Den danske professorn Bent Jensen gör i sin bok Bjørnen og haren. Sovjetunionen och Danmark 1945 – 1965 (Odense Universitetsforlag, 1999) en grundlig genomgång av de säkerhetspolitiska relationerna och diplomatiska förbindelserna mellan Danmark och det stora landet i öst.
Jensen har botaniserat ordentligt i arkiven på östsidan och han refererar och analyserar utförligt sovjetiska källor. Tyngdpunkten ligger här på rapporter och analyser från den sovjetiska ambassaden i Köpenhamn till ledningen i Moskva. Jensen visar samtidigt att det finns goda skäl att beteckna Danmarks kommunistiska parti som ”Moskvas danske agentur”.
Den övergripande bild som Jensen målar upp är en sovjetisk politik som under hela perioden präglades av en hel del moderation. Såvitt man kan utläsa fanns det inga planer på att besätta Danmark och inlemma landet i den sovjetiska sfären i andra världskrigets krigets slutfas. Ej heller indikerar sovjetiska planer att Moskva var inställt på att med militära medel förhindra Danmark slutliga inplacering i västlägret 1949, då landet gick in i Nato. Jensen visar att Moskva långt dessförinnan hade funnit sig i att Danmark var ett västligt land.
Men Jensen belyser samtidigt hur intensivt Sovjetunionen med alla upptänkliga politiska och diplomatiska medel försökte bearbeta den danska opinionen och påverka den danska politiska linjen. Stundtals var den sovjetiska pressen mot Danmark mycket stark med hårda angrepp på den danska färden in i det imperialistiska lägret. Som Jensen skildrar saken framstår emellertid de sovjetiska försöken till påtryckningar ofta som ”rörande” ofruktbara, men man hade även vissa framgångar.
Det sovjetiska stormaktstrycket mot Danmark utgick från premissen att Danmark tillhörde väst och Moskvas politik siktade till att dämpa de negativa effekterna av detta faktiska läge genom påtryckningar av det slag som ingår i det typiska mönstret för stormakter i förhållande till mindre stater och det oavsett ideologisk färg.
Danmark utsattes parallellt för press från västsidan, särskilt USA och Storbritannien. De sovjetiska påtryckningarna skilde sig nog inte så värst från trycket från de västliga stormakterna, som med allehanda verktyg – politisk press, militärt och ekonomiskt bistånd samt kulturellt inflytande – drev på för att säkra att Danmark och inte minst Grönland infogades i den västliga alliansen och inflytelsesfären. Sådana påtryckningar hade helt klart inverkan när förhandlingarna mellan Sverige, Norge och Danmark om ett nordiskt försvarsförbund av olika skäl, särskilt västligt motstånd, rann ut i sanden. Men kvar stod ju hur som helst att Sovjetunionen till skillnad mot västsidan inte hade så mycket att erbjuda Danmark.
Jensen talar allmänt om den sovjetiska politiken som präglad av marxismen-leninismen. Men den konkreta framställningen visar snarast på något annat: en traditionell stormaktspolitik gentemot en småstat, där geografin med de säkerhetspolitiskt känsliga danska sunden var av central betydelse.
Jensen anser att dansk politik under perioder var präglad av överdriven rädsla för negativa sovjetiska reaktioner. Det blir en hel del efterklokhet i framställningen här och tveksamma och ideologiskt präglade bedömningar av olika aktörers utsagor och ställningstaganden. Som exempel kan nämnas värderingen av brobyggningspolitiken”, som Jensen i backspegeln för sin del inte har något till övers för. Att Jensen som belysande för tecken till anpasslighet och naivitet tar med ett uttalande av den försiktige utrikesministern Gustav Rasmussen om Mikojan som ”en av Sovjetunionens stora ledare” blir ytligt och missvisande. Särskilt som det framgår av den interna sovjetiska värderingen att då Rasmussen vet att man icke kan ignorera Sovjetunionen på grund av dess starka ställning ”tar han inte ett endaste steg, som kunde framkalla sovjetisk misstanke, och utnyttjar varje tillfälle att göra en snygg gest gentemot ryssarna. Men vid avgörandet av alla livsviktiga spörsmål för Danmark kommer han att orientera sig mot väst … Rasmussen är engelsmännens kreatur och för utrikespolitik med orientering mot England”.
I boken berörs ett antal konkreta frågor som har bevarat sin relevans. Det gäller i hög grad kontrollen över Grönland, de militära amerikanska baserna på ön och frågan om lagring av kärnvapen på denna USA:s nordliga utpost. Jensen diskuterar vidare premisserna när Danmark gick in i Nato, då Danmark till skillnad mot Norge inte gjorde några förbehåll om att inte tillåta utländska baser eller utländska styrkor på dansk jord i fredstid. Skulle Danmark det oaktat avge sådana löften till Sovjetunionen, var en frågeställning som aktualiserades? Amerikanska militära baser i Danmark var naturligtvis en ytterst känslig fråga, där ryssarna pressade på hårt och den danska statsledningen länge brottades med problematiken. Även frågor rörande Bornholm, som Sovjet ockuperade i krigets slutskede men efter närmare elva månader sedan lämnade, tar stor plats i boken. Det gäller inte minst de löften som Danmark utställde i samband med det sovjetiska tillbakadragandet, nämligen att inte tillåta stationering av utländska styrkor på ön. Allierade marina övningar runt Bornholm, liksom omfattningen av de utställda löftena och hur länge de gällde, tvistade de två staterna om. I Danmark fanns en viss (oberättigad) oro för att ryssarna på nytt skulle ockupera ön. Jensen tar också upp frågor relaterade till de två staternas maritima gränser och de geopolitiskt viktiga danska sunden där han bland annat berör kontroverser om utvidgningar av sjöterritoriet och regleringar av militär och civil marin genomfart. Den danska så kallade fotnotpolitiken, då Danmark under en period tog för vana att markera en egen ståndpunkt på Natos möten, analyseras.
