Kapten Andreas Braw skriver på Militär Debatt om utnötning och manöver som övergripande doktrinära inriktningar. Först förs resonemangen tämligen abstrakt, men det blir särskilt intressant när han närmar sig dagens verklighet med en ytterst skör ”fältarmé” med sina ”krigsförband”, som i sin tunnhet mer framstår som för expeditionskårsinsatser i utlandet utformade enheter.
Braw skriver:
”Den fältarmé som vi i nuläget kan mönstra består nästan enbart av anfallsförband. Artilleriet är svagt, vilket gör att konstant rörelse blir nödvändigt. Men även logistiken är underdimensionerad, vilket innebär mycket kort uthållighet. Det finns inte förband som kan befästa tagen terräng. Men det finns inte heller resurser som kan skapa tillräcklig utnötning för att möjliggöra manöver ens på gårdagens stridsfält.”
Denna svaga armé utan bredd, uthållighet och djup leder enligt Braw till ”slutsatsen att vi måste utkämpa ett extremt rörligt krig under extremt kort tid för att kunna nyttja vår fältarmés uppenbara förtjänster på ett adekvat sätt. Problemet är att krig varken tenderar att bli särskilt korta eller särskilt rörliga. Dessutom får man sällan det krig man önskat sig.”
Som Braw klargör går det hela inte ihop. Han blir tvungen ställa den underförstådda frågan:
”… om vår fältarmé enbart ska nyttjas under ett begränsat tidsfönster då den ultrarörliga striden är möjlig – då måste någon annan med mycket större resurser stå för en lång och skoningslös utnötning för att möjliggöra det. Vad händer när en armé enbart bestående av anfallsförband kulminerar? Vem tar vid och löser av pansarförbanden? Ska de gräva ner sig och försvara sig? Är de bra på det, är det rätt användning av de förbanden, av de resurserna? Finns resurser, eller ens kompetens, för att stödja ett sånt försvar?”
Braw besvarar inte frågan vem, om någon över huvud taget, kan bistå oss med dessa efterfrågade ”mycket större resurser”. Natostyrkor? Det tycks inte vara något att lättvindigt räkna med?
Braw konkluderar:
”Fältarméns nuvarande utformning är extrem i en historisk kontext. Dess design är vass, men mycket skör, vilket gör att den inte klarar av att nötas ut – den är därmed även olämplig för manöverkrig. Den kan inte skapa förutsättningar för genombrott eftersom den saknar resurser för att nöta ut och luckra upp fienden. Och om den trots detta skulle uppnå ett genombrott kommer det snabbt att kulminera på grund av underdimensionerat underhåll och brist på reserver. Den terräng man då har tagit saknar vi förband för att försvara, såvida inte våra kulminerade anfallsförband ska förbrukas i en improviserad försvarsstrid.”
Detta är pessimistiska, men tyvärr inte ogrundade förutsägelser om ett försvar som åtminstone när det gäller arméstridskrafterna inte hänger ihop utan saknar uthållig strategi.
Braw vill se krig i ett längre perspektiv och att vi inte utformar vår armé för att utkämpa enstaka strider eller slag: ”Den behöver klara att förlora strider och slag, bli utnött, förlora personal och materiel, kulminera och resa sig igen, härda ut under månader i underläge medan nya styrkor byggs upp. Den måste kunna försörjas under månader och säkerligen år i fält, med diesel och vatten och materiel och manskap. Den måste kunna minimera sina förluster genom att sänka ambitionen under långa perioder för att kunna arbeta i intervaller.”
I detta ligger det en hel del när armén ska byggas och ges inriktning. Då behöver de strategiska utgångspunkterna ligga rätt och vara tydliga. Varför inte börja med ett territorialförsvar för hela landet som bas!
Läs artikeln:
https://militardebatt.com/2026/08/28/drommen-om-det-korta-kriget/