Professor Kenneth S. Rogoff, Haward, som varit chefsekonom vid Internationella valutafonden, varnar initierat i en artikel för America’s Coming Crash: Will Washington’s Debt Addiction Spark the Next Global Crisis? Den är publicerad i Foreign Affairs, September/October 2025.
Den bild han ger av den amerikanska statens galopperande skuldsättning är inte ny, men inte desto mindre svindlande. Bruttoskulden uppgick då artikeln skrevs till nästan obegripliga $ 37 ”trillion”, och den var grovt sett lika stor som de större avancerade ekonomiernas kombinerade skuld. När den genomsnittliga räntan stiger med en procent så ökar den årliga räntan som regeringen har att utge med $ 370 ”billion”. För det fiskala året 2024 spenderades $ 850 ”billion” på försvar – mer än något annat land - men USA spenderade en än större summa på räntebetalningar, $ 880 ”billion”. Rogoff noterar att per maj 2025 hade alla större kreditratinginstitut nedgraderat USA:s skuldåtaganden och att det bland banker och utländska regeringar med innehav av ”trillion” av USA:s statsskuldobligationer fanns en växande insikt om att landets skattepolitik kan vara på väg att spåra ur.
Tidigare såg det enligt Rogoff ut som om USA kunde leva med och hantera det växande skuldberget:
”For much of the past quarter century, the rest of the world has looked in wonder at the United States’ ability to borrow its way out of trouble. Again and again, under both Democratic and Republican administrations, the government has used debt more vigorously than almost any other country to fight wars, global recessions, pandemics, and financial crises. Even as U.S. public debt rapidly climbed from one plateau to the next—net debt is now nearing 100 percent of national income—creditors at home and abroad showed no signs of debt fatigue. For years after the 2008–9 global financial crisis, interest rates on Treasury debt were ultralow, and a great many economists came to believe that they would remain so into the distant future. Thus, running government deficits—fresh borrowing—seemed a veritable free lunch. Even though debt-to-income levels jumped radically after each crisis, there was no apparent need to save up for the next one. Given the dollar’s reputation as the world’s premier safe and liquid asset, global bond market investors would always be happy to digest another huge pile of dollar debt, especially in a crisis situation in which uncertainty was high and safe assets were in short supply.”
Men skepsisen mot dollarn ökar och räntorna på statsskulden stiger. Trumpadministrationen skyller på Federal Reserve Board, som man försöker underminera eller få kontroll över. Rogoff anser att sådana attacker bara kommer att leda till ökade lånekostnader. Denna självständiga myndighet har till uppgift att hålla inflationen i schack. Men om långivarna inte har tilltro till att den förmår det utan förväntar sig hög inflation kommer de att kräva högre ränta som kompensation för dollarns minskade värde.
Trumpadministrationen har lekt med tankar på att USA skulle ställa in betalningar till utländska centralbanker (Mar-a-Largo Accord) eller lägga en 20-procentig skatt på utvalda utländska investorer. Hittills har det inte blivit något av dessa djärva tankegångar, men det är mycket möjligt eller snarare sannolikt att drastiska åtgärder kommer att aktualiseras.
Som läget nu är anser Rogoff att ”the possibility of a once-in-a-century U.S. debt crisis no longer seems far-fetched.“ Vid den bedömningen tickar han av vissa parametrar: skatteläget som är prekärt, höga räntor, paralyserat politiskt läge samt en kommande chock som överrumplar politikerna. Vad som saknas här är att den sistnämnda faktorn slår till.
Trumpadminstrationens ekonomiska politik är inte orsaken till USA:s skuldproblem, men den har accelererat det. Rogoff går tillbaka till president Reagan för att historiskt belägga framväxten av skulden och visar att under president Biden var skuldsättningen rekordhög. Trump fyller i sin tur löpande på med sex till sju procent av BNP.
