Carl Bildt, den käcke hjälte,
han stred på Östermalm.
Han härjade och välte
var stod, som Mäster Palm.
”Ur vägen, bolsjeviker!
Här står en äkta knekt
som aldrig fanan sviker.
Han är av ädel släkt.”
Den Carlen tog befattning
med skrivbordsgöromål.
Hans egen trosuppfattning
var skarp som vässat stål.
Han gillade att ryta
och tyckas militant.
På händelsernas yta
är allting nästan sant.
Och därför för han dagbok
om tidens strid och kiv,
besöker minsta avkrok
för att få tidsfördriv.
Han dignar under uppdrag,
en världsaristokrat,
men valde inget truppslag.
Carl kanske var – för lat.
Men latmasken får många
att vända om och gå.
Vad hjälten söker fånga,
det lyckas bara få.
Carl trollade med käppen.
En välkänd glappkontakt
for knipslugt genom läppen.
Han ställde sig givakt.
”Jag lovar: ni får höra
ett klokt ord varje dag.
Ni lånar mig ert öra,
och sedan skyndar jag
till stora vida världen
för att ge dyra råd
åt maktens män som bär den.”
Det kallas hjältedåd.
Vår hjälte blev bekransad
med vackra garnityr.
På Östermalm förskansad –
ett ledsamt äventyr!
Det gjorde honom stressad,
den käcke Calle Bildt.
Femtusen gånger messad,
ändå en goddagspilt.
Zweiter Leutnant