Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg varnar Kosovo, läser vi i norsk press. I utbrytarstaten planeras för en folkomröstning den 14 december om att förvandla landets säkerhetsstyrkor till en reguljär armé. ”Et slikt grep vil være utidig. Det går mot rådene fra mange NATO-allierte. Og det kan få alvorlige følger for Kosovos euroatlantiske integrering i framtida”, säger Stoltenberg. Han kritiserar också Kosovo-statens beslut att höja tullen på varor från grannlandet Serbien ”till 100 procent”. Serbien å sin sida talar om provokationer och säger att landet inte stillatigande tänker åse hur en kosovarisk armé används för att rensa landet på etniska serber.
Texter
Havsrättskonventionen och Ryska Federationens beslag av tre ukrainska örlogsfartyg med mera
Bakgrund
När Ukraina deklarerade sin självständighet den 24 augusti 1991, inkluderades också halvön Krim, som blivit överförd till Ukraina 1954. Frågorna om var gränsen skulle gå mellan Ryska Federationen och Ukraina var svårlösta. Ukraina proklamerade 1999 ensidigt en havsgräns i Kertj-sundet som inkluderade den långsmala ön Tuzla som ukrainskt territorium. Ön ligger mitt i sundet och närmare den östra, ryska, sidan. Det smala Kertjsundet, cirka 45 kilometer långt och endast cirka 4 kilometer brett i smalaste delen, utgör den enda förbindelsen mellan Svarta havet och Azovska sjön. En kanal genom sundet byggdes 1877, och den är den enda möjliga passagevägen för större fartyg. Kanalen löper väster om Tuzla nära Krimsidan. Mindre fartyg har också kunnat passera öster om Tuzla, nära östra sidan av sundet fram till 2003, då Ryska Federationen anlade en vall med väg ut till Tuzla. Händelseutvecklingen utlöste en politisk kris. Parterna lyckades dock samma år ingå dels ett fördrag om gränser mellan nationerna, dels också Avtalet om Azovska sjön. (Se inofficiell översättning av sistnämnda på alliansfriheten.se.)
Finska försvarsmakten under det kalla kriget, Kungliga krigsvetenskapsakademins handlingar och tidskrift Nr 5 2005
[…] Vapenstilleståndsfördraget som ingicks 1944 och det egentliga fredsfördraget 1947 innebar strikta begränsningar för arméns del. Den maximala styrkan fastställdes till 41 900 man, d v s storleken på en åldersklass, vilket man ansåg räckte för att försvara gränserna och för interna uppgifter. Luftstridskrafterna (nuvarande flygvapnet) begränsades till en styrka på 60 flygplan. Dessutom förbjöd man Finland att inneha, tillverka eller anskaffa bombplan, ubåtar, robotar, impulsminor och motortorpedbåtar. Finland skulle heller inte få anskaffa krigsmateriel av tyskt ursprung. Sovjetunionen krävde även att militära frivilligorganisationer skulle upplösas. Upplösandet av skyddskårerna och Lotta Svärd-organisationen var ett verkligt hårt slag för försvaret som helhet. VSB som ingicks 1948, d v s följande år, stod i själva verket i strid med fredsfördraget, för VSB-fördraget förpliktigade Finland att försvara sin självständighet ”med alla sina disponibla styrkor”, varvid betydelsen av många begränsningar minskade gradvis under årens lopp, vilket vi kommer att märka. I själva verket gav ifrågavarande fördrag Finlands försvarsmakt en uppgift i den här nya situationen. Läs artikeln här: Finska krigsmakten under det kalla kriget
NATO vill styra ländernas försvar
Medlemsländerna i Nato är suveräna att själva besluta om sitt försvar men står under stark press från Nato och USA att forma det enligt krav från alliansen.
Nato har begärt att Norge investerar i stridsflygplan för tankning i luften av de nya F-35-planen som håller på att levereras från USA.
