Folkomröstning om Natomedlemskap är rätta vägen för den som sätter landets och inte partiets bästa främst

Utgivarna

I Svenska Dagbladet 28/4 kommenterar statsminister Magdalena Andersson kravet på en folkomröstning om medlemskap i Nato och framhåller att det är en dålig idé:

Hon motiverar det bland annat med att det finns uppgifter som är sekretessbelagda och därför inte kan debatteras öppet, bland annat information rörande rikets säkerhet.

– Det finns viktiga frågor i en sådan folkomröstning som man inte kan diskutera. Viktig fakta som inte kan komma upp på bordet.”

Det hela skulle alltså vara så hemligt att det inte finns utrymme för en medborgerlig, upplyst opinion att göra sin röst hörd när ett för Sveriges framtid centralt strategival är under övervägande. Tanken är tydligen att en ödesdiger omläggning av den säkerhetspolitiska kursen ska avgöras utan nämnvärd folklig inblick eller inverkan.

Enligt en artikel i Göteborgs-Posten samma dag kommenterar statsministern den partiinterna processen som enligt henne nu blivit mer strukturerad för att alla partimedlemmar ska kunna vara en del av detta:

”– Där har vi ju inte satt något slutdatum för när vår partidialog kommer att vara avslutad utan där arbetar vi nu utifrån de önskemål och behov av dialog som finns. Sedan kommer vi att återkomma om hur vi ser på det säkerhetspolitiska läget.”

Det här får Magdalena Andersson inte ihop.

Socialdemokraterna har flera kongressbeslut på att inte gå med i Nato. Många fäste särskild vikt vid dessa när de i senaste valet röstade på Socialdemokraterna. Var det förgäves?

Partiets ledarskikt verkar av allt att döma vara inställt på att köra över partikongressens beslut och söker nu vägar för att kunna komma runt vad partiet strategiskt lagt fast.

En partidialog genomförs. Är den allvarligt menad? För den dialogen gäller rimligen samtliga hopkomna argument som statsministern anför mot en folkomröstning. De som deltar i partidialogen kommer alltså inte att få ta del av ”viktiga frågor … som man inte kan diskutera … fakta som inte kan komma upp på bordet”.

Om det förhöll sig så skulle ”partidialogen” närmast vara förödmjukande för partiets aktiva krafter. Den skulle vara ett spel för galleriet. Den skulle ha att avge ett omdöme utan att ha relevant underlag.

Om det inte förhåller sig så, och ”partidialogen” inte är ett spel för galleriet utan ett ”normalt” om än ytterst forcerat och toppstyrt samråd, så faller statsministerns invändningar mot folkomröstning.

Kan man ha en partidialog så kan man ha en folkomröstning om saken. Kan man ha en partidialog, där partiet arbetar ”utifrån de önskemål och behov av dialog som finns”, så kan och bör statsledningen genom en folkomröstning etablera en sådan dialog med hela svenska folket.

Argumenten mot en folkomröstning är kortsiktiga, toppstyrda och präglade av partitaktik. Genomgående är att medborgerlig involvering bör minimeras. Att i det här läget överväga att lägga om Sveriges ”grand strategy” utan förankring hos det svenska folket är sanslöst.

Vad är det för övrigt som är så hemligt och måste undanhållas svenska folket i detta skede, så att en folkomröstning inte kan hållas men partidialog är möjlig? Detta antyds inte ens.

Handlar det om huruvida utländska baser ska få etableras på svenskt territorium och om förbehåll ska göras avseende kärnvapen? Rör det sig om ”garantier” under en ansökningsperiod? Handlar det om vilka historiska Nato-beslut Sverige redan från början har att gå in i och vilken roll Sverige skulle tilldelas i den övergripande planeringen med militära engagemang för andra stater?

En folkomröstning behövs för att kasta ljus över detta toppstyrda projekt. Det går inte att falla tillbaka på interna partirådslag utan beslutskapacitet (och inte heller på opinionsmätningar utförda av privata gallupinstitut), när en nationell ödesfråga skall avgöras.

Många absurda argument mot folkomröstning framställs nu på löpande band.

Ett är att det att det inte hinns med eftersom Finland vill ha ett beslut i vår. Vilken väg den finska eliten går och därmed det finska folket i dess efterföljd är deras beslut. Vi har emellertid att välja vår egen väg. Att det finska vägvalet som uppenbarligen är inriktat på inträde i Nato kommer att verka destabiliserande torde stå klart. Det räcker med att hänvisa till Finlands långa, ytterst känsliga gräns till Ryssland, som på sina ställen ligger nära ryska bastioner, och till landets säkerhetsproblematik rörande det demilitariserade och traktatreglerade Åland, där Ryssland har ett stort konsulat för att övervaka vad som avtalats om neutralitet i omgångar sedan Krimkrigets dagar. Sveriges vägval har ingen ledning att hämta från den nyväckta finska käcka vurmen för Nato.

Ett annat är att det skulle störa valrörelsen i september. Men det rimliga vore att ha en folkomröstning i höst efter valet. Det ger rimligt god tid för att informera om och diskutera sakfrågorna i ett medlemskap. Det vore det enda demokratiskt anständiga.

Vi har haft en folkomröstning om inträdet i EU. Vidare har vi haft en om euron. Det blir helt orimligt då att inte ha en folkomröstning om ett medlemskap i Nato, vilket skulle innebära en omläggning av hela vår säkerhetspolitik.

 

Läs mer:

 

Hans Blix om Natomedlemskap, intervju i ETC 29 april – BEVARA ALLIANSFRIHETEN