Vi har tidigare på den här sajten behandlat regeringens förslag ”En tydlig beslutsordning för deltagande i Natos samlade verksamhet för avskräckning och försvar”, som vi ställt oss negativa till. Majoriteten av riksdagspartierna har gått på regeringens linje. Frågan har nu diskuterats i riksdagen. Vi redovisar nedan utskottsordförande Peter Hultqvists plädering för förslaget, Vänsterpartiets avvisande inställning samt Miljöpartiets och Centerpartiets ifrågasättande av vissa delar av förslaget. Riksdagens majoritet ställde sig vid omröstning bakom förslaget, som träder i kraft den 1 december 2025 och utvidgar regeringens makt på riksdagens bekostnad. Att ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare”, som det står på riksdagen hemsida, har därmed fått sig en allvarlig törn.
Vår kommentar till förslaget kan läsas här:
Debatten i dess helhet återges här:
Nedan återges de viktigaste inläggen från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet samt Miljöpartiet:
Peter Hultqvist (S):
Sverige ska kontinuerligt bidra till Natos verksamhet för avskräckning, men vi måste också reglera hur detta ska gå till. Huvudregeln ska självklart vara att det är riksdagen som varje år beslutar om den kommande planerade verksamheten i ett ettårsperspektiv. Det gäller särskilda operationer och annan aktivitet, och det gäller olika typer av markeringar och övningsverksamhet.
Om det uppstår särskilda situationer, att det med kort varsel uppstår särskilda behov där vi inte utan dröjsmål måste agera, och det finns risk att de innebär men för svenska intressen, måste regeringen också ha möjligheter att under de omständigheterna vidta åtgärder. Det kan vara åtgärder där vi bidrar med svensk trupp upp till 500 personer, och totalt högst 1 000 personer får tjänstgöra samtidigt. Mandatet kan gälla i högst 90 dagar, och det ska gälla för behov som uppstår med kort varsel. Det kan handla om olika åtgärder som anses nödvändiga inom ramen för alliansen. Här måste det finnas ett flexibelt synsätt på vad det kan vara, men det måste också finnas starka skäl för att det ska handla om kort varsel.
Vidare finns ett förslag om att sätta in högst 1 000 personer begränsat i tid till 60 dagar. Det handlar om formuleringen men för angelägna svenska intressen. I praktiken handlar det om att avvärja ett hotfullt läge för Sverige, det vill säga hot mot rikets säkerhet. Det ska vara fråga om en situation där vi direkt står mot en fiende eller antagonist, och det är rimligt att regeringen i de sammanhangen ges den flexibilitet som gör det möjligt att agera snabbt.
Vi är från vår sida beredda att stödja det regelverket. Varje regering som hanterar dessa frågor måste vara tydlig och klar med att man i alla lägen förstår behovet av förankring i riksdagen. Jag är övertygad om att man i sådana lägen, oavsett vem som sitter vid makten, är angelägen om att föra resonemang med de olika partierna i riksdagen. Men beroende på hur läget utvecklar sig kan det vara viktigt att ha en viss flexibilitet så att man kan fatta snabba och omedelbara beslut. Vi måste komma ihåg att huvudregeln är att riksdagsbeslut krävs för att avsätta en svensk väpnad styrka till den typen av operationer.
Vi måste också i grunden förstå att det säkerhetspolitiska läget är så pass radikalt förändrat mot hur det var en gång i tiden. En helt annan typ av tänkande krävs i dag än tidigare. Därför är det rimligt att vi förändrar regelverk. Natomedlemskapet i sig är en stor förändring, och det vi nu diskuterar handlar om hur vi ska disponera svenska resurser inom ramen för den allians Sverige är medlem i.
Jag yrkar bifall till förslaget i föreliggande betänkande.
Hanna Gunnarsson (V):
Enligt dagens lagstiftning är det alltid riksdagen, Sveriges högsta beslutande organ, som fattar beslut om att Sverige ska skicka väpnad militär trupp utomlands. Denna ordning finns av flera anledningar. Sådana beslut ska inte fattas lättvindigt, och beslutet ska kunna debatteras öppet innan det fattas.
Att skicka svenska soldater på uppdrag utomlands innebär alltid risker, ibland ganska stora risker. Svenska soldater har genom historien varit på många svåra uppdrag ute i världen, i områden där det har varit krig. Det är därför rimligt att det är Sveriges folkvalda riksdagsledamöter som fattar de här stora och riskfyllda besluten.
Huvudregeln är densamma även efter den här lagstiftningsändringen: Det ska vara riksdagen som fattar besluten när det gäller planerade eller långsiktiga insatser. Vi tycker såklart att det är bra att den huvudregeln ligger fast.
Regeringen har dock under lång tid sedan Sverige gick med i Nato pratat om att man vill ge sig själv möjligheten att fatta beslut på egen hand just om att skicka soldater på Natouppdrag utomlands, utan att behöva gå via riksdagen. Argumentet har varit att det finns insatser inom Nato som det behöver fattas beslut om mycket snabbt och under stor sekretess. Regeringen anser att riksdagen inte kan göra det.
