Under det kalla kriget var fredlig samexistens ett begrepp som användes för att beteckna ordningen i världen. Numera hör man sällan referenser till det. De nuvarande dominerande globala kraftfälten drar åt andra håll; mot allt skarpare konkurrens och hårdare konflikter. Det är där vi befinner oss nu, då det politiskt och ekonomiskt hårt ansatta Förenta nationerna snart ska utse en ny generalsekreterare.
Processen för att utnämna FN:s nästa generalsekreterare, som ska ta över då António Guterres avgår den 31 december 2026, har inletts. Sju kandidater är för närvarande aktuella, flertalet med tidigare koppling till FN.
Enligt artikel 97 i FN-stadgan utses generalsekreteraren av generalförsamlingen på förslag av säkerhetsrådet. Det kan uppenbarligen bli fråga om grannlaga förhandlingar och taktiserande i säkerhetsrådet. Vetorätten kan komma att utnyttjas av någon av de fem vetostaterna för att få bort kandidater, som en eller flera av dem inte kan leva med. Det behövs nio röster (av 15) för att få fram en kandidat i säkerhetsrådet och att ingen lägger in ett veto. Washingtons favorit torde vara Rafael Grossi, som är chef för IAEA och i högsta grad har varit involverad i hanteringen av detta FN-organs stridiga relationer till Iran. Åtminstone Ryssland torde komma att gå emot honom. De nordiska staterna verkar ha siktet inställt på att en av de kvinnliga kandidaterna ska utses. Helsingfors har samtidigt ett eget projekt i och med att Finland verkar för att få in en ledamot av rådet.
Det finns naturligtvis stora förhoppningar om att den kommande generalsekreteraren ska kunna bli en förnyare, som med orubblig integritet och fast förankring i FN-stadgans grundläggande principer kan bidra till att återupprätta respekten för Förenta nationerna som samlande forum för all världens nationer och samtidigt vinna brett och konkret stöd för att återställa organisationens helt avgörande uppgift ”att rädda kommande släktled undan krigets gissel”.
António Guterres har under sina snart tio år på posten som generalsekreterare försökt att stå upp för FN-stadgan. Det har varit en otacksam uppgift i en tid då respekten för våldsförbudet hos stormakter som USA och Ryssland tunnats ut och även helt negligerats. Den kritik som riktats mot Guterres för att FN under hans ämbetsperiod marginaliserats och satts åt sidan, när det gäller diplomati och medling, kommer historikerna att belysa. Detta gäller bland annat i vilken utsträckning han förmått att ta till vara möjligheterna att stödja sig på och främja allianser mellan FN:s breda vänkrets, framför allt den överväldigande majoriteten av mindre och medelstora stater, och inte minst staterna i den globala södern.
Men kritiken mot Guterres är knappast välgrundad. Generalsekreteraren har med nödvändighet varit försiktig, omgiven som han har varit av stormakter, vars hänsynslöshet och opålitlighet visat sig gång på gång. Det är snarare de dominerande stormakterna med USA i spetsen, som försvårat eller till och med omöjliggjort för FN att effektivt förebygga och lösa konflikter, när den lagbundna internationella världsordningen, som FN-stadgan utgör, undermineras eller inte ens känns vid. Till bilden hör att den breda krets av stater som i grunden står bakom FN knappast förmått att demonstrera den samlande styrka som hade behövts.
António Guterres varnade då han talade vid öppnandet av FN:s generalförsamlings åttioförsta session (8/9) för de hot som FN-systemet nu står inför:
”In these tumultuous times, the global problem-solving system is more crucial than ever. We face conflicts, divisions and a risk of nuclear escalation. … International law and human rights — the core of our Organization — are too often flouted with impunity. And geopolitical mistrust and suspicion continue to block the effective solutions we need — and erode people’s faith in the possibilities of global cooperation.”
Under Guterres ämbetsperiod har det skett en succesiv erodering av den lagbaserade internationella ordningen. Den ”nya ordning” som träder fram har inte tydliga konturer utan framstår som instabil med osäkra allianser och antagonistiskt färgade skiljelinjer och tendenser. Det är svårt att här se framväxten av ett maktbalanserande centra för att överbrygga motsättningar. Som Guterres framhåller befinner vi oss i en farlig period där krigen verkar bli längre. De militära konfrontationerna åtföljs av ekonomiska sanktioner och handelskrig. Tillgången till energi, råvaror och födoämnen görs till vapen. Rivaliteten mellan stormakterna fördjupas.
Regeringen understryker gång på gång Sveriges stöd för FN. När det gäller konkreta ställningstaganden har regeringen dock svajat betänkligt (Venezuela och Iran). Nu liksom tidigare gäller det för framför allt de mindre och mellanstora staterna att samla bredast möjliga allianser för att värna FN-systemet och FN-stadgans grundläggande principer, där stöd även från mäktigare stater ibland kan påräknas. Sverige borde bidra till detta.