Trumpadministrationen har argumenterat mot pessimistiska framtidsprognoser, eftersom man bör räkna med högre tillväxt och åtföljande framtida större skatteintäkter samt lägre räntor. Resonemanget är starkt kopplat till AI utvecklingen, som förväntas ha grundläggande inverkan på ekonomin. Enligt Rogoff är det högst osäkert hur det kommer att bli med detta, åtminstone på medellång sikt.
Rogoff noterar att den amerikanska regeringens svar på pandemin tillförde grovt sett motsvarande 15 procent av BNP till skuldsättningen och att den globala finanskrisen tillförde 30 procent av BNP. En ny chock av detta slag (inklusive till exempel politisk oro eller ett krig) som är i denna storleksordning bör man räkna med inom de närmaste fem till sju åren och frågan blir då om den kan balanseras genom en fantastisk tillväxt.
Med 30-åriga amerikanska statsskuldväxlar i juli i år med en hög ränta nära fem procent framstår Trumpadminstrationens optimistiska bedömningar att det kommer ett kraftigt fall i de långsiktiga räntenivåerna som föga hållbara. Om de ligger kvar på en hög nivå så finns det enligt Rogoff en verklig risk i att fortsätta pressa upp skulden, särskilt som den största krisen i USA:s ekonomi för närvarande är en ”political one”. Rogoff noterar att USA:s skuldsättning under andra världskriget var mycket hög men sjönk sedan snabbt. Och under Koreakriget höjde president Eisenhower skatterna i stället för att huvudsakligen lita till skuldsättning.
Skuldsättningen är inte bara ett problem i USA utan exploderar globalt: den genomsnittliga nettoskuldsättningen-till-BNP i G7 länderna har vuxit från 55 procent 2006 till 95 procent idag och Japan är värre ute än USA med 134 procent. För Italien är den 127 procent, Frankrike 108 procent och USA 98 procent.
Rogoff är givetvis inte ensam om sina varningar som inte heller är nya. Den svenska Riksbanken skriver försiktigt i en rapport den 23 oktober 2025: ”Den amerikanska federala statens skuldkvot är nära historiskt höga nivåer, och flera bedömare menar att utvecklingen inte är långsiktigt hållbar.” Och det svenska Finanspolitiska rådet skriver i sin majrapport 2025: ”Därtill har den amerikanska administrationens utspel sått tvivel både om centralbankens framtida oberoende och om USA står fast vid sina skuldförbindelser. Sammantaget vittnar kombinationen av en svagare dollar och ökade statsskuldsräntor under den senaste turbulensen om att förtroendet för den ekonomiska politiken i USA tagit skada.”
Sverige som inte är med i Rogoffs siffror ligger på en helt annan och mycket låg nivå. En fråga i sammanhanget är bland annat hur satsningarna på försvaret och biståndet till Ukraina kommer att finansieras och påverka skuldsättningen. Därom råder olika uppfattningar. Den försvarsvänlige professorn Lars Calmfors som tidigare ingått i det Finanspolitiska rådet är kritisk till regeringens och oppositionens gemensamma linje att låna upp medlen: “Det borde vara lättare att övertyga väljarna i dag om att vi måste finansiera detta genom skatter och andra omprioriteringar än att skjuta frågan framåt. … Problemet är att man signalerar till väljarna att det här inte behöver kosta i nutid. Då vänjer man väljarna vid att permanenta satsningar kan betalas med lån.” Socialdemokraterna talade först om en beredskapsskatt, men vek sedan ner sig.
Om man så återgår till Rogoffs pessimistiska varningar:
“For too long, the status quo approach in Washington has been to ignore the massive debt problem and hope that a return to miraculous levels of growth and low interest rates will take care of it. But the United States is approaching the point at which the national debt could undermine not only the country’s economic stability but also the things that have sustained its global power for so many decades, including the military spending that it has leveraged in many ways to maintain the dollar’s formidable influence over the global financial system since World War II. Whether in the case of Spain in the sixteenth century, the Netherlands in the seventeenth century, or the United Kingdom in the nineteenth century, no country in modern history has been able to sustain a dominant currency without also being a superpower.”