Jag avslutar med ett längre citat ur boken som belyser att Danmark i dagsläget, liksom under perioden 1945–67, har att manövrera sig fram i en pressande omgivning av stormakter där förskjutningar skett men den centrala politiska uppgiften som tidigare inte gärna kan vara någon annan än att värna landets suveränitet och territoriella integritet:
”Då USA/NATO var den aktiva kraften i Öst-Väst konflikten, där Danmarks roll ofta vara reservhjulets – den icke aktiva partnern, blev Danmarks politik i förhållande till Sovjetunionen ofta den att den skulle avvärja en sovjetisk press, som på sin sida var framkallad av ett amerikanskt initiativ eller press, som för övrigt ofta var bunden till den teknologiska utvecklingen. På den andra sidan var Danmark ju självt intresserat av, att Nato-garantin var så effektiv som möjligt och efterlyste ofta en förstärkning av Natos garanti. Till syvende och sist hade Danmark under 1949 frivilligt gått med i den västliga alliansen utan någon sorts västlig press. Bland många danska politiker har det givetvis härskat den uppfattningen, att USA var för aktivt, pressade på för mycket – och att denna västliga press framkallade motpress från öst. Det gäller inte bara radikala politiker, utan också många från Venstre och Socialdemokratin. Samma mönster igenkänns från Norge. Här sade Einar Gerhardsen under 1960 efter U-2 affären, att amerikanarna ”behandlar oss som vasaller”. Den mycket pro-Nato sinnade norska LO-ordföranden och politikern Konrad Nordahl menade tidigt under 1950-talet, att amerikanerna på många sätt på internationella kongresser ”uppträder på samma sätt som ryssarna”. Även om dessa uttalanden verkar något överdrivna, avslöjar de den ofta förödmjukande position, en småstats representanter befinner sig i i förhållande till världens mäktiga – också när den mäktiga är en allierad.
Detta tillstånd ledde till, att danska politiker valde att föra den danska befolkningen bakom ljuset. Politikerna trodde inte på, att befolkningen ville acceptera den politik, som politikerna fann det nödvändigt att föra. H. C Hansens hemliga brev till den amerikanska ambassadören från november 1957 är väl det kändaste exemplet på en sådan tvetungad politik. Inom diplomatin är Henrik Kauffmanns privata Grönlandspolitik ett exempel på, att han i verkligheten mer tjänade USA:s än Danmarks intressen. Rent faktiskt så konspirerade Kauffmann med den amerikanska regeringen mot sin egen regering. Han spel lyckades, eftersom USA:s position efter 2:a världskriget var orubblig. Gustav Rasmussen körde sitt eget illojala lopp med hänsyn till villkoren för Bornholms utrymning, Sydslevig och alliansmöjligheter.”
Den citerade texten kräver några kompletterande förklaringar:
Stats- och utrikesminister H.C. Hansen: Dennes hemliga meddelande till den amerikanska ambassadören var ett svar på en fråga huruvida den danska regeringen önskade att bli underrättad, såvida USA stationerade atomvapen på Grönland. H.C. Hansen accepterade indirekt, att USA placerade atomvapen där. Detta var ett högst kontroversiellt ställningstagande, eftersom den officiella danska politiken innebar, att det icke skulle stationeras atomvapen på dansk jord i fredstid. Varken regeringen eller Utrikespolitiska Nämnden underrättades. Offentligheten fick vetskap om saken först 1995.
Ambassadör Henrik Kauffman: Som dansk ambassadör i USA under andra världskriget meddelade han 1941, då Danmark var besatt, att han i kungens namn och för den danska regeringens räkning hade ingått en traktat med USA om att anlägga militärbaser på Grönland. Kauffmann hade inget som helst danskt mandat att ingå ett sådant avtal.
Utrikesminister Gustav Rasmussen: Denne uttalade i anslutning till att Sovjetunionen skulle dra sig tillbaka från Bornholm att Danmark inte skulle ansluta sig till ett västblock; frågan om Sydslevig med en inte obetydligt dansk minoritet handlade bland annat om var denna del av Tyskland skulle höra hemma efter kriget; och vad beträffar alliansfrågan kan noteras att Ramussen till den svenske ministern Per Edvin Sköld skulle ha sagt ”at Danmark underskrev sin egen dødsdom hvis det tiltrådte A-pagten”, men när beslutet väl var fattat stödde han det lojalt.