För Norge skulle det innebära en kostnad på ytterligare 4,4 miljarder norska kronor. Med underhåll över livslängden, bygge av hangarer med mera kommer beloppet att bli än högre. Det skall läggas på den enorma utgiften för själva F-35-planen.
Norska officersförbundet vill att stationeringen av tankningsplanen skall förläggas till Ørland, medan USA har pekat på Rygge som man vill göra till en permanent stridsflygbas. F-35 är till för Norges försvar, men Nato har också kravet att flygplanen skall användas för operationer i hela havsområdet och andra operationer i norr.
Avtalet om Azovska sjön från 2003
Avtalets artikel 1 och artikel 2 i svensk översättning av Ingemar Folke:
Artikel 1
Azovska sjön och Kertjsundet utgör historiskt den Ryska Federationens och Ukrainas inre vatten. Azovska sjön delas av den statsgränslinje som överenskommits mellan parterna. Regleringen av frågor, som hänför sig till Kertjsundets havsområde, sker genom överenskommelse mellan parterna.
Artikel 2
- Handelsfartyg och örlogsfartyg, ävensom andra statsfartyg under den Ryska Federationens eller Ukrainas flagg och som utnyttjas för icke-kommersiella ändamål, åtnjuter sjöfartens frihet i Azovska sjön och Kertjsundet.
- Handelsfartyg under en tredje stats flagg får gå in i Azovska sjön och passera genom Kertjsundet, om de är på väg till en rysk eller ukrainsk hamn eller återvänder därifrån.
- Örlogsfartyg och andra statsfartyg tillhörande en tredje stat och som utnyttjas för icke-kommersiella ändamål, får gå in i Azovska sjön och passera genom Kertjsundet, om de med anledning av besök eller rutinbesök(bunkring, proviantering, reparationer, vila o. dyl.) är på väg till en hamn tillhörig den ena parten efter dennas inbjudan eller tillstånd och vartill den andra parten lämnat samtycke.
Någonting stort att kämpa för
Nationalstaten är den historiska grunden för demokrati och suveränitet, men den utgör också ett akut värn för individens frihet och tilliten medborgare emellan. Där den offentliga makten träder tillbaka, försvagas eller ännu inte är etablerad, ges utrymme för godtycke, självsvåld och rivaliserande strukturer – på sina ställen i världen råder tillstånd av permanent inbördeskrig. I sen tid har man uppmärksammat förekomsten av klanauktoritet och utvidgade familjenätverk som bas för illegitim maktutövning också i sedan länge existerande nationalstater. (Se exempelvis antologin Klanen. Individ, klan och samhälle från antikens Grekland till dagens Sverige. Per Brinkemo & Johan Lundberg, red. Timbro 2018.)
I samband med de stora systemskiftena i Europa för en generation sedan, försäkrades det oförsiktigt från höger och vänster att nationalstatens bortdöende nu stod för dörren. Ett regionernas Europa skulle ta över och överstatliga arrangemang dämpa motsättningar staterna emellan. I själva verket inträffade raka motsatsen – en nationalstatens renässans! De öst- och centraleuropeiska länderna hade äntligen vunnit eller återvunnit sitt nationella oberoende, och till slut gjorde även Storbritannien slag i saken och bestämde sig för att gå sin egen väg. Mellan Europas stater finns idag starka slitningar.
Efter två dagars bråk vågar EU inte ens ”fördöma” Ryssland, svd.se
Det tog EU-ländernas toppdiplomater två dagar att bråka klart om ett gemensamt uttalande om Rysslands agerande i Kertjsundet, och då vågade man inte använda orden ”fördöma” eller ”sanktioner” i texten.
