Enligt det finska försvarsdepartementet har Finland och USA den 13 augusti undertecknat den första överenskommelsen om tillämpning av DCA-avtalet. Den avser ”byggande av infrastruktur” och handlar om ”mekanismerna för planering, avtal, genomförande och finansiering” av sådant byggande. Försvarsminister Antti Häkkänen framhåller att Finland genom överenskommelsen konkret fördjupar försvarssamarbetet med USA när det gäller ”infrastruktur och byggande”.
Som vi tidigare informerat om har Sverige i juni träffat motsvarande avtal med USA. Det reglerar planering, byggnation, drift och underhåll av infrastruktur på de svenska militära baser som ingår i DCA-avtalet och som USA:s militärmakt har rätt att använda.
Vad som konkret ska byggas framgår varken av informationen från det finska eller svenska försvarsdepartementet.
Företrädare för USA:s krigsmakten besökte i augusti Norge, Sverige och Finland, då de möjligheter DCA-avtalet ger för att stödja med ”basering av trupp, infrastruktur för transporter, försörjning och förhandslagring” diskuterades. Norge har sedan länge kommit mycket långt i dessa avseenden. För närvarande för Sverige diskussioner med USA om förhandslagring av krigsmateriel som ammunition och drivmedel. Det är möjligt att byggnation av förvaringsutrymmen för förhandslagring av krigsmateriel för USA är en prioriterad fråga i både Finland och Sverige. Norge har redan stora sådana anläggningar.
Enligt den finske försvarsministern stärker försvarssamarbetet med USA Finlands säkerhet: ”Tillsammans med det starka nationella försvaret och Natomedlemskapet utgör DCA-avtalet och Förenta staternas militära närvaro och engagemang för Finlands försvar mycket starka preventiva säkerhetsåtgärder för Finland. Finland kan inte utsättas för militär påtryckning eller rubbas”.
Som framgår av försvarsminister Häkkänens kommentar trycker man från finsk sida hårt på det ”preventiva” moment som ska uppnås genom kombinationen av ett starkt nationellt försvar, Natomedlemskapet samt DCA-avtalet, inklusive USA:s ”militära närvaro och engagemang för Finlands försvar”. Dessa säkerhetsåtgärder medför att Finland inte kan ”utsättas för militär påtryckning eller rubbas”.
Häkkänen kan ha både fel och rätt.
Häkkänen ser USA som finsk skyddsmakt. Men att luta sig mot stormakten USA som skyddsmakt är komplext och chansartat, särskilt som Finland genom DCA-avtalet öppnar upp det egna territoriet för stormaktens operationer. Det råder knappast någon tvekan om att Finland kommer att utsättas för ”påtryckningar” från USA när det gäller val av taktik och strategi. Så sker redan genom medlemskapet i Nato. Men det bilaterala DCA-avtalet är så mycket mer utlämnade när det gäller det egna landets suveränitet och självbestämmanderätt. USA kan till exempel med finskt territorium som bas driva en högspänningspolitik riktad mot Ryssland, som riskerar Finlands fred och således inte ligger i finskt intresse. Finland vill knappast bli ett nytt Ukraina. Finland kan gå emot den politiken och försöka åberopa vissa fördelaktiga skrivningar i DCA-avtalet. Att stå upp för den hållningen gentemot en stormakt, som man redan släppt in på den egna ”spelplanen” och gjort sig beroende av, kan emellertid bli mycket svårbemästrat. Risken är stor att man inte kan undgå att ”rubbas” på bekostnad av en självständig linje.
Med basering i Finland av amerikansk krigsmateriel och så småningom kanske amerikanska styrkor, bombflyg och fartyg ökar risken för att landet i händelse av krig blir ett prioriterat förstahandsmål.
Häkkänen har rätt i att Finland har ett starkt nationellt försvar. Redan detta är krigsavhållande. Eftersom Finland har ett så slagkraftigt försvar och det knappast råder tvivel om att landet fullt ut skulle försvara sig om det blir attackerat, får en motståndare ta med i kalkylen att Natostater/USA kan komma att bistå landet vid en attack. Detta är dock inte säkert, några bindande säkerhetsgarantier har inte Finland, men även osäkerheten kan verka preventivt, eftersom motståndaren på förhand inte vet hur det hela kommer att utveckla sig. Detta är en fördel, men en osäker sådan. Sverige som inte har något aktningsvärt nationellt försvar befinner sig i ett mycket sämre läge (knappast någon stat bistår en stat som inte har förmåga att försvara sig själv).
Nackdelarna är dock flera. Risken är att Natostater/USA inte kommer eller kommer för sent eller inte kommer med vad som behövs. Risken är vidare att Finland bygger sitt försvar på att sådant bistånd kommer men det sedan uteblir. En annan aspekt är den snärjande effekt länkningen till USA kommer att få beträffande möjligheterna att bedriva självständig finsk diplomati och utrikes- och säkerhetspolitik.
Det finska DCA-avtalet är starkare än det svenska ur suveränitetssynpunkt. Men även det finska öppnar Finland för den tilltänkta skyddsmaktens inflytande och rätt att operera militärt tämligen fritt.
För svensk del är slutsatsen att bygga upp ett eget territorialförsvar och att bara prioritera och delta i militärt samarbete som gynnar försvaret av Sverige.
Läs pressmeddelandet här:
Om tillämpningen av DCA-avtalet kan man läsa här:
Försvarschefer studerade värdlandsstöd i norra Sverige – Försvarsmakten (forsvarsmakten.se)
Försvarsminister Pål Jonson: ”Lagringsmöjligheter på plats under det här året” – Officerstidningen
En viktig milstolpe i försvarssamarbetet med USA – Försvarsmakten (forsvarsmakten.se)
USA vill inte binda sig till att försvara Finlands gräns mot Ryssland – BEVARA ALLIANSFRIHETEN