Hur det kommer att gå kan enligt Rogoff alltjämt vara en öppen fråga även om hans grundsyn framgår rätt klart:
”The United States may avoid a debt crisis, and Trumpian and progressive economists who count on growth dividends ultimately outweighing the interest costs of higher debt may turn out to be right. But the debt policy that both the Republican and the Democratic Parties have engaged in over the first quarter of the twenty-first century amounts to a huge wager on long odds, especially if the country wants to remain a dominant power for the rest of this century and beyond. Given the current trajectory of deficits, it has become much more difficult to sustain the belief that no matter how high U.S. debt gets, it will have no effect on the country’s capacity to fight financial crises, pandemics, climate events, and wars. And it will certainly be a drag on the country’s growth.”
Även om det inte är möjligt att förutsäga hur och när en amerikansk skuldkris kan bryta ut så kan konsekvenserna bli förödande:
”It is impossible to predict how and when a U.S. debt problem may erupt and what the consequences will be: unpalatable austerity, high inflation, financial repression, partial default, or a mix of these. There are strong reasons to assume that inflation will have a pronounced part, as it did during the 1970s. Regardless, a debt crisis will be destabilizing for the United States, the global economy, and the dollar’s reserve status. Left unchecked, it could erode the country’s position in the world.”
Vi lär få se vad Trump kommer att försöka göra åt saken. Kanske ser han fördelar i en ökande inflation? Hans tullpolitik är enligt Rogoff ingen lösning på problemet utan kan få motsatt verkan. Det har talats om att på allvar dra ner på de statliga utgifterna, till exempel de som ”U.S Department of War” hanterar, bland annat genom truppreduktioner i Europa (en symbolisk sådan har inletts i Rumänien), men den lagda försvarsbudgeten innebär en betydande ökning av kostnaderna.
Trump har gått i bräschen för ”The Weaponized World Economy” (titeln på en annan läsvärd artikel i tidskriftsnumret), där man använder ekonomi och teknologi som tvångsmedel genom sanktioner, attacker mot leveranskedjor och åtgärder för exportkontroll för att försöka tvinga igenom sina intressen (men där Kina satte hårt mot hårt). Möjligen testar han att utnyttja denna ”vapenfiering” av ekonomin för att pressa räntenivåer!
“Ferguson’s Law” är en teori enligt vilket en stormakt som spenderar mer på räntebetalningar än på försvar riskerar att upphöra att vara en stormakt. Det skulle alltså röra sig om en brytpunkt där det slår om och kraften i den sammanlagda skuldsättningen tenderar att dra isär stormaktens geopolitiska grepp. USA började bryta mot “Ferguson’s Law” för första gången 2024.
Om dollarn går tillbaka på sikt så är det oklart vad som på allvar skulle kunna växa fram vid dess sida eller till och med i dess ställe. Det är tveksamt om kineserna alls har några sådana ambitioner som går ut på att yuan på sikt skulle ta över i stället för dollarn och – om Peking skulle ha det – så är förutsättningarna inte för handen. Det finns flera aktörer som vill ha ett ord med i laget, bland annat övriga BRICS-stater och EU. Det är möjligt att det kan bli en mer splittrad bild med ökad ”decoupling” från dollarn och en fragmentisering, där EURON tar sin sfärplats, den kinesiska valutan sin och så vidare. Det bör nämnas att Kina alltjämt är en av största innehavarna av amerikanska statens statsskuldobligationer, bara Japan och Storbritannien har större innehav (september 2025).
Lästips:
Foreign Affairs, september/oktober 2025, där utöver de redan nämnda artiklarna även bland annat The New Economic Geography av Adam S. Posen är av intresse.
I boken Our Dollar, Your Problem har Kenneth S. Rogoff utvecklat sin syn på frågeställningarna han tar upp i artikeln.
Hur skulle svensk ekonomi påverkas av en finanspolitisk åtstramning i USA? | Sveriges Riksbank
Svensk finanspolitik 2025.pdf (fpr.se)
Calmfors sågar politikernas miljardlån: ”En bättre chans får man inte” – Dagens PS