Enfaldig determinism – ingen bortre parentes

Anders Björnsson

Ett argument för svenskt Nato-medlemskap var, att vi inte kunde trygga vår nationella säkerhet på egen hand. Vi måste kalla in andra. Den nu förlegade Hultqvist-linjen formaliserade transatlantiska och andra länkar (”samarbeten med andra”). Med ett Nato-medlemskap förespeglades garantier för broderlig hjälp enligt Nato-föredragets artikel fem. Det låg mycket av önsketänkande i allt detta.

Nu framträder så officiella representanter för det militära etablissemanget i Sverige och förklarar, att vårt land som Nato-medlem kommer att garantera andras säkerhet – i Östersjön, Baltikum och Arktis. De går därmed mycket längre än 2009 års så kallade solidaritetsförklaring. Här utdelas recept för en militär anfallsorganisation, som inte sätter Sveriges försvar och säkerhet i främsta rummet. Inriktningen blir primärt offensiv, inte defensiv. Är det rimligt att spela bort Sveriges nationella resurser på detta sätt?

Våra krig måste föras utanför landets gränser, påstår således kommendören Per Edling såsom en självklarhet på Kungl. Krigsvetenskapsakademiens blogg. Han påstår vidare, att ”den pågående säkerhetspolitiska och militärgeografiska utvecklingen nästan per automatik leder till en offensivare svensk strategi. För att kunna möta kraven från Nato och det nya operationsområdet krävs en kombination av ett starkt skalförsvar och rörliga samt stryktåliga anfallsförband i alla domäner, men också att vårt sätt att slåss och vår vilja att på allvar delta i ett kollektivt försvar måste utvecklas i samma takt som ny materiel tillförs.”

Här finns inte en antydan om försvarskamp på eget territorium. Vem ska ta hand om den? Varför måste vi annonsera, att vi är beredda att anfalla i ”i alla domäner”? Här rör det sig om ”automatiska” processer, enligt Edling, vilka det blivande Nato-landet Sverige tydligen inte kan påverka. Vilken enfaldig determinism! Innebörden är, att vi alltid måste göra, som andra säger. Vad som framskymtar är en ny typ av insatsförsvar, utlöst när starkare makter –”kraven från Nato” – så påkallar. Hur mycket kan alltså Nato kräva av Sverige i fråga om försvarsplanering och militära dispositioner?

Detta är givetvis frågor, som borde ha skärskådats mycket noga under en väl tilltagen analystid. Istället kom svenska regeringens förhastade beslut om att inge en medlemsansökan. Därmed sattes punkt för all vidare diskussion. Men ångern har ingen bortre parentes.