Några länder, med Polen och de tre baltstaterna i täten, har krävt hårda ord mot ryssarnas agerande, medan andra av de 28 EU-länderna har hållit tillbaka. […]
Enligt en diplomat i förhandlingsrummet, som talade anonymt, så var det främst Italien som motsatte sig alla försök att peta in ordet fördöma i texten. Den nationalistiska regeringen i Rom som tillträdde i våras har inte gjort någon hemlighet av att man vill avsluta de sanktioner mot Ryssland som EU införde efter den ryska annekteringen av Krimhalvön år 2014.[…]
Även Grekland, Bulgarien och Cypern har på senare tid sagt att de vill lätta på sanktionerna mot Ryssland, eftersom de slår hårt även mot deras ekonomi. Läs artikel
Svenska militärinsatsen i Afghanistan, Irak och medverkan i Syrien, ABF 24 november
Sverige deltar idag i två krig utan FN-mandat, Afghanistan och Irak, och i ett krig med FN-mandat, Mali.
Sveriges traditionella hållning till deltagande i militära operationer utomlands har varit att de skall vara fredsbevarande FN-operationer med mandat från FN:s säkerhetsråd, det vill säga insatser med ”blå baskrar”, exempel är Libanon, Cypern, Sinai och Gaza.
Det var en medveten svensk politik som syftade till att stärka alliansfriheten då vi inte deltog i konflikter som kunde dra med oss på ena sidan i en stormaktskonflikt. Genom att delta endast i fredsbevarande operationer undvek Sverige att blanda sig i inre konflikter i ett annat land. Därmed visade vi respekt för andra staters rätt att utan yttre inblandning själva avgöra sitt styre i enlighet med FN-stadgans artikel 1 som slår fast folkens rätt till självbestämmande. Det var en viktig princip som det låg i vårt eget intresse att upprätthålla.
Välkommet regeringsförslag om försvarsgrensstaber, forsvarsmakten.se
Försvarsmakten genomför en rad åtgärder för att stärka Sveriges försvar. En viktig förutsättning är att öka robustheten för ledningsorganisationen.
– Genom att sprida försvarsgrensstaberna geografiskt stärks vår förmåga att möta ett väpnat angrepp jämfört med att ha ledningen samlad under samma tak, säger Jonas Haggren.
Inrättandet av staberna innebär att ledningsuppgifter förs närmare förbanden. Staberna ska samordna förbandsproduktion, beredskap och operationer inom sina respektive försvarsgrenar. I det ligger även ett ansvar över materielens status och logistikresurser. Läs pressmeddelande
Invitationsförsvarsteoretikerna
Krister Andrén är en ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien som i ett par artiklar på akademiens nätplats har propagerat för att det svenska försvaret bör koncentreras till tröskeln eller till vår statsgräns. Han är en ivrig anhängare av en försvarsmakt uppbyggd på yrkessoldater och skriver att vi bör söka ”personalsnåla lösningar som maximalt förmår utnyttja teknikens möjligheter”. Han avskriver därmed folkförsvaret. Han hänger upp nationens överlevnad på ett mindre antal anställningskontrakt. Som om alla andra anställda i landet skulle kunna fortsätta i sina vardagssysslor i normala fåror om Sverige blev anfallet och invaderat!
Ingen fred i Afghanistan med utländska trupper i landet
I regeringens proposition om fortsatt svensk trupp i Afghanistan, som lades fram i oktober, finns inte mycket om hur en fred skall åstadkommas.
Man sätter sin tillit till regeringen i Kabul och går förbi den enligt många bedömare avgörande frågan, nämligen närvaron av de utländska trupperna:
Ny Kongress-rapport: USA kan tape en krig mot Kina eller Russland, nettavisen.no
USA har i stor grad mistet sitt militære overtak og kan potensielt tape en krig mot Kina eller Russland.
Det viser en ny rapport som er utarbeidet for Den amerikanske kongressen.
Rapporten, som ble frigjort onsdag, ble utarbeidet av en tverrpolitisk kommisjon som skulle evaluere Trump-administrasjonens forsvarsstrategi (2018 National Defense Strategy), skriver The Washington Post. Läs artikel