Förberedelser för att ta DCA-avtalet i bruk pågår nu enligt uppgifter i Officerstidningen. De 17 militärbaser som USA ges rätt att använda skall även kunna nyttjas för förhandslagring av krigsmateriel. Amerikansk militär diskuterar i Stuttgart med svenska om förhandslagringen:
”Just nu diskuterar vi med amerikanerna om olika möjligheter att förhandslagra förnödenheter som ammunition och drivmedel, som vi vet förbrukas i stora mängder. När vi fått ner det på pränt kan vi börja vidta de praktiska förberedelserna för att få allt på plats, säger generalmajor Stefan Sandborg, före detta Rikshemvärnschef som sedan drygt två år är chef för Försvarsstabens stödenhet.”
DCA-avtalet skiljer sig från avtalet om Värdlandstöd (som främst syftar till att ta emot Natostyrkor) genom att förhandslagring möjliggörs utan särskilt svenskt medgivande.
Tidningen understryker att USA har i avtalet åtagit sig att i förväg informera svenska myndigheter om vilken typ och mängd av materiel som de amerikanska styrkorna tänker transportera eller förhandslagra på svenskt territorium samt när och hur materiel ska levereras.
Jämförelse görs med Norge där USA sedan1970-talet förhandslagrat krigsmateriel och förnödenheter och där norsk personal haft hand om lagren och skött underhållet av utrustningen – samt att Norge och USA delat lika på kostnaderna.
Om den modellen kommer att införas vid förhandslagring i Sverige vet vi inte idag. De eventuella riskerna med att Sverige har amerikansk krigsmateriel lagrat på sitt territorium tas inte upp i artikeln. Man skriver att tanken med DCA-avtalet är, enligt den svenska regeringen, att det ska minska riskerna för ett väpnat angrepp mot Sverige genom att ge en avskräckande signal till Ryssland.
Andra bedömare har pekat på att DCA-avtalet kan få den motsatta effekten, nämligen att DCA-baserna vid en säkerhetspolitisk kris eller vid krig kan bli förstahandsmål för en angripare.
Vad USA kan komma att använda baserna till och hur de kan komma att användas bestämt ytterst av vad USA bedömer är i linje med sina egna nationella intressen. Det framstår därför som naivt då Stefan Sandborg säger att förhandslagringen skall tjäna oss:
”Vi tittar fortfarande på vilken sorts förhandslagring som ger bäst effekt i Sverige.”
Diskuterar Sverige med USA om förhandslagring skall vi hävda att materiel skall vara till för Sveriges försvar vid ett angrepp samtidigt som man måste ha klart för sig att det är USA som styr över användningen.
Till exempel har förhandslagrat materiel på baserna i Norge använts för att sättas in i krigen i Afghanistan och Irak.
Sverige kan vid tveksamhet om syftet med baserna stödja sig på de inledande skrivningarna i DCA-avtalet där det står att avtalet bygger på Sveriges samtycke och på full respekt för svensk suveränitet, svensk lagstiftning och internationella förpliktelser, inklusive vad gäller lagring av vissa typer av vapen på svenskt territorium och att samarbetet skall ske i enlighet med folkrätten.
Hur långt dessa principer gäller vid en säkerhetspolitisk kris är en öppen fråga men för svensk del måste självbestämmanderätten hävdas så långt det är möjligt.
Den norska regeringen har till skillnad från den svenska i sitt DCA-avtal infört ensidiga förbehåll som understryker norsk suveränitet och som tar upp förbudet mot att i fredstid införa kärnvapen på norskt territorium. USA har dock inte accepterat förbehållen då man deklarerat att om de står strid med amerikanska säkerhetsintressen så går dessa före.
De fyra nordiska staterna har träffat DCA-avtal med USA. När de vill hävda det egna landets suveränitet mot stormakten har de onekligen en hel del att samarbeta om.