Regeringen sätter en gräns för både tid och antal soldater när det gäller insatser som man ska fatta egna beslut om: 60–90 dagar och 500–1 000 soldater, lite beroende på situation. Och regeringen ska själv bestämma om en insats är så pass akut att regeringen ska kunna fatta beslut utan riksdagens medgivande från början. Vänsterpartiet anser att detta är varken korta insatser, 60–90 dagar, eller små insatser, när man skickar 500–1 000 soldater.
Vi har några argument till att vi säger nej till detta lagförslag. För det första innebär detta en förskjutning av makt från riksdag till regering, fru talman. Det är inte lämpligt rent principiellt att göra en sådan maktförskjutning. Vänsterpartiet menar som sagt att det vid varje fall ska vara riksdagen som fattar beslut om att skicka soldater utomlands i fredstid. Ett riksdagsbeslut ger den största möjliga demokratiska och folkliga förankringen av ett sådant beslut.
Att det är just riksdagen som fattar dessa beslut sänder också en kraftfull signal. Det är en signal såväl till personerna som vi skickar ut på insatser som till länderna som tar emot våra soldater och faktiskt till den som vi vill signalera mot, vår fiende. Signalen är att det är riksdagen som har fattat beslutet och att vi har gjort det på största möjliga demokratiska sätt. Därför är detta en principiell fråga, att makten stannar helt och hållet hos riksdagen.
För det andra, fru talman, menar vi att den föreslagna ändringen minskar både insyn i och förankring av de här viktiga försvars- och säkerhetspolitiska besluten. Det missgynnar den politiska oppositionen mest. Och politisk opposition kan vi alla vara vid olika tillfällen. Det finns en mycket stor poäng i att det är riksdagens alla partier som tillsammans fattar den här typen av stora beslut efter gemensamma diskussioner, inte bara de partier som sitter i regeringen.
Vi arbetar efter en princip om att ha en gemensam politisk vilja och breda politiska överenskommelser när det gäller försvars- och säkerhetspolitik i det läge som vi befinner oss i. Därför är det viktigt att så många partier som möjligt kan vara med och ta ett gemensamt ansvar för de här stora besluten, även om alla partier såklart kanske inte alltid säger ja till alla internationella insatser.
För det tredje, fru talman, menar Vänsterpartiet att riksdagen kan fatta beslut snabbt. Vi har visat det vid tidigare tillfällen, framför allt vi som var med under pandemin. Vi har även sett det när vi har fattat säkerhetspolitiska beslut.
Det finns i dag möjligheter att korta berednings- och beslutsprocesserna i riksdagen. Det har vi gjort flera gånger. Vänsterpartiet har bett riksdagens utredningstjänst titta på de beslut som har fattats om internationella insatser under åren 1990–2024. Det snabbaste beslutet riksdagen har kunnat fatta från proposition till beslut har tagit två dagar.
Riksdagens ledamöter är alltid i tjänst, och vi måste vara villiga att se över våra egna arbetsformer för att kunna fatta den här typen av beslut på ett snabbt och bra sätt. Vi som arbetar med försvars- och utrikespolitik, och såklart många andra ledamöter i riksdagen, förstår allvaret och behovet av att kunna fatta beslut snabbt och att vara tillgängliga. Vi är medvetna om det allvar som präglar det område vi arbetar inom. Vi vet också att vi kan ha en nära dialog mellan regering och riksdag när det krävs, såväl i utskotten som i Utrikesnämnden.
Vi förutsätter också att regeringen har en mycket hög beredskap att mycket snabbt skriva propositioner till riksdagen som vi kan fatta beslut om.
Kerstin Lundgren (C):
Det är naturligtvis också därför vi yrkar bifall till en grundläggande del av propositionen. Från Centerpartiets sida har vi dock några avvikande åsikter. Det gäller framför allt den del som handlar om angelägna svenska intressen.
Vi kunde tidigare till exempel höra att Peter Hultqvist tolkade det som att det var fråga om att avvärja direkta hot mot Sverige. Men andra kan ju tolka det på annat sätt. Vad som är angelägna svenska intressen kan från tid till annan och från en regering till en annan regering få olika innebörder. Det sägs att man får utveckla detta med tiden, precis som när det gäller relationen och informationen till riksdagen. För vår del anser vi att det finns skäl att se över detta. Jag yrkar därför bifall till vår reservation nummer 2.
Det är möjligt att återkomma och förtydliga vad som avses, så att det inte uppstår tvekan om vad det handlar om eller blir en diskussion om vad som är angelägna svenska intressen. I dag upplever vi att olika länder tolkar nationella intressen väldigt olika. Det påverkar naturligtvis oss också, eftersom vi är medlem tillsammans med andra länder som kanske väljer andra vägar än vad vi anser rimligt. Där har vi en avvikande mening.
