Försvarsmaktens övergripande militära strategidokument är Militärstrategisk doktrin (MSD), som fastställdes av ÖB 2022 då Sverige var på väg in i Nato, men ännu inte hade blivit medlem. Det styrdokumentet kompletteras av Doktrin för gemensamma operationer (DGO), som fastställdes av ÖB 2020.
Vi har diskuterat och kritiserat dessa doktriner på den här sajten (se nedan). I dessa Försvarsmaktens dokument återfinns ingen ambition att rikta in Sveriges försvar på ett territorialförsvar av hela landet. De återspeglar därmed den hållning som varit rådande inom statsledningen under lång tid.
Sverige är numera medlem av Nato. Har detta faktum satt sina spår i doktrindokumenten?
Som en bakgrund är det av intresse att belysa hur Försvarsmaktens uppgift formuleras i den instruktion för myndigheten som gällt och den som nu gäller.
Instruktionen för Försvarsmakten hade en helt adekvat lydelse i den version som utfärdades 2000. Det var klara besked som gavs:
1 § Grunden för Försvarsmaktens verksamhet skall vara förmågan till väpnad strid.
2 § Försvarsmakten skall kunna försvara Sverige mot väpnat angrepp var det än kommer ifrån. Hela Sverige skall kunna försvaras.
Försvarsmakten skall hävda Sveriges territoriella integritet.
Därefter har man laborerat med skrivningarna och luckrat upp den tydliga kärnan i försvarets uppgifter för att 2024 helt omformulera instruktionen i Natokontext:
1 § Försvarsmaktens huvuduppgift är att försvara Sverige och allierade stater mot ett väpnat angrepp med utgångspunkt i det kollektiva försvaret inom Nato.
2 § Försvarsmakten ska främja Sveriges säkerhet och hävda Sveriges territoriella integritet. Myndigheten ska ha förmåga att värna Sveriges suveräna rättigheter och svenska intressen samt att förebygga och hantera konflikter och krig såväl nationellt som internationellt.
Försvarsmakten ska kunna bidra till att hävda allierade staters territoriella integritet.
Försvarsmakten ska kunna utföra sina uppgifter självständigt och i samverkan med andra myndigheter, stater och organisationer.
Försvaret av Sverige jämställs här med försvaret av allierade stater och utgångspunkten är det ska ske genom det kollektiva försvaret inom Nato. Den tydliga grund för försvaret som slogs fast 2000 har eroderats till förmån för ett mål som inte har försvaret av det egna landet som ”huvuduppgiften”.
Hur förhåller det sig då med doktrinerna MSD 22 och DGO 20? Har de ”uppdaterats” till Natokontext? Den frågan tas upp i en intervju som helt nyligen publicerades i Officerstidningen med
kapten John Nisser, som disputerat med avhandlingen Implementing Military Doctrine.
”Nu när Sverige blivit medlem i Nato, hur kommer det att påverka våra doktriner?
Det korta svaret är att det vet vi inte, men arbetet med anpassningen till Natodoktrin är inlett. När Michael Claesson var chef för Försvarsstaben beslutade han att vi i första hand ska ta Natodoktrin och i andra hand göra nationella tillägg i dem. Typ en liten ruta där det står att så här gör vi i Sverige. Först i tredje hand ska vi ha egna doktriner. Det ser alltså ut som att vi går mot en avveckling av svensk doktrin, men hur det här ska omsättas återstår att se. Först måste vi analysera vad vi behöver ha kvar av det som är vårt och när vi kan ta Natos doktrin fullt ut.”
Detta är illavarslande. Michael Claesson är numera Sveriges ÖB. Under hans ledarskap har Försvarsmaktens inriktning på rent nationellt försvar varit blygsam och svenska styrkor ur marinen, flygvapnet och armén har ställts till Natos disposition i bland annat Lettland, Polen och Finland (i det senare fallet är utfästelsen gjord men inte verkställd än). Och detta verkar bara vara början. Sverige förblir ett militärt vakuum och det blir inte bättre av att våra fåtaliga styrkor disponeras för sådana insatser.
Kapten Nisser följer upp svaret på frågan:
”Jag skulle inte bli förvånad om militärstrategisk doktrin och kanske de taktiska reglementena kommer att leva kvar på något vis. Vi kommer nog fortfarande vilja ha någon form av nationell inriktning på hur vi ska göra.”
Hur det blir med det återstår att se. Doktrinerna återspeglar statsledningens inriktning på politiken och i den kretsen och det dominerande militärpolitiska etablissemanget i övrigt är tendensen att vi går ”all-in” i Nato, på motsvarande sätt som dessa kretsar för något decennium sedan helt obegripligt fick för sig att allt skulle inriktas på internationella insatser (”Sverige försvaras bäst i Afghanistan”).
Den senare vanvettiga linjen belyses för övrigt av Nissers svar på en annan fråga:
”Kan du ge något exempel på när Försvarsmakten inte följt doktrinen?
Vid tiden efter Rysslands annektering av Krim 2014 upplevde jag att det uppstod en slags konflikt inom Försvarsmakten. Vi hade en praktik som handlade väldigt mycket om att förbereda oss för Afghanistan och sedan Mali, men vi hade en strategisk inriktning som föreskrev en återgång till nationellt försvar. Det blev utgångspunkten för min forskning. Doktrinen säger nationellt försvar, men vi fortsätter att förbereda oss för utlandstjänst. Hur hänger det ihop?”
Ja, det talades en hel del om nationellt försvar under en period men det blev inte så mycket av det i praktiken. Statsledningen hängde i det längsta kvar med svenska kontingenter i Afghanistan och Mali tills de amerikanska respektive franska styrkorna drevs ut ur dessa stater. En nyttig erfarenhet att dra bestående lärdom av – vill man gärna tro.
Det är den inriktning på försvaret som fastställdes enligt instruktionen från 2000 som behöver återställas. Ett medlemskap i Nato hindrar inte det. Vill man väva in Natoaspekten kan den tas med som ett möjligt men osäkert komplement till det egna försvaret som kärna.
Läs mer om doktriner och reglementen här:
Nato-medlemskap – paradigmskifte för det svenska försvaret, kkrva.se – BEVARA ALLIANSFRIHETEN
Militärstrategisk doktrin i väntan på Nato – BEVARA ALLIANSFRIHETEN
Arbetet med anpassningen till Nato-doktrin är inlett. Officerstidningen.se