Den finlandssvenske politikern Pär Stenbäck har varit riksdagsman, utrikesminister och partiordförande (Svenska folkpartiet). Han har även varit verksam inom Röda Korset. Intresserar man sig för finsk säkerhetspolitik så brukar hans namn dyka upp. Hans nya essäsamling I en vilsen värld (Förlaget, 2026) utgår från läget i dagens kaotiska samtid och tar upp ett par frågor som inte alltid artikuleras så öppet som där sker.
Enligt Stenbäck har Finland behov av en skyddsmakt. Ryssland ligger där det ligger och den finska östgränsen är lång. I och med Natomedlemskapet ser han främst den ”militära bjässen” USA, som den nya finska skyddsmakten.
Men är det opålitliga, svekfulla och oberäkneliga USA att räkna med? Det är osäkert enligt Stenbäcks starkt kritiska syn på landet i väst. Stenbäck talar sig varm för europeisk autonomi, men han ser inget realistiskt alternativ till USA så länge Europa inte är berett att uppbåda och samordna sina resurser. Geopolitiskt sett fäster han vikt vid att USA har egna intressen att ta till vara i Nordatlanten, som inte kan lämnas obevakad mot ryska ubåtar, vilka kan göra även den amerikanska östkusten sårbar. Han framhåller också att då ingen vet säkert hur USA skulle ställa sig i ett krisläge så gäller den osäkerheten preventivt även i förhållande till Putin.
Vilket pris har det då att förlita sig på stormakten USA med en ”hegemonisk profil” och begränsad respekt för småstaters integritet, som Finland träffat ett DCA-avtal med? Riskerar Finland att ”bli en amerikansk lydstat?”
Relationen till Ryssland bestäms numera på gott och ont av allianstillhörigheten. Finland har enligt Stenbäck små möjligheter att fritt forma grannrelationen, även om landets läge kan kräva andra lösningar än längre bort liggande stater finner nödvändiga.
Det är möjligt att Trumpadministrationen gör en ”deal” med Ryssland över huvudet på Nato och EU. Finland får då enligt Stenbäck söka en försvarslinje tillsammans med andra likasinnade europeiska stater och, om det är för bräckligt, återstår de nordiska länderna. Sist nämner Stenbäck att förlita sig på egna resurser och uthållighet. Borde det sistnämnda inte komma först?
Som finska statsledare en gång i tiden under VSB-paktens era reste till Moskva och avstod från att kritisera sovjetisk aggressionspolitik tvingas de nu resa till Washington och hålla igen kritiken av USA:s folkrättsstridiga aggressionspolitik. En luttrad Stenbäck har inga nämnvärda invändningar: en mindre stat som Finland är tvungen att i varje skede ”flexibelt anpassa sig till konjunkturerna”. I det kan ingå lismande och moraliskt dubbelspel. Och finnarna har enligt Stenbäck ingenting emot den ”snabbfotade” presidenten Alexander Stubbs ”golfpolitik” och roll som ”stormaktsviskare”.
Under VSB-paktens storhetstid talade man kritiskt om ”finlandiseringen”, det vill säga anpassningen till Sovjetunionen. Stenbäck ser här en risk för att skyddsmakten USA på motsvarande sätt som Sovjetunionen (till exempel under den så kallade Nattfrosten) vill direkt eller indirekt ha ett ord med i laget i frågor som gäller till exempel ”lämplig regeringsbas”.
Stenbäck varnar för att en tillvänjning till Trumps olika groteska utspel kan leda till egen demoralisering.
Hur passar då Finlands DCA-avtal med USA in i sammanhanget? Stenbäck utvecklar inte detta närmare, men konstaterar sakligt att Finland genom avtalet gett ”amerikanerna ett unikt fotfäste på vårt territorium … tillträde till många basområden och amerikanska Natoflygningar görs längs östgränsen.”
För Stenbäck står det klart att det inte var ett misstag att alliera sig med stormakten USA, trots att den har en historia som ”svekfull skyddsmakt”, då motgångarna hopat sig: Vietnam, Irak, Afghanistan. Han menar att den säkerhetspolitiska sitsen inte skulle ha varit bättre utan NATO, utan alldeles säkert sämre även efter det att Trump-administrationen visat sina kort.
Dessa ståndpunkter baserar Stenbäck på Finlands historiska erfarenhet, nämligen att Finland ”alltid behövt en skyddsmakt på grund av sitt geografiska läge som granne till en expanderande stormakt”. Först var det Sverige, sedan Ryssland självt, sedan Tyskland under inbördeskriget (!) och Nazityskland under Fortsättningskriget, därefter Sovjetunionen (som nog snarast såg Finland som en buffertzon mot väst), sedan EU och Nato. Begreppet skyddsmakt är som exemplen illustrerar långt ifrån entydigt hos Stenbäck.
Ur ett finskt historiskt och geopolitiskt perspektiv kan man förstå att Stenbäck ser fördelar med ett Natomedlemskap och att något även kan vara att vinna på att knyta an till USA.
Från finsk sida framhåller man numera ständigt det värdefulla i det nära samarbetet med USA. Visst, finsk och amerikansk militär har löpande samband och gemensamma övningar. Men när amerikanska styrkor inviterades till att delta i FLF FI, Natos framskjutna markstyrka i den Höga Norden, blev svaret nej. USA:s investeringar i finska basanläggningar enligt DCA-avtalet torde vara mycket blygsamma (särskilt jämfört med vad USA satsar i Norge). På permanent basis finns det ringa amerikansk militär personal i Finland. Till bilden hör den nu löpande generella nedtrappningen av USA:s militära närvaro i Europa.
Genom att binda sig till USA och öppna för amerikansk närvaro genom DCA-avtalet riskerar den mindre staten att dras in i en försvars-, säkerhets- och utrikespolitisk struktur, som på sikt kan bidra till att tunna ut den egna självbestämmanderätten i för småstaten helt centrala frågor och snärja manöverutrymmet. En nationell linje må väl även i en sådan pressande omgivning vara tänkbar, men i kritiska lägen skulle detta kunna ställa oerhörda krav på en utsatt statslednings förmåga att manövrera. Risken att bli utnyttjad i stormaktspolitikens rivalitet är uppenbar.
De tendenser vi sett under senare tid med ett alltmer offensivt amerikanskt agerande i den Höga Norden, nära den ryska gränsen och Kolahalvön, med tunga B52-bombplan, som använt norska, svenska och finska baser och eskorterats av jaktflyg från dessa nordiska stater, har utgjort en spänningshöjande strategi, som knappast drivits fram av de nordiska staterna.
Stenbäck diskuterar den mindre statens förhållande till ”skyddsmakten”. Relationen kan samtidigt vara fylld av motsättningar, stridiga intressen och möjlig relativ självständighet. Vilken tribut ska utges av den mindre staten? Om premisserna i utgångsläget har varit någorlunda klara så kan man vara säker på att förutsättningarna löpande förändras till följd av skov i omvärlden och förskjutningar i parternas nationella lägen och intressen. Då gäller det för den mindre staten att inte vara snärjd.
Om det nu varit och är avgörande för Finland att finna en skyddsmakt så kan det ju inte gärna råda någon tvekan om vem, för att tala med Bismarck, som är ryttare och vem som är häst. Det val Finland gjort är ett Nato som alltjämt domineras av USA. Frågan gäller alltså om det uthålligt visar sig vara rätt häst att satsa på!
En artikel av Stenbäck på samma tema som berörts ovan kan läsas här:
https://manskligsakerhet.se/2025/06/10/fran-helsingfors-avtalet-till-avtalsbrottens-europa/