Alliansfrihet är att inte inordna sig under någon stormakt eller något maktblock. Och neutralitet är att stå utanför ett krig mellan sådana –och neutralitetspolitik en strävan att stå utanför – om man inte blir angripen.
Neutraliteten sätts givetvis också ur spel, om man själv går till angrepp. Alliansfriheten syftar till att ett sådant fall inte ska inträffa.
Den som ingår i en militärpakt, som Nato, har små möjligheter att skonas eller att förhålla sig passiv, om pakten blir part i ett krig mellan stormakter. En liten stat i gränssnittet mellan stormaktsintressen gör klokt i att inte försätta sig i en sådan situation.
Att småstaten inte bör lägga sig i stormaktspolitiken är konventionell geostrategisk visdom. Detta betyder inte, att den lilla staten, dess ledare och medborgare är indifferenta till vad som har utlöst krigshandlingar eller att de skulle vara likgiltiga till den samhällsordning som råder i olika stater. […]
Därför är plakatpolitik – som feminism, demokrati och mänskliga rättigheter, värden som kan tolkas på många olika, ibland varandra motstridiga sätt – ingen bra grund för utrikes relationer. I bästa fall är de blott ytfenomen; i värsta fall krigsframkallande. Var sak på sin plats! Läs artikel