Frågan om information till riksdagen har varit uppe. Regeringen ser tydligt att det inte finns någon formell skyldighet att informera eller samråda med riksdagen i frågor av det nämnda slaget men att det är brukligt att göra det. Att det är angeläget finns tydligt uttryckt i utskottets ställningstagande – det är viktigt att riksdagen får information. Av regeringens förslag framgår att man ska hålla berörda utskott informerade om svenskt deltagande i operationer och aktiviteter när dessa beslutats av regeringen, även när det skett med stöd av regeringens mandat för brådskande fall. Men då är besluten redan fattade. Jag vill understryka att det finns skäl att få information i förväg. Det är en viktig del, även utifrån utgångspunkten att det här är mer av ett undantag. Huvudregeln är att beslut ska fattas av riksdagen.
När det gäller frågan om tidsutsträckning för den här typen av beslut tycker vi att det finns skäl för regeringen att se över hur lagstiftningen formuleras. Det baserar vi i mångt och mycket på en förändring i lagstiftningen när det gäller regeringens mandat i kris. Regeringen kan i dag inte fatta beslut i kris, men det är någonting som vi förväntar oss kommer att bli möjligt framöver. Frågan är hur lång tiden ska vara för den typen av beslutsfattande men också hur riksdagen kan verifiera eller stoppa den typen av ställningstaganden om man ser att regeringen har gått för långt. Vi tycker att det finns skäl att anpassa lagstiftningen i den här delen till vad som gäller i kris.
Vi befinner oss inte i krig just nu i Sverige. Nato befinner sig inte i krig. Men vi säger att vi inte heller har fred. Vi befinner oss i denna gråzon. Då behöver man hitta en gemensam bild av detta när det gäller både den här lagstiftningen och en eventuell förändring av grundlagen. En sådan förändring kommer att komma, som vi ser det.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 2 av Centerpartiet och i övrigt bifall till propositionen.
Ulf Holm (MP):
Förslagen är i de flesta fall helt rimliga och helt i sin ordning, men på en viktig punkt tycker vi från Miljöpartiet att riksdagen ska säga nej till regeringens förslag. Det gäller punkten om att det ska vara regeringen och inte riksdagen som ska ha befogenhet att sätta in svensk väpnad styrka i vissa brådskande situationer, som definieras till mellan 500 och upp till 1 000 personer i 60–90 dagar.
Fru talman! Man ska vara försiktig med att flytta makt från riksdagen till regeringen. Om man ska göra det ska det vara tydligt att det finns väldigt goda skäl till att göra så, till exempel att riksdagen inte har haft förmåga att snabbt fatta beslut och att det har lett till ett missöde av något slag.
Är det så att regeringen och Tidöpartierna i riksdagen tycker att riksdagen inte kan fatta snabba beslut eller att riksdagen har gjort fel i något fall som medfört men för svensk säkerhet? Låt mig då påminna om att riksdagen vid flera tillfällen de senaste åren i allra högsta grad har visat på förmåga att agera, ofta på mindre än några dagar. Detta gjorde man vid ett stort antal tillfällen under pandemin för några år sedan men också för inte så länge sedan, till exempel då man på endast två dagar kunde fatta beslut om att skicka svensk trupp till Sudan för att evakuera svenska medborgare.
Riksdagen har i allra högsta grad visat att man kan fatta snabba beslut eftersom det finns ett ramverk i riksdagen med både förmåga och verktyg att hantera oförutsedda och brådskande beslut. Om ni i regeringen och Sverigedemokraterna inte är nöjda med detta, har ni försökt komma med förslag på hur riksdagsordningen kan förändras för att möjliggöra ännu snabbare beslut i riksdagen? Riksdagsordningen är inte huggen i sten. Även den kan ändras. Riksdagens arbetssätt i vissa fall måste kanske också ses över.
Fru talman! Vidare är regeringens lagförslag otydligt när det gäller vad som avses med att behov uppkommer med kort varsel eller med att det skulle vara till avsevärda men för angelägna svenska intressen. Dessa otydligheter i lagförslaget kan leda till alltför långtgående flexibilitet för regeringens möjligheter att fatta beslut på egen hand.
Oavsett partifärg tror jag att det är av stor demokratisk betydelse att det är riksdagen som fattar beslut om att sända svensk militär trupp utomlands. Det säkerställer att insatsen görs i enlighet med folkrätten, att beslutet är i linje med Sveriges intressen och att en ordentlig konsekvensbedömning har gjorts.
Ett brett parlamentariskt stöd kan också stärka legitimiteten för regeringens beslut i svåra situationer. I stället framstår det i detta förslag från regeringen som att man inte litar på riksdagen och att man vill hemlighålla förslag etcetera. Det är aldrig en bra väg framåt i en svår situation, oavsett partifärg.
Fru talman! Jag anser därför att riksdagen bör avslå regeringens lagförslag såvitt avser 1 § andra och tredje styckena lagen om operativt militärt stöd. Det vill säga att jag yrkar bifall till reservation 3 under punkt 2 i detta betänkande. I övrigt står jag bakom regeringens proposition.