Arktis har hamnat i den internationella stormaktspolitikens fokus, som en av arenorna för stormaktsrivaliteten. Kritiska naturtillgångar, nya sjövägar, växande ekonomiska och militära spänningar, befintliga militära anläggningar samt möjligheter att etablera eller flytta fram militära positioner har dragit intresset till sig från ett växande antal stater, inte bara från de genuint arktiska staterna: Danmark, Finland, Island, Kanada, Norge, Ryssland, Sverige och USA, vilka samtliga utom Ryssland är medlemmar av Nato.
Det är mot den bakgrunden som det finska utrikesdepartementet har antagit Finland’s Arctic Foreign and Security Policy 2025, där utgångspunkten är att Arktis gått från att ha varit ett lågspänningsområde till en plats med mer skärpta motsättningar mellan stormakterna. Vem bär då ansvaret för det? Den frågan glider finska UD något på.
Men Ryssland nämns naturligtvis. Kinas växande intresse för Arktis ägnas stort utrymme. Om USA anges följande:
“The United States is increasingly viewing the Arctic through the lens of global competition, shaped by the ‘America First’ policy. It prioritises national security, economic cooperation, energy and critical minerals, and focus has shifted away from climate change mitigation and sustainable development. US statements concerning Greenland have raised questions. The United States is keeping a sharp eye on Russia and China. The United States is expected to increase its presence in the Arctic in the coming years. This includes space infrastructure (satellites, ground stations) and, in particular, missile defence systems.
Skrivningen om Grönland är blek och inte mycket till stöd för Mette Frederiksen, men säger en hel del om den vikt Helsingfors fäster vid att ha en ”särskilt” god relation till Trumpadministrationen, med vilken man i dagarna för övrigt inlett ett omfattande isbrytarsamarbete.
Det är inget fel på Finlands övergripande politiska mål: ”Finland’s long-standing objective is a peaceful Arctic region that is governed in good cooperation by the eight Arctic States, based on international law and with respect for indigenous peoples.” Detta inkluderar alltså även Ryssland, som en av de åtta arktiska staterna.
Tidigare har Arktiska rådet varit ett viktigt forum för samarbete, men sedan Rysslands inmarsch i Ukraina har centrala delar av rådets verksamhet förlamats på den politiska nivån. Finland anser att det arktiska samarbetet bör fortsätta inom ramarna för Arktiska rådet, där Kina inte är medlem, men att när det gäller utrikes- och säkerhetspolitik så är den relevanta referensgruppen de åtta minus Ryssland (A7). Finland håller hårt på Arktiska rådet som ett exklusivt forum för de arktiska staterna: ”Establishing parallel permanent forums for Arctic matters would endanger the Arctic States’ ownership over the region.” Det ligger nära till hands att detta är riktat mot Kina. Hur Finland i det läge som råder ska kunna bidra till målet att bevara Arktiska rådets relevans och förmåga att verka framgår inte mer än att arbetsgrupper bör fortsätta att samarbeta om klimatfrågor, olyckor med mera.
När dokumentet presenterades fick finska utrikesministern en fråga av YLE 25/11: ”Kina är en stormakt som har ett allt större intresse för Arktis. På frågan om Finland är redo att sälja isbrytare till Kina svarar Valtonen att det skulle vara svårt. Kina är inte ett arktiskt land, säger Valtonen. Hon påpekar också att Kina redan nu bygger egna isbrytare.”
När det gäller prioriterade åtgärder så vill Finland enligt dokumentet främja arktisk säkerhet med allierade och partners samt främja A7:s ledande roll i arktiska säkerhetsfrågor. Dokumentet öppnar inte tydligt för dialog med Ryssland, såvida man inte vill lägga in mer än vad som direkt framgår i texten om Arktiska rådet eller det allmänna talet om samarbete.
Enligt dokumentet är USA en ”key ally and strategic partner”. USA:s “commitment to sustainable Arctic cooperation and security” är viktigt för Finland, “including in terms of the governance of the region.”
Huruvida Finlands starka anknytning till och satsning på USA bidrar till att säkra Finlands mål att bevara ”a peaceful and stable Arctic region” må betvivlas. Hur Finlands politik i Arktis och i förhållande till Ryssland konkret utformats, särskilt mot bakgrund av Finlands DCA-avtal med USA, skärskådas detaljerat i bifogade rapport som knappast verifierar att Finland hållit en stabil sådan kurs:
Det finska styrdokumentet kan läsas här: