Storbritannien och Frankrike började mot slutet av 1939 att laborera med planer för ett militärt ingripande i Skandinavien, som inte uteslöt en kränkning av norsk och svensk neutralitet. Siktet var inställt på att få stopp på den svenska järnmalmsexporten till Tyskland, men även på att dra in Sverige och Norge i världskriget. Det var tänkt att krigsskådeplatsen skulle utvidgas norrut. De två allierade övervägde olika tänkbara framstötar för att uppnå målen. De var inte alltid överens och det fanns motsättningar även inom statsledningarna, som bland annat handlade om i vad mån man skulle fästa vikt vid de nordiska småstaternas folkrättsliga neutralitet eller köra över den. De fick räkna med att USA som alltjämt var neutralt i kriget och som de allierade behövde hålla sig väl med kunde ställa sig kritiskt till övergrepp på mindre stater och flagranta kränkningar av den internationella rättsordningen. Den blivande premiärministern Winston Churchill drev en aggressiv linje inriktad på att provocera tyskarna till krigsföring i norr. Han hade en hänsynslös syn på de mindre neutrala staternas rättigheter.
Flera spelöppningar var på tal. Ett alternativ var minläggning av norskt territorialvatten för att förhindra leverans av svensk järnmalm via det isfria Narvik till Tyskland, medan den frusna hamnen i Luleå inte kunde användas. Ett annat var sänkning av fartyg eller bombning för att blockera inloppet till Luleå.
Inte minst fransmännen var angelägna om att öppna en front mot tyskarna i norr för att om möjligt hålla kriget borta från det egna territoriet så länge det bara gick.
I och med Sovjetunionens överfall på Finland 1939 uteslöts landet ur Nationernas förbund. De allierade såg här att en möjlighet öppnade sig. En plan togs fram, som innebar att de allierade skulle utnyttja förbundets uppmaning till medlemsstaterna att komma till Finlands hjälp. Tanken var att västmakterna skulle låtsas hörsamma denna vädjan genom att sända en betydande truppstyrka till Finland. Den allierade hjälpexpeditionen skulle först skickas till Narvik. Därifrån skulle den fortsätta längs den svenska järnvägsmalmbanan till Luleå. Väl framkommen till de svenska malmfälten vid Gällivare skulle den allierade hjälpexpeditionen lägga beslag på gruvorna och förstöra anläggningarna. Att det därefter skulle bli möjligt att skicka annat än en symbolisk styrka vidare till Finland var inte sannolikt. Det handlade i grund och botten om att ockupera de svenska gruvorna. Talet om att hjälpa Finland ingick i syfte att få till stånd ett smidigt norskt och svenskt tillmötesgående.
I den svenska statsledningen klarnade under hand vad den allierade politiken gick ut på: ”I should have thought that the British government had the fate of a sufficient number of smaller states on their conscience as it was”. Detta framförde kabinettsekreteraren Erik Boheman till ett brittiskt sändebud i protest mot planerna på en minering av norska vatten, något som hela tiden fanns med i övervägandena och drevs med kraft av Churchill. Boheman hade naturligtvis i åtanke Polen, som Frankrike och Storbritannien hade övergivit trots att de allierade hade utställt närmast ovillkorliga försvarsgarantier, och Tjeckoslovakien, som man hade utlämnat åt sitt öde.
General Edmund Ironside var ansvarig för den expedition av hjälptrupper, som Storbritannien och Frankrike hade gett till känna skulle bistå Finland i dess försvarskamp under Vinterkriget. Enligt dennes stabschef, Roderick Macleod, hade Ironside anförtrott honom att de brittiska trupper som tog sig fram till Finland via linjen Narvik – Kiruna skulle hålla sig kvar nära gränsen till Sverige” so as to avoid coming too close to the Russians”.
Detta stämde ju inte alls med den bild man hade gett sken av. Var inte avsikten att hjälpa Finland militärt? Så var det uppenbarligen inte. Att undvika stridskontakt med ryssarna var logiskt, eftersom det verkliga syftet med operationen var att ta kontroll över den svenska malmen. Det fanns ingen anledning att riskera att brittiska styrkor kom i strid med sovjetiska.
En intervention i Lappland från västmakternas sida, som hotade den svenska exporten av järnmalm till Tyskland, skulle mer eller mindre automatiskt ha lett till en tysk intervention i Sverige. Det var viktigt för britterna att hinna först till gruvorna i Gällivare och Kiruna. Västmakterna såg också fördelar med att Sverige blev till en krigsskådeplats. Detta skulle kräva tyska förband och skjuta upp att krigshandlingar inleddes på västfronten mellan Tyskland och Frankrike. Det fanns diffusa planer på att västmakterna skulle kunna ge Sverige och Norge stöd i en sådan omfattning, att de kunde binda och möjligen nöta på tyska stridskrafter under en period. Sverige skulle utnyttjas som en framskjuten front, och genom att säga ja till hjälpexpeditionen automatiskt involveras i de allierades krigsplaner mot Tyskland.
När beslutet om ”hjälpexpeditionen” till Finland hade tagits i början av 1940 konstaterade Ironside i dagboken att de allierades styrkor skulle ta sig fram via järnvägen från Narvik till Sverige och säkra ”… Gällivare and Boden. We must remain quite cynical about anything except stopping the iron-ore.”
Hela upplägget var cyniskt så det förslår. Den 9 februari 1940 antecknade Ironside:
“I keep wondering if we have any chance in real fact of getting into Gällivare. I cannot believe that all the world doesn´t know that we now are making preparations. My only hope is that we are not considered brutal enough to think of seizing the property of other people in the same way as Germans do. Or that we may not be considered subtle enough to camouflage action against iron-ore under help to Finland.”
Ironside var uppenbarligen belåten med sin egen slughet, som tycktes imponera på honom själv. Han räknade med att kunna förvåna omvärlden ordentligt:
”Everybody knows that we are preparing, but I am hoping that it is put down to Finland and that the method of our approach is not known.”
Var både militärer och politiker överens om det skådespel som Ironside såg framför sig, nämligen att förbereda en militär insats på östfronten som egentligen aldrig skulle bli av då all kraft skulle gå till operationer i Sverige och Norge och strider om de svenska malmfälten? Enligt professor Krister Wahlbäcks talar mycket för att det vara fråga om ett medvetet dubbelspel i tyst samförstånd mellan den militära ledningen och krigskabinettet. Det gällde att i det längsta visa upp en lämplig fasad utåt.
Pinsamt nog frågade finnarna om de allierade kunde sända 50 000 soldater och 100 bombplan till Finland. Det fanns det ingen möjlighet till och britterna vill inte lova något man inte kunde hålla. Fransmännen hade inga sådana skrupler utan lovade utan mycket till täckning 50 000 man. Det blev i praktiken inget av detta.
I Stockholm insåg man att de brittiska planerna, om de fullföljdes, skulle driva Sverige in i kriget mellan västmakterna och Tyskland.
Från allierat håll hade man tänkt sig dels att Sverige och Norge skulle godvilligt acceptera att allierade styrkor på väg till Finland (men i realiteten till malmfälten) fick transitera genom länderna, dels att Finland skulle kalla på militär allierad hjälp (för att det skulle se snyggt ut på pappret). Ingen av dessa förutsättningar uppfylldes.
Sverige och Norge nekade konsekvent att medge de västallierade tillstånd till trupptransporter genom sina territorier. En hätsk stämning piskades upp mot Sverige, särskilt i Frankrike, men även i London var tongångarna fientliga. Det ingick i de allierades planer att Sverige skulle utsättas för ett enormt tryck, om Stockholm valde att förhindra att allierad hjälp kunde ta sig fram till Finland. Men Sverige gick inte på dessa försök till isolering och allierade finter.
När finnarna beslöt att inte kalla på allierad hjälp skyllde Helsingfors officiellt på Sveriges och Norges vägran att tillåta passage, men internt i ledningen fanns det en växande skepsis mot att allierad hjälp verkligen var att räkna med. De osannolika förhoppningarna om västmaktsstöd fördröjde det nödvändiga fredsslutet med Moskva och gjorde inte fredsvillkoren gynnsammare utan ledde till många tusen tillkommande stupade och sårade.
Moskvafreden tog loven av den stora allierade planen. Talet om att komma till Finlands hjälp hade slutat som ett fiasko. Möjligheterna att utnyttja Vinterkriget för att legitimera en ockupation av de svenska malmfälten hade underminerats. Sverige hade fört en rak linje. Sveriges övergripande mål var obestridligen att bevara landets neutralitet och fred. Det helt grundläggande var att inte bli indraget i stormaktskriget. Sverige lyckades med detta och bevarade sin självständighet.
Kan man lära sig något av denna historia med den falska allierade ”hjälpexpeditionen”, som ligger mycket långt tillbaka i tiden? Historiska analogier är kinkiga saker.
Men en sak står sig nog. Stormakter och mellanstora makter som dagens Frankrike och Storbritannien är som förr ytterst styrda av egna nationella intressen. En mindre stat bör i förhållande till sådana makter inte bygga sin politik på tillit, som inte är baserad på en kylig kalkyl av realpolitiska intressen, utan i stället mer knyter an till föreställningar om gemensamma värden och delvis tycks gå på känsla. Stormaktspolitiken är som tidigare alltför ofta färgad av ideologiska fasader, trolöshet, hänsynslöshet, cynism samt även brutalitet när så anses tjänligt.
Som tidigare gäller det för Sverige att ta tillvara de egna krafterna för att bevara självständigheten. I detta ingår som grundläggande att bygga ett territorialförsvar värt namnet.
Lästips:
John Colville, The Fringes of Power, W W Norton & Company 1986
Thomas Munch-Petersen, The Strategy of the Phoney War, Militärhistoriska förlaget 1981
Krister Wahlbäck, Finlandsfrågan i svensk politik 1937 – 1940, Nordstedts 1964, och artikeln Gunthers tystnad och Ironsides list i Festskrift till Alf W Johansson, Hjalmarsson & Högberg 2000
Alf W Johansson, artikeln Mineringar och ”hjälpexpeditioner” i samlingsverket Urladdning, Probus 1990
Hannu Rautkallio, Wallenberg och Finland, Förlaget 2025