen.”
Målet ska uppnås genom bidrag med ”för insatsen relevanta och efterfrågade förmågor. Det militära bidraget utgör en del i Sveriges breda engagemang för Irak, vars övergripande syfte är att åstadkomma långsiktig stabilitet och fred i landet. En negativ utveckling i Irak får konsekvenser för säkerheten i regionen och globalt.”
Med en sådan målformulering kan Sverige bli kvar i ett krig utan slut på samma sätt som i Afghanistan.
Det enda konkreta målet är, liksom i Afghanistan, att visa lojalitet med USA, vilket omskrives som vi med vårt ”deltagande i den globala koalitionens militära utbildningsinsats i Irak [är] en solidarisk samarbetspartner i arbetet för att öka säkerheten”.
Riksdagens krav på tydliga och mätbara mål har inte uppfyllts, och liberalernas Joar Forsell kunde i riksdagsdebatten den 13 december konstatera att det bara fanns ”ambitioner” för det hos regeringen.
Snart fem år efter det första beslutet om trupp i Irak är risken uppenbar att deltagandet i krig utan mandat från FN:s säkerhetsråd och istället en hänvisning till inbjudan blir ett trendbrott i svensk säkerhetspolitik som den borgerliga oppositionen varnade för. Också för Sveriges deltagande i kriget i Afghanistan saknas folkrättslig grund, och även där hänvisar regeringen till inbjudan från regeringen i Kabul.
Sverige bidrar på det här sättet till att underminera FN-stadgans våldsförbud genom att vi sanktionerar att stormakterna går runt Säkerhetsrådet och istället håller upp ett brev om inbjudan till militär intervention. Stormakterna kan vilja bryta mot våldsförbudet men göra det på ett sätt som ger intryck av att vara förenligt med folkrätten. Man vill i vissa fall slippa Säkerhetsrådets mandat med krav på mål, rapportering med mera och få fria händer att agera militärt på det sätt som bäst gynnar det egna intresset.
Sverige är i Irak för USA:s skull, men det är en illusion att svensk säkerhetspolitik kan baseras på lojalitet till en stormakt. Vi har inga svenska intressen att skydda med militärmakt i Irak, och svenska soldater hade aldrig i Irak att göra.